2014 : Joel Grip

Det blev ett intensivt år, 2014. Bilderna flöt ihop med ljuden. Mitt filmande parerade musiken och en första långfilm verkade aldrig vilja bli färdig inför premiären. En långt starkare längtan efter en sann bild, ett sant ljud, klängde sig fast inom mig.

Ju mer man ger sig i kast med världen, ju tydligare märker man hur sjuk den är; den är på något sätt osann. På något sätt långt ifrån slumpartad, på något sätt rutinmässigt rullande. Man ställer sig utanför, kisar med öron och ögon mot en genomskinlig spegel och försöker få till ett möte med det inte bara nödvändiga, med ett undantag. Med en destabiliserande ton, som i en bild utan bevisbörda. En omskakande mänsklig sanning är långt ifrån massmedias schemalagda katastrofer.

Jag återupptäcker detta om och om igen. I år i Dala-Floda, i Serbien, på Sicilien, i Sibirien, i London och Berlin.

Och ett första utkast till manifestet i filmen Det Snöar om Björken lyder så här (på filmduken: ett förvirrande ledsnöre av bilder från en borttappad stad):

munnarna står i klutar,
spottar ut order och matas samtidigt
på en bekväm plats
långt bortom
avskräden,
äggskal, morotsstjälkar, kålblad, och traslappar

från den globala världens fågelperspektiv
fälls bomber över skapade sophögar
soldaterna stöps efter formgjutna meningskiljaktigheter
ett illusionslöst knytnäveslag från visionära förbundna ögon.
det är ett attentat mot världsplanen för tre skilling!

kroppar slagna i knutar -
handlingsförlamade i sin oförmåga att bliva den mötesplats som den egna tudelningen kräver -
söker utjämna vägar
i en outsägligt lycklig sentimental resignation

trälappen ligger tyngd av outalbara ord
betydelselöst svävande i sin egenskap att radera ut och återskapa
ett evigt före och ett efter,
toniskt stark i sitt uteslutande, gränsen ligger dragen i ett instinkternas vakuum
ihåligheten rotfylls med urvattnad tomhet

världens världsfrånvända död;
en överkörd gunghäst -
den rullande jordens käpp i hjulet.

det snöar om björken

lösansiktet kantrar utanför en ö i medelhavet
symboliken avtar, smyckena hänger umbärliga,

världens falska brådska virar ett dött snöre runt ringfingret
och urskogen ropar:
sök dig fram i skenet av ditt inneröra
språket är vår gemensamma dröm
där djuren dansar otämjda till dolce.