2010: Thomas Millroth

En rörelse hade redan pågått. För tio år sedan bad mig vännen, formgivaren, förläggaren Karin Almlöf att ställa samman musiktexter.
De blev liggande, tills vi tog upp tråden för tre år sedan.
Konstnären Lisa Fjellman ombads bli läsare och sätta vinjetter mellan kapitlen. Så börjar en strid ström texter och bilder vandra fram och åter. Ord flyr, bilder dyker upp, texter krockar och försvinner.
Karin börjar samtala med tystnaden mellan raderna i formgivningen. I ljusaste grått väljer hon fragment ur texterna, som växer till ordbilder.
Så syns andetag.
Jag hör hur tystnader ockuperas och vill ta bort Eugene Chadbourne. Hon vet att det är fel och lyckas stämma om några kapitel så att han stannar kvar. Jag är glad för det.
Lisas pratbubbla med den boktitel hon hittat på finner sin plats: Man får förlora sig.
Det blir som ett mantra.

Mars, boksläpp, Carl Fredrik Reuterswärd ”Corrupt Federal Reserve”, jag red. Växelsång mellan Ida Börjel och Mats Gustafsson, ”Prix Nobel”. Reuterswärd småleende.
Litet takdropp skvätter, en och annan fågel sjunger.
Men det är kallt, när Olof Bright släpper skiva i Garaget, Hammenhög.
Per Svensson, Ebbot Lundberg, Yrr Jonasdottir, Maja Svensson, Jakob Riis, Lotte Anker, alla är där och ger en dronande upplevelse i kylan. Knirkande dörr återkommer under konserten.
Innan har Malene Bachs videoprojektion omslutit Jakob Riis och Lotte Anker.

Nytt skivsläpp på Olof Bright. Magda Mayas och Christine Sehnaoui Abdelnour. Rött.
I Ystads konstmuseums hörsal Lotte Anker, Christine Sehnaoui, Magda Mayas, Lisa Ullén. Alla spelar med alla. Litet ovanligt med två saxar och två pianon.
Det läcker i källaren, vattenporl gör mig nervös.
Sol - och nerverna hänger på klädstreck och torkar långsamt
Konsert på bageriet KIN i Östra Vemmerlöv. Lene Grenager, Sofia Jernberg, Sofia Härdig, Mats Gustafsson, Raymond Strid.
Lokalen är fylld till dörrkarmen.
Raymond med miniset och Mats på sopransax. Skär som torrnålsetsning. Tänk att jag skulle kalla det för klassiker! I Man får förlora sig finns några ungdomliga vittnesmål från den brittiska impron medio 70-tal.

September. Man får förlora sig kommer ut, utställning på WIP i Stockholm med Lisa Fjellman. Performance. Läser, stoppar papper i hennes trombon.
Känns kul.
Några veckor med Echtzeitmusik från Berlin = artikel i bok. Att skriva på tyska låter annorlunda i min kropp.
En ny LP av Mats Gustafsson förvånar mig. Den är lycklig och tillfreds. I stället för tungt brunsvart omslag borde han ha det glittriga rosa konvolut vi planerar till duoskivan med Sven-Åke Johansson och Annette Krebs.
Årets Electrohype på Ystads konstmuseum. Tillsammans med hunden Asta har vi en ljudkonstupplevelse inför Norman Whites falskklirrande pianolektion. Varje försök följs av fladdrande flärp. Asta får inte nog.
Starkt musikminne? Vår: Christine och Magda; sommar: Lotte Anker, Marilyn Crispell, Joëlle Léandre välte Statens Museum for Kunst med frustande frijazz; Roscoe Mitchell ensam bland myggen i stekheta Nickelsdorf.