2008 enligt Emil Strandberg

**Det finns säkert banala förklaringar som inte har med estetik utan med pengar att göra, men trots att Lars Noréns En dramatikers dagbok var en av årets givande läsningar, förvånas jag över i vilken omfattning musiker låter publicera sig. Som om inte det ständigt pågående arbetet redovisas i konsertformen. Det ges ut för många, och för långa, skivor; vi kräver mycket tid av våra lyssnare. De förtjänar någonting mer genomarbetat, mer koncentrerat och bättre utfört.

Liksom tidigare är även 2008 ett år när jag lyssnar på mängder av gammal musik (ny favorit är Duke Ellingtons Such Sweet Thunder). Ny musik som gjort intryck på mig har ofta kommit från människor i min direkta omgivning, som Sofia Jernberg och Sten Sandell. Till dem kan jag bara säga: det är ingen slump att jag finns i närheten.

Men det har säkert gjorts annan stor musik i år som jag ska uppleva långt senare.

Jag tänker på många artister som representanter för fiktionsmusik. Då handlar det inte om att konstruera en musikalisk värld, vilket vore föredömligt. Nej, jag tänker på alla de som bygger en fiktionell image vars mål är att vi ska åtrå och vilja vara denna person, inte lyssna kritiskt och självständigt på deras musik.

Jag förtjusas alltmer av musik som klarar av att vara intensiv i detaljerna. Och har allt mindre tolerans för det som vill vara rock och tufft.

Jag läser om kritiker (och musiker) som jagar en känsla de fått av musik när de var 15 – som om högstadiet var en särskilt idealisk och upplyst period. Låt oss i stället arbeta för djupare, mognare, mer kunskapsmättade upplevelser.

Mitt eget arbete under 2008 handlade till stor del om samarbetet med Jonas Östholm. Once Around gavs ut i februari och följdes av flera konserter som jag kunde känna mig nöjd med. Under hösten spelade jag in med Sten Sandell och Patric Thorman och hade premiär med en större improgrupp under Fylkingens 75-årsjubileum. Denna musik, både som trio och i större format, hoppas jag ska prägla 2009.

Emil Strandberg
trumpetspelare