2010: Johan Redin

Att sammanfatta musikåret 2010, eller vilket år som helst egentligen, är så gott som omöjligt. Det är ungefär som att sammanfatta en myrstack. Allt går kors och tvärs. Det musikaliska intresset/lyssnandet är för min del totalt ickelinjärt, en ny skiva slängs in i utrustningen och vips är man inne i andra referenser och rotar i andra kategorier och skivbackar. Ungefär som i Ferdinand Braudels historiesyn: en händelse år 1340 kan ha sin betydelse först 1910, en händelse 2010 kan orsaka något 1967.

En stor del av detta år har präglats av ett stigande tvivel och misstänksamhet inför den improviserade musiken så som ”impro”. Jag känner mig lite som prästen i Bergmans Nattvardsgästen, hängiven och avfärdande i samma andetag som jag med ord försöker bedöma resultatet av något vars essens i själva verket är ogripbar. Man blir plötsligt en teolog, snarare än kritiker... Årets apoteksvaror har då varit Wagner och sedan ännu mer Wagner, Maurice Duruflés orgelverk, Ocoras outsinliga skattkista (Etiopien!), mästerverket Yes Sir, I Will med Crass, den förtvivlade ryska litteraturen: Leonid Andrejev, Vasevolod Garsjin… Eva Hesses trassel, Hercules Seghers förfall, den tyske sociologen Helmuth Plessners teorier om människans ansikte, Vladimir Jankélévitchs bok Music and the Ineffable…

Men den i särklass viktigaste händelsen detta år var resan till Hamburg, till Blurred Edges-festivalen och mötet med den lokala experimentella musikscenen. Mötet med Birgit Ulher, efter vår omfattande och fortfarande pågående korrespondens om den improviserade musiken och bildkonsten, var naturligtvis fantastiskt. Liksom mötet med kompositören Michael Maierhof. Att få se hans specialtillverkade instrument, ta del av hans prepareringstekniker och högst originella partitur var en betydelsefull erfarenhet för mig som jag snart hoppas kunna sammanfatta i skrift.

Annars har 2010 har varit ett år präglat av idel arbete: en rivstart med ett forskningsprojekt om tid, minne och representation som har varit otroligt inspirerande och som fått mig att ställa många nya frågor kring musik och om ljudens väsen i största allmänhet. Redaktörskapet för Nutida musik har varit en minst lika krävande och på samma gång inspirerande erfarenhet som givit mig allt större insyn i den samtida musikens och ljudkonstens områden. Att soundofmusic och Nutida Musik nu samarbetar i och med priset Nutida Sound (som delas ut i början av nästa år) hoppas jag bara är en början på en större kraftansträngning i Sverige att diskutera och understödja den kreativa musiken. Den får aldrig vara självklar, hur liten den nu än må vara.

I förra årets slutredovisning passade jag på att utlova en rapport om hur det är att flytta tillbaka till ens hemstad. Detta är knappast intressant för läsare av soundofmusic, även om jag måste tillstå att det har varit en positiv överraskning. Det industriella sotet tycks en gång för alla vara borttvättat med en kulturell rotborste. Staden tycks skapa och tänka; jag är inte längre rädd för att bli misshandlad med en hockeypuck bara för att man närmar sig biblioteket.

Precis när jag skrivit detta, den 17 december, nås jag av meddelandet att Captain Beefheart, Don van Vliet, har avlidit. Det var inte helt oväntat att han snart skulle lämna planeten, musiken lämnade han redan för 28 år sedan, men det känns ändå som en stor förlust. Hans musik hittade jag bara ett stenkast från ovan nämnda bibliotek, nämligen på Domus skivrea hösten 1988. Min ingång till musikens möjligheter har knappast varit Webern eller Brötzmann utan just Beefheart.

I can’t darken your dark cross door no more
the light lovely one with the nothing door
and oh that pours life water
This is a toast to the ghost, the host
this is a toast to the most holy-o ghost