Boktips – diskografier

W Bruyninckz

Progressive Jazz – Progressive Jazz, Free, Third Stream, Fusion

Med nätet har tillgången till olika diskografier exploderat. Det är bara att googla så finner man hur mycket information som helst. Ibland tillförlitlig – ibland falsk. Tillförlitligheten kunde naturligtvis svaja även när diskografierna presenterades i bokform, men jag tror att momentet av att trycka böckerna eller häftena gjorde att sammanställarna jobbade lite extra för att få informationen så komplett som möjligt. På nätet kan man alltid fylla på i efterhand. Detta ska inte ses som en nedsabling av nätet (jag är en notorisk Discogs-läsare) utan som en reflektion över hur saker och ting kommer till, och att det faktiskt spelar roll. Å andra sidan finns nackdelar med tryckta upplagor – vad kommer efter tryckdatumet? Nåväl, Bruyninckx Progressive Jazz är en mycket god källa fram till mitten av 1980-talet (sedan har jag sett att det finns uppdateringar i form av cd-rom). Artist, titel, skivbolag, medverkande musiker, låtar, tagningar, inspelningsdatum. Bara hårddata, inga beskrivningar eller liknande. Visst har jag genom åren märkt att en och annan skiva eller artist saknas, men det handlar till viss del även om indelning. Det här är den progressiva delen, mainstreamdelen har betydligt fler volymer, och att man placerar en som Jimmy Giuffre i den senare är ju inte fel, om än den även passat i den förra. Och även om boken är producerad i Europa (Belgien för att vara exakt) tar den med både amerikanska och japanska utgåvor. Yosuke Yamashitas katalog är exempelvis extensiv. Självklart finns ett tillhörande register. Pur glädje!
Magnus Nygren

Julian Cope

Krautrocksampler: One Head’s Guite to the Great Kosmische Musik – 1968 Onwards
(Common Era, 1995)

Om man (tillfälligt) tappar lusten för musik finns ingen bättre pepp än Julian Copes Krautrocksampler. Det är bara att tanka upp sig på hans entusiasm och – vips! Musik som är fantastisk! Classic! Monolithic!! Monumental!!! Krautrocksampler är en sampler över Julian Copes krautrockfavoritskivor och som sådan helt objektivt opålitlig. Det är en ”One Head’s Guide” till vad som nu betraktas som en genre men i början av 70-talet var en etikett som engelsmännen rätt nedlåtande gav tyskarnas mer uttrycksfulla Kosmische Music, denna musikaliska smältdegel som förenade så mycket: amerikansk och engelsk rock, hippiekultur, Darmstadt, anarkism, kollektivism, psychedelia, voodoo, egyptisk mytologi och, inte att förglömma, en jämra massa congas, bongos och maraccas…

En mer förälskad älskare av allting-kraut än Julian Cope är svårt att tänka sig. I bokens första del tecknar han överskådligt och hyggligt nyktert krautrockens historia i kapitel utifrån de viktigaste grupperna (Amon Düül I/II, Neu, Tangerine Dream, Can, Kraftwerk, Faust, Ash Ra Tempel, Cosmic Jokers). Den västtyska musiken placeras i sitt politiska och kulturella efterkrigssammanhang, men Cope speglar den också genom sig själv när han som tonåring rotade i reabackarna och trollbands av skivomslagen. Skivkonvoluten har en egen sektion mitt i boken, och det är helt rätt att slå stort på den paraden. För den unge Julian förändrades livet för alltid av mötet Amon Düül II:s Yeti, ett omslag av Falk-Ulrich Rogner som föreställer självaste liemannen som krautrockare (i själva verket ett utsuddat foto av bandets bongospelare Shrat).

Men det är i bokens andra del, med genomgång av hans 50 favoritskivor, som Julian Copes passionerade penna får upp farten. Och med tanke på hur många som lovprisat Krautrocksampler verkar han ha på fötterna. Framför allt är det Copes bildspråk och metaforer som står ut. Det är ett fan som skriver och han vill dela sin kärlek: ”Its soothing medicating soporific tones are an exquisite flying carpet that takes you ever so gently up into the land of Hyper-Nod” (om Tangerine Dreams Zeit), ”A rhythm that has all the urgency of a fat man in a kid’s paddling pool” (Harmonias Musik von Harmonia), ”It’s so tight-assed you want to prise it apart with a hammer” (Kraftwerks första lp). Med såna ord, vem vill inte lyssna en gång till?
Sven Rånlund

Steven Freeman & Alan Freeman

The Crack in the Cosmic Egg – Encyclopedia of Krautrock, Kosmische Musik & other Progressive, Experimental & Electronic Musics from Germany
(Audion Publications, 1996)

En bibel för diskaholics med stort beroende av kosmisk musik från Tyskland. Det finns fler, men det här är den bästa. Bröderna Freeman är dessutom några av de mest kända krautkännarna, de har sedan 80-talet skrivit i fanzines, drivit den specialiserade skivbutiken Ultima Thule i Leicester i England och gett ut Audion Magazine. I stort sett är The Crack in the Cosmic Egg ett register över band och artister på den tyska krauthimlen men den sträcker sig också delvis in i gränslandet till Neue Deutsche Welle, new age, elektronisk musik, jazz och annat. Korta beskrivningar av band och artister följt av en lista av skivorna de gett ut. Beskrivningarna är täta och välinformerade och det är hur lätt som helst att fullkomligt ”nerda” ner sig i dem; Vilka musiker spelade på Sergius Golowins Lord Krishna von Goloka? Visste du att Dagmar Krause spelade in en skiva med bland andra Inga Rumpf redan 1970 under namnet ID Company? Och undrar man vilket bolag som gav ut mytomspunna GÄA:s Auf der Bahn zum Uranus så var det Kerston. I boken hittar man dessutom de musikaliska förgreningarna sett ur stadsperspektiv, skivbolagens utgivningar, rykten och mysterier men också vad man bör passa sig för. Tillsammans med Julian Copes Krautrocksampler så ger The Crack in the Cosmic Egg en mycket god inblick i krautens magiska värld.
Magnus Nygren

Pekka Gronow & Ilpo Saunio

An International History of the Recording Industry
(Cassell, 1998)

En första variant av An International History of the Recording History kom ut redan 1970, på finska, sedan uppdaterades boken 1990, och 1998 gav två finska arkivrävar ut en internationell upplaga. Förhoppningsvis kommer det ut en ny version, det skulle vara intressant att läsa vad Pekka Gronow och Ilpo Saunio har att säga om internet, streamade tjänster som Spotify, och allt annat som hänt med inspelningar av musik de senaste 16 åren. Boken är dyr, men finns på välsorterade bibliotek. Det har skrivits flera böcker om musikinspelningarnas historia, som fokuserar på tekniken, som gräver i enskilda musikkulturer, som tar upp olika trådar, den mest kända från senare år är väl Greg Milners Perfecting Sound Forever: The Story of Recorded Music (Granta, 2010). Förra sommaren läste jag Michael Chanans Repeated Takes: A Short History of Recording and Its Effects (Verso, 1995), intressant, men den handlar nästan uteslutande om västerländsk klassisk musik. Det som gör Graino och Saunios bok så värdefull är att de har ett internationellt perspektiv, de skriver om Edison, Caruso och rock'n'roll, men fokuserar lika gärna på de första skivinspelningarna i till exempel Japan och hur de stora västerländska skivbolagen redan i början av 1900-taler spelade in musik över i princip hela jordklotet.1900-talets första decennier intresserar mig mycket – men boken sträcker sig fram till 90-talet. Den fungerar som ett uppslagsverk, korta kapitel om olika företeelser, självklart kan man önska längre resonemang, men det är tänkt att vara en introduktion som kan stimulera till egna resor i musikinspelningarnas historia. Och det finns inte vad jag vet mycket i bokform om tidiga inspelningar utanför västerlandet. Det går att hitta information på bloggar. Paul Vernon gav ut en diskografi för många år sedan och har skrivit en hel del, i tidskrifter. Men de finska musikforskarna har än så länge gjort den bästa översikten.
PM Jönsson

Vernon Joynson

The Flashback – The Ultimate Psychedelic Music Guide
(Borderline Productions, 1988)

1984 kom Vernon Joynsons The Acid Trip – A Complete Guide To Psychedelic Music. Efter det har Joynson ständigt uppdaterat sina böcker och skrivit nya varianter som täcker olika länder eller kontinenter. Det finns två huvudverk: 1993 kom den “amerikanska” Fuzz Acid and Flowers: A Comprehensive Guide to American Garage Psychedelic and Hippie Rock (1964-1975) och två år senare kom den ”brittiska” The Tapestry Of Delights: The Comprehensive Guide to British Music Of The Beat, R&B, Psychedelic and Progressive Eras 1963-1976. Dessa båda är numera så utbyggda och uppdaterade att det närmar sig och går upp över tusen sidor och det är därför nästan svårt att binda ihop dem vid tryckningen. Den superintresserade skaffar nog dessa så fort det kommer nya upplagor men själv sitter jag och tummar på mitt ex av The Flashback (i en upplaga från 1991). Det är ca 150 rätt så torftigt utformade sidor skrivna med ”skrivmaskinsstil”, ofta med bristfällig information och svart-vita bilder (förutom 8 sköna färgsidor som pryds av klassiska psych-omslag). Här finns både felaktigheter, konstiga resonemang och tveksamma omdömen men jag kan ändå inte sluta läsa den om och om igen. Jag tycker den håller bra som snabbkurs i amerikansk och brittisk psykedelia. Idag är det relativt lätt att lyssna på eller få tag på återutgåvor av den här musiken. Det var det inte i början av 90-talet, då var det mer kämpigt.
Mattias Jonsson

Johan Kugelberg, Paul Major, Michael P. Daley

Enjoy the Experience: Homemade Records 1958–1992
(Sinecure, 2013)

Böcker om skivomslag – kan det vara något? Ja, självklart. Enjoy the Experience: Homemade Records 1958–1992 är en motvikt till den där Taschenboken med 1000 skivomslag som ni säkert har sett på konstbokhandlar och varuhus. Fast upplägget är snarlikt, skivomslag samlas i tematiska uppslag, och boken är av coffee-table-karaktär, bred och stor ligger den och tittar på mig, med ett läckert gulorangerödbrunt omslag, ett landskap från en strand i Kalifornien eller Hawaii, tänker jag, som drömmer sig bort på samma sätt som alla de musiker vars skivor uppmärksammas i boken drömt sig bort. Tur att det finns fanatiker som Johan Kugelberg och Paul Major, skivsamlare, även gitarrist i Endless Boogie. När Johan Kugelberg levde i Sverige rörde han sig i samma kretsar som Union Carbide Productions, men sedan 25 år bor han i New York och har varit kurator för utställningar om Angus MacLise, till exempel, startat ett galleri, jobbat på skivbolag (Matador, Def American), skrivit flera böcker, producerat Freddie Wadling, arkiverat hiphop, och samlat på sig populärkulturella artefakter, intresset sträcker sig från Fela Kuti till Eddie Meduza, från psykedelia till norsk black metal och situationistpunk. Och, alltså, privatpressar, de mest obskyra och ovanliga skivor man kan tänka sig.

Jag har inte hört många av skivorna. The Shaggs är förstås med. Gary Wright. Och – jajamen – Hans Edlers kultplatta Elektron Kukéso. Den enda svenska skivan jag hittar i boken. Johan Kugelberg nämner Kjell Höglund i förordet, men i huvudsak är det den amerikanska skivkulturen som dokumenteras. Och kanske är det dumt att prata om obskyr musik, Paul Major kallar fenomenet ”real people music”, intressant att se det så, som en slags folkmusik, tillverkad utan en kommersiell apparat.

Alla möjliga musikstilar representeras. Antar jag. Det finns en hel del fakta, men i de flesta fall endast skivomslaget, årtal, skivbolag (om det finns ett namn) och skivnummer. En hel del loungemusik, kristet, soul, allt man kan tänka sig. Kul att det inte enbart är typisk skivsamlarmusik som garagerock, psykedelia och do-it-yourself-punk. Fascinerande att bara titta och gissa hur skivorna låter. Det påminner om konstböcker om outsider art. Många skivomslag är små konstverk, från ambitiösa teckningar till grälliga porträtt. En fantastisk bok att bläddra i och jag förstår fascinationen, musik som få bryr sig om, det som glömts bort, antitesen till topplistornas artificiella låtsasmusik.

Mycket bilder, men även text. Utdrag från Paul Majors skivkataloger, korta, skarpa recensioner. Ett långt samtal med Paul Major är intressant att ta del av, han har ägnat hela sitt liv åt att leta upp och sälja ovanliga skivor, plöjt begagnataffärer och second hand-butiker och tar själv upp att det finns paralleller med outsider art; han berättar hur han fascineras av människorna bakom skivorna, och hur han fått vänner att ge honom alla skivor de tycker verkar vara helt värdelösa. Det viktiga för Major är att det finns en personlighet bakom musiken, en vilja att skapa något. I slutet av samtalet kommer de in på internet, mängden av billiga cd-skivor, och att det är svårt idag att hitta de riktiga pärlorna på You Tube. Å andra sidan är det vansinnigt hur mycket tid Paul Major och andra samlare har lagt ner på att leta bland det utgallrade. Själv tänker jag på vad man kan ha missat på loppisar, visst finns det guldkorn som gömmer sig bland alla Sven-Bertil Taube och Pelle Karlsson-skivor.
PM Jönsson

Webb: Sinecure

Larm – Från munhåla till laptop: ljud i nordisk konst

Redaktörer Maria Bjurestam, Maria Hägglund, Mona Petersson, Liv Strand
(Kabusa Böcker, 2007)

Det finns förstås hur många exempel som helst på hur musiker på grund av (fel) kön har sorterats bort, icke valts eller helt enkelt glömts bort. Alla kan vi räkna upp festivaler och antologier, där det dräller av karlar, där mycket få motiverar att de ställts före en kvinna. Män som arrangerar spelningar har ju ofta en tendens att välja andra män med status för att impa på sina manliga kompisar. En trist och mycket mänsklig svaghet, som av de berörda brukar kallas ”kvalitet är det enda som gäller”. Ibland inträffar dock smärre chocker. I Danmark och Europa var länge en av elektronmusikens verkligt stora helt bortglömd, trots att hon levde. Och till festivalen Kulturbro 2002 hette sensationen Else Marie Pade. De yngsta danska elektronikamusikerna gav åter Pade plats på scen med sin komposition ”Syv Cirkler”. Den återutgavs tillsammans med fem remixer gjorda av unga kompositörer på en CD, som numera mycket eftersökt. Snacka om genombrott. Det var ett tecken att många var trötta på den ständiga könskvoteringen av män. Och hur mycket vi alla förlorade på den. Väl medvetna om tingens oacceptabla ordning samlades några musiker och ljudkonstnärer under namnet Larm och drog igång en inventering av Nordens verkliga bestånd av kreativ ljudkonst och olika experiment. Resultatet visades på Kulturhuset i Stockholm. Det bestående blev den omfattande katalogen, ett korrektiv i förhållande till den experimentella musikens offentlighet. Den är inte på något vis inaktuell. Sikten blev betydligt klarare med denna bok. Därför lämplig att ständigt återvända till på samma vis som Lea Vergines banbrytande ”Den andra hälften av avantgardet”, som kom 1980.
Thomas Millroth

Jan Sneum

Bonniers Rocklexikon
(Bonnier Fakta, 1987)

Denna klassiker fyllde en viktig funktion när den kom i slutet av 80-talet. På den tiden fanns ingen tillgång till information av det här slaget, inget samlat ställe där man kunde läsa om sina favoritband och samtidigt finna ingångar till andra band. Till viss del är det nog en generationsfråga men jag är övertygad om att 1987 års upplaga av Bonniers Rocklexikon hade en folkbildande funktion. Jag gillar att man gav utrymme åt relativt experimentella akter som kanske mest verkade i marginalen.Själv har jag haft viss nytta även av den utökade utgåvan från 1993 men ignorerade helt 2005 års irrelevanta upplaga. Lite imponerande ändå att udda namn som Glenn Branca, James Chance, Rhys Chatham, Lizzy Mercier Descloux, Henry Kaiser fick eget utrymme i 1987 års upplaga. Även folkakter som Tim Hardin, Bert Jansch och The Pentangle presenterades med egen biografi, långt innan de börjat återutges på cd.

Alla nämnda plockades bort till den utökade utgåvan 1993. Band som The Raincoats, The Slits, The Flying Lizards, Silver Apples, Chrome, 23 Skidoo, TV Personalities och The Feelies plockades också bort. Man kunde läsa om förstklassiga psych-akter som Electric Prunes, Chocolate Watch Band, Strawberry Alarm Clock, H.P. Lovecraft, Tomorrow och West Coast Pop Art Experimental Band i den första upplagan, sedan togs de bort. Inte ens artister som Visage, Jean-Michel Jarre och Yellow Magic Orchestra fick fortsatt förtroende. Allra mest beklämmande är nog ändå att man under arbetet med 1993 års utgåva rensade ut så pass mycket av den tyska rocken; Can, Neu, Faust, Popol Vuh, Amon Düül II, Holger Hiller, Palais Schaumburg, Klaus Schulze och Die Tödliche Doris hade tydligen ingen större dragningskraft i början av 90-talet.

Sedan språket! Så grovhugget, kortfattat och koncist! Många av de exakta, närmast vetenskapliga formuleringarna blev favoriter som man till slut memorerade. Här några exempel.

Om This Heat: ”T:s grundelement är en målinriktad utveckling av klangen, ibland meditativ, inbland starkt rytmisk. Musiken utgör oftast ljudytor som på vokalnumren tillfogas ett melodiöst element i kraft av de begåvade arrangemangen av flerstämmig sång.”

Om Swans: ”S:s musik har beskrivits som ’humorfri metalrock på lägsta varv med tillsats av plågsamma texter om främlingskänslor och maktlöshet’. Åter andra har hyllat S för att gr ’reducerat rocken till minsta möjliga sadomasochistiska noise-enhet’.”

Om Cabaret Voltaire: ”Gr är övervägande elektronisk, inspirerad av Faust och Velvet Underground. I text och arbetsmetoder är den am förf William S Burroughs den stora förebilden, speciellt vad gäller ämnen som maktkontroll, avhängighet av medierna och språkets sönderfall. Musiken är ofta uppbyggd av monotona rytmer över vilka ljudytor och röster är lagda m en collageaktig effekt som följd.”
Mattias Jonsson

Vom Klang der Bilder, Die Musik in der Kunst des 20. Jahrhunderts

Red Karin v Maur
(Prestel, 1988)

En gigantisk bibel över konst och ljud och musik i samverkan under 1900-talet. I det sammanhanget vill jag påminna om Folke Lalanders epokgörande utställning på Norrköpings konstmuseum 1982: Musik. Temat var detsamma, den lilla tunna katalogen är en prydnad i min samling av musikalier, trots att inte en enda kvinna är med. Inte heller Vom Klang der Bilder slösar med kvinnliga konstnärer. Komplettera således med Lea Vergines inventering av avantgardets kvinnor. Många borde ha fått vara med i Vom Klang der Bilder. Men bokens korsläsningar mellan musik och bild lyfter ändå fram en tydlig linje i 1900-talets avantgarde, som håller i sig än i dag. Det är en essäistisk och detaljkunnig skrivning. Vom Klang der Bilder utvidgas lämpligt i både kön och ämne med bautakatalogen Notation Kalkül und Form in den Künsten (Akademie der Künste, Berlin 2008): en magnifik genomgång av notation, tecken, form i relation till musik och ljud.
Thomas Millroth