2011: Johan Redin

Då var ett år till ända. Det blir inga listor, inga prognoser. Det blir ett tal om ombyggnader, immateriella och materiella sådana. Är det inte ett märkligt fenomen att just ”genren” musik bland alla konstarter har detta behov av årsbästa och summeringar. Det är en fullständigt orimlig reaktion på något som man försöker förhålla sig seriös till. Jag kan förstå det när det gäller populärmusiken, som har så kort minne att den helt enkelt är tvungen att göra sina stödanteckningar, dels för att se om marknadsföringen legat i balans med produktutfallet, och dels för att inte riskera att avvika från den andres åsikt. Så plötsligt slår nyårsklockorna och frågan ställs vem som skall få bära den lilla glasskon för det kommande året. Sedan dyker plötsligt samma låt upp igen, prydd av samma jävla barbiestjärt, samma jävla indieband av reklammakare med ”arbetarklassbakgrund”, skäggiga pojkar i gubbkeps och iPhones. Samma iPhones, tillsammans med pappmuggar från Starbucks, finns överallt i händerna på de 99% av idioter som ”ockuperar” Wall Street och på fullaste allvar inbillar sig att revolutionen äger rum på Facebook och Youtube. Hemma i soffan sitter Socialdemokraternas envise kandidat och hävdar att det är en mänsklig rättighet att ha en iPhone. Han är inte dummare än att gissa sig till att politiken redan har gått från ideologi till app, där långsiktighet har samma utsträckning som batteriets laddningskapacitet.

Vem skriver idiotins årbästalistor? Vem summerar västerlandets senaste knep inom etikens rökridåer? Faktum kvarstår: två tredjedelar av världen håller på att svälta ihjäl och den resterande tredjedelen är uttråkad, så uttråkad att den förväxlar sina spelkonsoller med demokratiska incitament. Politiska handlingar fördvärgas till de sekunder då du överväger att köpa ekoprodukten istället för det andra, tar det dyrare tåget istället för det billigare flyget. Hur du än vrider och vänder på det så går det inte att separera detta begrepp om ansvar från konsumtion. Vi har pengar nog att kunna köpa oss fria. Och varje martyr får som ett brev på posten en bonuscheck från företagen som tack för medverkan. Inte undra på att vi anser oss ha rätten att klicka oss fram till världens rättvisa. Join the revolution. – Så var det sagt. Jag har verkligen försökt att hålla mig från koleriska utfall. Från ”politik”. Jag är också ett svin. Men att sätta sig ned och skriva om musik där världen bara är något annat, det går helt enkelt inte.

2011 var året då kolossen Rikskonserter lades ned. En institution gick i graven, både på gott och ont. Bara att stänga apparaten kostade miljoner, och att öppna en ny kostade lika många miljoner. Nyfödd är alltså Statens Musikverk, av alliansen symboliskt inrättad som kulturarvsenhet. Verket skall förvalta minnet av musiken, av det förflutna (bland annat spöket Caprice) samt fördela en stor del av kappsäcken till länsmusiken. Det är fortfarande för tidigt att säga något om det fungerar. I början av året var kritiken högljudd, och sannolikt helt berättigad eftersom det rådde stor ovisshet om vad som skulle ske efter Rikskonserters försvinnande. Men kanske finns det trots allt hopp. RANK (Riksförbundet Arrangörer av Nutida Konstmusik) tilldelades det största enskilda bidraget, vilket kom som en mycket glädjande nyhet. De stora produktionernas och långtradarturnéernas tid verkar vara förbi. (Törs man säga mångfald framför enfald?) Det finns ett stöd för de fria grupperna och för en bredare syn på vad som ryms inom beteckningen konstmusik, något som väl kunde avnjutas i programmet till den utmärkta festivalen Sound of Stockholm, göteborgsföreningen Geigers mikrofestivaler, och inte minst FRIMs och Fylkingens program. Det går att nämna många evenemang. Men majoriteten av dessa lever helt på grund av ideella initiativ. 2011 var dessutom året då kulturminister Adelsohn Liljeroth ”gärna ser fler volontärer över huvud taget inom kulturlivet”. Hon har alltså inte en centimeter av insikt i det fält hon rår över.

Jag inbillar mig ändå att ganska få utanför det praktiska musiklivet känner till dess förändring och omorganisering, eller ens vilka krav som en opinion skulle kunna ha lyft fram inför nedläggningen av Rikskonserter. Knappt någon offentlig diskussion har förts och rikspressen har tämligen demonstrativt visat sitt ointresse för att rapportera om det svenska musiklivets ombyggnation. Istället har man ägnat ett groteskt antal helsidor åt ombyggnaden av Slussen i Stockholm, en av Europas fulaste platser. Det hela gick så långt att Benny Andersson hotade med att återförena ABBA om staden inte lovade att bevara stället. Så plötsligt står det klart att det handlar om kulturarvens inbördeskrig, hur smaklöshet försöker slå ut smaklöshet. Jag går in på Facebook en stund och klickar. Jag tar min kravbanan och sätter mig och läser istället, med bonuschecken som utmärkt bokmärke. Utanför har grannens bil stått på tomgång i 20 minuter. Det ser ut att bli en grön jul. Kanske har vi så mycket att vi inte insett att vi har förlorat allt. För oss lyser stjärnorna längre än sin egen livslängd.