2010: Martin Küchen

Satanslandet. Satanslandet är vårt. Och räven raskar över isen. Sjunger man inte längre. Nu är det Christmas charolls, eller vad det nu heter på nysvesnka. Hela tiden vad det nu heter heter det inte längre.

På vägen till Espresso House för att möta lungsjuk asylsökande, som stått i en pöl av mänskliga rättigheter som strippats på allt innehåll, blöt och dränerad efter år av sadistisk väntan, efter obegripliga avslag i alla tänkbara instanser – som stått i satanslandet för att plågas urskillningslöst och meningslöst med mänskliga rättigheter som tyvärr inte gäller för just henne eller hennes barn. How yeah vikket superuppfukkat litet helvetsland det här landet har gjort sig tlll under året 2010. Och då pratar jag inte alls om Sverigedemokraterna eller deras intåg. Eller Musikallainasen, ska vara Musikallah-asen som bombar sig vettlösa på Drottningatan en lördag, den 11e, i December, när svenska folket vill gå och julshoppa I FRED. FATTA? I FRED! Inga jävla självmordsbombare ska komma här och störa! Irak, sa du? Dit ska vi skicka där bilbomber med verklig sprängkraft briserar och hundratals dör och lemlästas i ett härligt NAFS! Skicka tillbaks dom bara! Herrejävlar vilken vidrig skittid vi lever i! Vi ser det kanske inte nu, hur den tid är som är vår, samtiden, men den kommer att bli synlig – det kommer att bli tydligt, snart, mycket snart, vilken tid det är, vilken tid det var, som vi strävade efter fördelar i och sökte lycka i - hur den tiden var och är beskaffad – för det är samma tid. Nu ska du redan som tioåring drömma om en skitkarriär i hånandets tidevarv. Och promota din egen existens från första andetag. Och coacha dig hjärndöd på kuppen. I snödrivorna på mina barns skolgård leker dom Call of Duty Black Ops så att fradgan rinner om maskingevärsläpparna. Och det ÄR varma, fina barn. Vars ögon mjuknar och glimmar till när jag visar intresse för deras lek – som går ut på att omärkligt lära sig tyda hatets kompass och förtrycka sin medfödda mänsklighet. En ”lek” som går ut på att förgöra denna värme, att slita den ur kroppen , att förinta den. Men koola föräldrar tror inte att det är ett uttryck för hat att låta sina barn lära sig hantera denna dödsapparat som spelvärlden utgör. Men oj vad vi hatar våra egna barn när vi sätter dom framför skärmen med en påse chips och en cola. Och inte bara en kväll. Alla kvällar i resten av våra liv. Ha! För konstnären. Ha! För musikerarslet, för kompositörsvinet! Som tror vi kan fila på våra CVs , pusha våra skitkarriärer eller låta oss intervjuas ändlöst och pretentiöst om ingenting – samtidigt som den här världen briserar omedelbart i dekadens och stillöshet, med krav på omåttlighet för ett fåtal, ”som är bäst”, ”som gjort sig ett namn” etc. Sverige är ett vackert land. Sverige är fantastiskt. Men vad är det då som konvergerat, sneddat in och nu flinar satanistiskt överlägset och triumfatoriskt ner över oss arma satar; vi medverkar ju till att flå våra enda liv in på benet - ett liv som skulle ha alla förutsättningar att vara ett bra och gediget liv –

Jag hade ingenting. Jag blev tvungen att uppfinna det.
Jag gör det nu.
Gott Nytt År publiken!