2012: Sven Rånlund

I årets elfte timme pinglar det till i redaktionslådan, det är Lawrence English som vill berätta om två nya plattor med fältinspelningar. Why not, det vill jag också berätta! Australiensaren English och hans skivbolag Room40 är alltid intressant att följa. Nyfikenhet och elegans är inskrivet redan i bolagets motto: ”Delivering sound parcels from the antipodes since the turn of the century”. De nya skivorna är sprungna ur kärlek till det fysiska och levande, till tillvarons alla ljud. På ”Songs Of The Living” har English samlat inspelningar av djur i sina naturliga miljöer, på ”And The Lived In” hörs fältinspelningar och sociala miljöer från många håll i världen. Det är underbart stimulerande lyssning. Och mer tillgängligt än det är rimligt, skivorna finns för gratis nedladdning.

Få nyskapare tjänar numera pengar på sin musik, och än svårare är det att sälja de skivor som görs. Hur kunde botten gå ur skivbranschen så snabbt? Det är mer än en enstaka takbjälke som rasat in i det bygge som under lång tid utgjort den nutida konstmusikens infrastruktur. Inte för att den tidigare varit rättvis eller generös, men plötsligt är det väldigt mycket som gungar på väldigt många håll. Det är en skör struktur, det konstmusikaliska musiksverige. Det handlar om politik, förstås, och det är inte alltid så lattjo. Jag byter fot.

Under 2012 har vi gjort en drös Radio SOM-program med spellistor som jag vågar påstå inte har sin motsvarighet i Sverige. En halvtimme Conlon Nancarrow. Specialprogram om skivbolagen Touch och raster-noton. Blandningar, brott, länkar, samband. Jenny Hval. Felix Kubin. Hornorkestret. Birgit Uhler. Iannis Xenakis. Björn Ohlsson. Daphne Oram. Det är kul att göra radio men vårt tidigare tempo med ett nytt Radio SOM varannan vecka blev för mycket. NI hör oss i fortsättningen varje månad.

Konserter då? Hur jag än sorterar hamnar Kraftwerk högt. Det var debut för mig, stora förväntningar på vad som skulle utspela sig i kära Slottsskogen under Way Out West. Det där med stora shower har jag blivit ovan vid efter tunga doser av konstmusik, ja bara att gå på rockklubb känns ibland exotiskt: band som spelar låtar med refränger och gör extranummer, vilket skådespel!

Kraftwerk gjorde inga extranummer. Inte heller Acid Mothers Temple på Truckstop Alaska (efter två timmars köande i regnet). En konsert som jag för övrigt håller som en av årets energikickar, så full av lycka att jag ibland fastnade i luften när jag hoppade.

Kartan över Festivalsverige ritas om då och då. I år hade jag några stora ögonblick på Perspectivesfestivalen i Västerås, framför allt minns jag den akustiskt improviserade musiken. Andrea Neumann och Birgit Uhler. Trion med Lisa Ullén, Okkyung Lee och Nina de Heney. Aaron Dillaways rullbandsmusik var av hårdare virke, men också enormt känsligt.

Norbergsfestivalen är fortfarande efter drygt tio år en festival som söker sig fram. Årets upplaga var för dansoritenterad för min snipiga smak, men små guldkorn bjöds med bland andra Derek Holzer och EMS-inbjudna laurel Sarah Hayes i duo med studiochefen Mats Lindström. Annars var det oväntat roligaste att hänga med skivmånglarna, dessa nomadiska dinosaurier.

Sound of Stockholm gjorde sitt andra år på Kulturhuset och har som festival börjat hitta en form. Samarbetet mellan de många lokala arrangörsföreningarna med sina respektive preferenser ger en naturlig genreblandning. Stian Vesterhus gjorde en magnifik solokonsert på elgitarr. George Kentros och Kaffe Matthews konsertinstallation på Audiorama med publiken sittande i en stor, vibrerande violionkropp var en lika fysisk som sinnlig upplevelse. Nämnas måste också Ryoji Ikeda, en sällsynt läcker festivalbokning. Ikedas streckkodsgrafik och knallhårda beats är en upplevelse långt utöver musiken, och roligt nog strömmade publiken till.

GEIGERs månadslånga Nov~Fest i Göteborg hade jag den knotiga förmånen att uppleva bara alltför nära. 30 dagar i streck, det är en lång tid. Ett smått historiskt ögonblick bör nämnas, nämligen Fredric Bergströms och Bruno Andersens 24h Party Drone: två gubbs, två vevliror, en del elektronik, mycket kaffe. Av deras dygnslånga konsert missade jag 23 timmar och 42 minuter (fan!), men att ha varit med vid själva finalen med en publik som står och skriker för att hjälpa duon över katharsiströskeln var stort som Kraftwerk (eller, ja, annorlunda). En fin upplevelse var det också att spela tillsammans med Johan Redin under det halvmaskerade namnet RedRån. Mäktigt också att medverka som en av flera röster i den likaså improviserade GEIGER Modular Ensemble under Åke Parmeruds kejserliga ledning. Det är häftigt med elektronisk musik som numera dyker upp i nya konstellationer med nya insatser, nya brytpunkter.

Så om man vänder på gnället: är det inte fantastiskt att det i musiksverige fortfarande finns så mycket spännande och krävande musik? Livemusiken, mer än skivorna, har visat mig det under 2012.