2011: Magnus Nygren

2011. Året då jag blev omkörd av musiken! Institutioner läggs ned, subgenrer ynglar av sig i snabbt tempo, nya skivbolag dyker upp, nya sätt att få ut sin musik, andra sätt att finna den och överhuvudtaget få vetskap om att den existerar. Det går rysligt snabbt nu! Och det är förvirrande, även för en redaktör som har en brevlåda fullproppad med fysiska promoex. Det är märkliga tider vi lever i – mitt under musikbranschens kris fullkomligt väller det ut intressant och angelägen musik. Att navigera blir allt viktigare! Men det är samtidigt dags att inse att man inte kommer att hinna med allt, inte ens en bråkdel.

Improvisationsmusiken har befunnit sig i ett vakuum. Cd:ns osäkra framtid har spelat roll, så också en mättnad på det lågmält väsande och ljudbaserade. På vissa plan kan vi se en återgång till det beprövade – på andra en utveckling åt olika håll. Jag menar med emfas att återgången inte behöver vara något negativt. Ta Tarfala Trios dubbel-lp Szyzygy på det litauiska bolaget No Business som exempel – en av årets absolut bästa skivor och här handlar det om frijazz med stänk av både melodier och konstmusik. Mats Gustafsson, Raymond Strid och Barry Guy förmedlar en mycket angelägen musik 2011, även om den skulle ha kunnat vara inspelad för länge sedan.

Några svenska utgivningar talar samma språk. Pianisten Lisa Ulléns soloskiva Catachresis och basisten Nina de Heneys III för att nämna två. Storheten hos dessa mycket intressanta musiker är faktiskt inte att de gör något helt nytt, utan handlar om deras stora kvaliteter i komposition, utförande och sound.

Att lyfta fram det redan beprövade möter vi även inom jazzen. De bästa av jazzens plattor går tillbaka till mitten av förra seklet för att hitta sitt material. Den tyske trumpetaren Axel Dörner återfinns i både Cool Quartett (med Sven-Åke Johansson) och i Joel Grips Peeping Tom. Båda banden återvinner bebopen och gör det så jäkla bra! I det första fallet handlar det mest om att återskapa, i det andra om att också utveckla. Att Dörner dessutom är med i Des Kreis des Gegenstandes med Sven-Åke Johansson och basisten Werner Dafeldecker som släppt sin debutskiva på polska Monotype är fascinerande. Här handlar det om något helt annat – om formstark abstrakt improv som är helt makalös.

Att navigera fram till denna musik är viktigt. Den har alltid varit alternativ och svårfunnen, men det har blivit än svårare i tider av Spotify och Youtube. Märkligt men sant. Men jag tänker inte svära över dessa, det finns mycket intressant musik där. Och med spellistor kan man uppmärksamma andra om denna intressanta musik.

Jag, liksom SJ, tror på två spår för att nå fram. Dels de kvalitativa kritikertexterna där musiken tas på allvar och behandlas med respekt och kunnande. Dels det kortfattade och tipsmässiga – rekommendationer och listor. På Soundofmusic kommer vi att fortsätta att jobba för detta.

10 väldigt bra skivor som kommit ut i år förutom de som har nämnts i texten (i bokstavsordning):
Alva Noto: univrs (Raster-Noton)
Lucio Capece & Birgit Ulher: Choices (Another Timbre)
Vladislav Delay Quartet (Honest Jon’s)
Forma: s/t (Spectrum Spools)
Hanna Hartman: H^2 (Komplott)
Robert Lippok: Redsuperstructure (Raster-Noton)
Evan Parker & Matthew Wright: Trance Map (Psi)
The Schematics: Four Compositions (cdr)
Swedish Azz: Azz Appeal (Not Two)
Per-Henrik Wallin & Sven-Åke Johansson: 1974-2004 (Umlaut, 4cd)

10 vinyler inom området äntligen hittade!
Can: Soon over Babaluma (United Artists)
John Carter/Bobby Bradford Quartet: Flight for four (Flying Dutchman, 1969)
Jimmy Giuffre: Free Fall (Columbia, 1963)
Gunter Hampel Quintet: Heartplants (MPS/Basf, 1965)
Rune Lindblad: s/t (Radium, 1988)
Sonny Rollins and Coleman Hawkins: Sonny meets Hawk (RCA Victor, 1963)
Günter Schickert: Samtvogel (WahWah/Brain, 2010)
Schlippenbach Quartett: Das Hohe Lied (Po Torch, 1991)
Synopsis: Auf der Elbe Schwimmt ein Rosa Krokodil (FMP, 1974)
John Tchicai: Cadentia Nova Danica (Trio/Freedom)