2012: Magnus Nygren

Ett nytt år närmar sig, ett annat går mot sitt slut. Jag funderar på vad som hänt, vilka tendenser jag sett, vad jag anammat och vad som gått mig förbi. Men bortom all ny fantastisk musik bär jag med mig en tanke från Nordic Sound Station i Eskilstuna i november. Det var musikskribenten Andres Lokko som under ett panelsamtal förde det på tal. För några år sedan hade han gjort en liten undersökning om hur de nationella topplistorna såg ut, alla med samma resultat. Dominansen av de ”egna” artisterna var enorm, såväl i Sverige som i länder som Norge och England. Att det skulle se annorlunda ut i andra länder trodde han inte. Något egentligt svar på varför det är så hade han väl inte, men som tendens är det spännande – och lite oroväckande.

Men det var alltså inom populärmusiken. I mitt eget lyssnande och vad vi har skrivit om i Soundofmusic har jag inte märkt samma tendenser tidigare. Den experimentella musiken söker sig ju bort från det bekräftande och ut mot uppbrott och nya spännande upptäckter. Så någon geografisk eller annan slutenhet borde det inte vara tal om, varken medveten eller omedveten.

Eller? Har inte den experimentella musiken i detta avseende närmat sig den populärkulturella? Jag tror faktiskt det. Jag själv har definitivt blivit mer nationell i mitt lyssnande. Inte mindre än nio av 15 skivor på min bästa-lista här i Soundofmusic har svensk koppling. Och jag tror inte att jag är ensam.

Är inte detta märkligt? I denna globaliserade värld där det naturligtvis är lika lätt att få tag i musik från var som helst i världen som från Sverige, borde det inte vara så. Och jag är väldigt långt ifrån att vara någon nationalist. Tillgången på musik är ju dessutom i stort sett obegränsad. Kanske handlar det delvis om det senare, paradoxalt nog är det ju lätt att trubbas av när allt är tillgängligt bara en knapptryckning bort. Man blir som paralyserad! Ja, kanske, eller kanske inte. Faller jag tillbaka på det kända, så skulle jag ju snarare närma mig den kreativa musiken i Tyskland, eller i England, eller i Norge, eller tillbaka till jazzen eller minimalismen i USA.

En orsak jag menar är sann är dock en positiv sådan. Kvaliteten på svensk kreativ musik är mycket hög. Och scenen är stark. Att exempelvis Fred Lonberg-Holm hittar sitt Seval i Sverige är inte en slump. Att Magnus Broo är eftertraktad i såväl Europa som USA är heller ingen slump. Eller att Stephen O’Malley plockar upp inspelningar av Ákos Rózmann och Mats Lindström och ger ut på sitt hypade bolag Ideologic Organ. Eller att Roll the Dice charmar både etiketten Leaf och publiken. Dessutom har det kommit ett antal andra fantastiska skivor: Dan Fröberg och Alexandra E Lindh, Sten Sandell, Neneh Cherry & The Thing och ett antal andra album med nestorn Mats Gustafsson, Lise-Lotte Norelius solo och med Syntjuntan. Joel Grips soloalbum. Martin Küchen har släppt ett antal fantastiska skivor, företrädesvis på utländska bolag. Och naturligtvis Skogen under ledning av Magnus Granberg som släppte album på den brittiska etiketten Another Timbre. Dessutom har vi Lisa Ullén, Nina de Heney och andra som spelat live, men inte gett ut några skivor.

Med det sagt borde det väl egentligen inte vara ett problem om jag lyssnar mer på svenskrelaterad musik. Nej, kanske inte. Det kan till och med vara följden av något väldigt bra! Men risken finns att man till slut blir självgod – och slutar man att ta in influenser utifrån så självdör man till slut, förutom att det är rent korkat om det går för långt. Jag säger definitivt inte att vi är där, det är till och med mycket långt borta. Men reflektion är alltid av godo. Jag vill också tillägga att jag anser att ”Myriad” med Magda Mayas och Christine Abdelnour är årets bästa album! Gott nytt år!

Mina 15 album i Soundofmusics omröstning om årets bästa album:

1 Mayas & Abdelnour: Myriad (Unsound)
2 Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing (Smalltown Supersound)
3 Trapist: The Golden Years (Staubgold)
4 Skogen: Ist Gefallen in der Schnee (Another Timbre)
5 Vainio/Drumm/Dörner/Capece: Venexia (Pan)
6 Sten Sandell: Music Inside the Language (LJ)
7 Martin Küchen: Hellstorm (Mathka)
8 John Butcher: Bell Trove Spools (Northern Spy)
9 Dan Fröberg & Alexandra E Lindh: Tingens Vilja (Kning Disk/Håll Tjäften)
10 Ákos Rózmann: 12 Stationer (Ideologic Organ)
11 Seval: 2 (482 Music)
12 Getatchew Mekuria & The Ex & Friends: Y'anbessaw Tezeta (Terp)
13 Mats Lindström: MIG (Ideologic Organ)
14 Can: The Lost Tapes (Spoon)
15 Iskra: Liberte, Egalite, Humanite (Country & Eastern)

Jag bifogar också en Spotifylista med bra musik från 2012 jag satte samman för Svenska Dagbladet.