2008 enligt Andreas Engström

När jag skriver detta är jag inne i slutfasen av juryarbetet för de oberoende skivbolagens årliga pris, Manifest, i kategorin ”konstmusik”. Arbetet har inneburit att sammanställa en lista över relevanta skivor från 2008, samla in dessa och distribuera musiken till övriga juryn, samt att lyssna och bedöma. Samtliga moment har, milt sagt, varit otroligt tidskrävande. Konstmusikbegreppet är brett, det finns så många artister och tonsättare, och alla verkar ha släppt en eller flera skivor i år, på gamla bolag som Phono Suecia, på alternativa, som Fylkingen och iDEAL, eller på nyetablerade etiketter som Bombax, Sekt, Treffpunkt. Och alla verkar de satt gasen i botten.

Vid ett tillfälle som detta, när jag är överhopad med material, kan jag få för mig att jag kan mer om vissa utländska scener och länder. I mitt arbete med World New Music Magazine har jag med ett stort temanummer i år fördjupat mig i Litauen. I övrigt har jag lyssnat på mycket från bland annat Island, Nederländerna och Sydöstasien. Men det stämmer ju inte. Att verkligen känna ett område är att vara medveten om dess vidd. Den svenska konstmusiken har 2008 nått ett slags zenit, också med festivaler som Stockholm New Music i februari och GEIGER och Fylkingen-jubiléet under hösten. Och framöver 2009 har vi till exempel World Music Days i Visby, Växjö och Göteborg att se fram emot.

Detta är den positiva sidan av musiklivet. Andra sidor hänger inte med. I somras släppte vi Nutida Musiks temanummer om musikkritik. Jag skall här inte närmare gå in på vare sig temanumret eller debatten den ledde till, bara konstatera att på samma sätt som jag i år så påtagligt konfronterats med den svenska konstmusikens kraft och vitalitet har min redan negativa uppfattning om musikkritikens plats, status och nivå i den svenska dagspressen förstärkts. Man kan inte dra alla över en kam, men vi sidan av vad jag uppfattar som ett ointresse för konstformen präglas kritikerkåren av en lismande och osäker försiktighet, ibland parad med en narcicistisk självgodhet. Ämnesvalen är inskränkta och förutsägbara, det sker sällan några positioneringar och man förmår inte att etablera några fördjupande perspektiv. Det skall i rättvisans namn sägas att detta också har att göra med konstmusikens status på redaktionerna som devis är konsekvensen av bristen på allmänbildning bland kulturarbetare och mediefolk.

I nämnda Nutida Musik-nummer beskrev Sydsvenskans Daniel Sandström i en enkät det som att kritiken håller på att outsourcas från dagspressen. Denna tendens märks särskilt tydligt inom konstmusiken. Kritiken, tankarna och debatten frodas någon annanstans. Man måste samla ihop väldigt många dagstidningar för att komma upp i mängden skivrecensioner i Soundofmusic. De internationella utblickarna, fördjupningen och den orädda kritiken hittar man i Nutida Musik. 2008 är ett år när musiklivet känns friare än någonsin (detta inte riktat mot Rikskonserter). Det är vid sidan av, någon annanstans, som det spännande, vitala, kreativa och kvalitativa finns. För egen del lånar jag i denna stund gärna retoriken från typ Expressen: det är verkligen en ynnest att i Nutida Musik få jobba med de allra främsta skribenterna.

Andreas Engström
Redaktör för Nutida Musik