2010: Dag Rosenqvist

Summering av 2010

2010 har varit ett konstigt år. Intensivt och märkligt. Det rann liksom bara förbi medan jag var upptagen med annat. Men jag har hunnit lyssna på en del nya skivor och även varit på ett gäng fantastiska konserter så jag tänkte skiva lite om det.

Några lysande skivor från det gångna året:

The Bear Quartet – Monty Python (Adrian Recordings)
För att Bear Quartet alltid är bäst. Till och med när de inte är särskilt bra så är de bäst. Tro nu inte att Monty Python är en dålig skiva, för det är den inte. Den är sinnessjukt bra till och med. Lyssna bara på texten till Lovers Goodbye, så otroligt vackert. Och samtidigt så talande för vad Bear Quartet är. Jag tror faktiskt att de kan vara det viktigaste bandet vi har i Sverige idag. Det är bångstyrigt, tjurskalligt, spretigt, kompromisslöst… alltid på väg bort, mot något nytt och oväntat. Jag försöker ofta förklara för folk vad det är som är så bra med Bear Quartet men det går helt enkelt inte. För att förstå dem så måste man ha hört plattorna, sett utvecklingen och oviljan att stanna upp, att göra som andra säger eller som man bör. The Bear Quartet är ett band som existerar helt på sina egna villkor, långt bortom kommersiell sörja som Idol och hela den samtida kändiskulten. De är ett band som går sin egen väg och som gör vad som faller dem in just här och nu, som lever i realtid. The Bear Quartet är mina idoler. Fast hade de hört mig säga det så hade de nog idiotförklarat mig och just av den anledningen kommer de att fortsätta vara mina idoler…

Yellow Swans – Going Places (Type)
Svanesången och med den också ett styrkebesked. Det finns något sympatiskt med band som väljer att lägga ner innan de har blivit uttjatade. Fast lite mer hade vi nog kunnat tåla innan de valde att kasta in handduken. I och för sig så har ju Pete Swanson spottat ur sig plattor efter detta så det går väl ingen nöd på oss direkt.

Zelienople – Hollywood (Under The Spire)
Sommaren 2009 gjorde jag en tvåveckors USA-turné och bland annat så spelade jag på The Empty Bottle i Chicago. Och det var en av de bästa spelningarna jag någonsin gjort. Inte för att jag var så bra, utan för att jag delade kväll med Zelienople. Under ett par dagar så bodde vi dessutom hemma hos Mike Weis som spelar trummor i gruppen och jag hade nöjet att hänga med dem ett par dagar i Chicago. Skönare och mer avslappnade människor får man leta efter. De hade en intern humor som ständigt tangerade gränsen till vad som är ok enligt gängse sociala normer och detta gjorde ju naturligtvis bara att jag gillade dem ännu mer. Allt Zelienople gör är fantastiskt, så även Hollywood. Två långa låtar som hämtat sin inspiration från musiken som skapades inom det gamla, storslagna studiosystemet i Hollywood. Det är hotfullt, vilsamt, oväntat… Rakt igenom lysande.

Motorpsycho – Heavy Metal Fruit (Rune Grammofon)
Motorpsycho är, i stark konkurrens från Supersilent, Norges bästa band. När jag först började läsa om den här skivan så pratades det om en tematisk rymdopera, med tjugominuters låtar och långa, nerrökta jam-partier. Och det är just precis vad det är! Men allt detta är naturligtvis parat med de allra finaste 60-tals melodierna, med sedvanligt fantastiskt gitarrspel från Hans-Magnus Ryan och några av de snyggaste arrangemang gruppen någonsin skrivit. Motorpsycho firade 20 år som band 2010 och det skulle inte förvåna mig om de fortsätter 20 år till.

Dan Berglund’s Tonbruket – Tonbruket (ACT)
Hur hittar man ut efter en personlig tragedi? När Esbjörn Svensson dog 2008 så förlorade Sverige ett geni och jag kan tänka mig att Dan Berglund förlorade fotfästet. Ur detta föddes så sakteliga Tonbruket och visade med önskvärd tydlighet vad jazz kan och bör vara: helt fri från konventioner. När min far (som är en stor jazzfantast) hade köpt plattan vet jag att han frågade sig huruvida detta ens skulle kunna klassas som jazz? Han konstaterade dock sedan att det kanske inte spelar så stor roll. Det är förbannat bra och det är det viktiga. En av skivans absoluta höjdpunkter är den hjärtskärande låten Song For E. Ibland är de enklaste gesterna de största.

Greg Haines – Until The Point Of Hushed Support (Sonic Pieces)
Så blev den då äntligen klar. Jag vet att han har jobbat med den här skivan under säkert tre års tid. Det har gått perioder när jag trodde att den aldrig skulle bli klar, att han bara skulle kasta hela skiten i soptunnan och börja om. Men han härdade ut och gjorde färdigt den. Och det är jag glad för. När min fru hörde den så trodde hon först att det var Jóhann Jóhannsson och det är ingen orättvis jämförelse. Det finns något storslaget men samtidigt återhållet i den här musiken. Där debutplattan mer baserades på loopar av framförallt cello är det här ett mer orkestrerat verk som känns både vuxnare och mer på allvar. Och då ska man betänka att allt detta har skapats av en något kaxig engelsman som inte ens fyllt 23 år.

Sam Amidon – I See The Sign (Bedroom Community)
Uppföljaren till numera nästintill sönderlyssnade All Is Well. Det fanns perioder när jag lyssnade på All Is Well två gånger om dagen i flera veckor i sträck. Det är fortfarande en av de bästa skivorna som någonsin gjorts. Därför visste jag redan från början att I See The Sign inte skulle vara lika bra. Det skulle helt enkelt vara omöjligt. Och så är det. Den är inte lika bra, men den är ändå helt otroligt bra. Visst, det finns en del som kanske inte skulle ha kommit med på plattan om jag hade fått vara med och bestämma. Men ingen kan förneka storheten i R. Kelly-covern Relief. Och valet av cover är inget skämt, det är på blodigt allvar.
Sam Amidon menar vartenda ord när han sjunger:
What a relief to know that, we are one
What a relief to know that, the war is over
What a relief to know that, there’s an angel in the sky
What a relief to know that, love is still a lie…

Jag vill även passa på att nämna några minnesvärda konserter från det gångna året:
V. Sjöberg New Jazz Ensemble, Gårdaskolan, Göteborg
Motorpsycho & Supersilent, Rockefeller, Oslo
Wolves In The Throne Room, Sticky Fingers, Göteborgs
William Basinski, Hagabadet, Göteborg
Axel Dörner/Werner Dafeldecker/Sven-Åke Johansson, Nefertiti, Göteborg

Ja, så är 2010 snart över då. Hur 2011 kommer att bli har jag inte en aning om. Men det blir nog fullt upp på alla fronter skulle jag tro… Så nu tycker jag att vi alla ska passa på att dricka lite varm sprit ur små, små koppar och bli sådär bekvämt avtrubbade som vi bara blir i juletid. Och glöm aldrig: Tänk på döden.

Dag Rosenqvist (Jasper TX), Göteborg 2010-12-07