2009 : Magnus Granberg

Årskrönika 2009

Att sammanfatta ett år av musik, i detta fall som bekant 2009, framstår för vart år som går som en allt mer heroisk ambition. Att skilja på rösterna i den överväldigande mångstämmighet som utgör en tid, att kartlägga den oändligt vittförgrenade och ständigt föränderliga skog av, formellt sett, föregående tider som ömsom löper sida vid sida, ömsom avlöser eller korsar varandra i var enskild stämma; därtill stämmor som korsar varandra, avlöser varandra, löper sida vid sida...

För all del; nog kan det fastslås att jag 2009 hörde Filament och Sven-Åke Johansson i Västerås, eller att jag häromveckan missade Ensemble Recherche på Capitol; att jag igår kväll lyssnade på ett hisnande klipp ur ett nyskrivet stycke av den nu 85-årige Klaus Huber, eller att jag för två veckor sedan missade Sounds-festivalens första dag. Men den unge dirigenten på konserthuset i februari; såg jag honom inte i rollen som katolsk präst i någon av Luis Buñuels mexikanska filmer från 50-talet? Och Disco Langsams konsert på Färgfabriken i augusti; var det verkligen bara de som spelade, utspelades musiken verkligen bara just där, och har den överhuvudtaget någonsin vare sig börjat eller upphört? Förstrött och förstulet slinker jag nyfiket in genom den öppna, inslagna dörren.

Magnus Granberg