Boktips – samlingsverk

Karren Ablaze

The City is Ablaze! The Story of A Post-Punk Popzine 1984–1994
(Mittens on publishing)

När det kommer till fanzinekultur är Karen Ablaze definitivt ett namn att lägga på minnet. Hennes publikation Ablaze! bevakade vad som hände i Manchester och Leeds mellan 1984-1994. Precis som de flesta fanzines är de som dagböcker där besattheten får utlopp. I det här fallet började det med Stone Roses första singel och slutar med Riot Grrl-rörelsen. Vi följa scenen från första raden, läsa intervjuer med band som Happy Mondays, Mercury Rev, Nirvana, Steve Albini, Henry Rollins, My Bloody Valentine och Nation Of Ulysses. Före internet var det fanzinen som höll ihop subkulturerna och fick skoldagarna att gå fortare. The City is Ablaze samlar de bästa texterna och ett femtiotal intervjuer för eftervärlden. Förutom inbindningen så är boken precis lika kaotisk som ett fanzine, couriertypsnitt, nedsvärtade xeroxbilder och fotomontage, vilket gör upplevelsen än mer autentisk. Här finns också brev från Thurston Moore och Morrisey som känner sig misskrediterade av Karren Ablaze! Det spekuleras till och med om att incidenten med Sonic Youth blev nådastöten för Ablaze! Men texterna lever kvar och det känns fint att detta initierade fanzine nu också bevarats för eftervärlden.
Jens Holmberg

Lester Bangs

Psychotic Reactions and Carburetor Dung (red Greil Marcus)
(Serpent’s Tail, 1987)

Journalistikens kritiska uppdrag är på utdöende, så har det hetat i några decennier nu. Stendödast är det inom rockmusiken. Tendensen är svår att säga emot, om man ser till mediesituationen i stort, men det där bisarra hantverket vill inte riktigt ge upp för det dyker alltid upp nya hungriga skribenter som inte vet bättre. Jag tror Lester Bangs spökar. Bangs dog så fruktansvärt ung, bara 33 år gammal. I ögonhöjd följde han Iggy Pop och Kraftwerk men han slapp uppleva MTV. I det förord som inleder boken låter Bangs hälsa från molnen därovan att just detta var anledningen till att gud nådigt hämtade hem honom så ung: ”All he said was ”M.T.V.” He didn’t want me to experience it, whatever the fuck it is.”

I den samling recensioner och artiklar som Greil Marcus plockade ihop till antologin Psychotic Reactions and Carburetor Dung får man möta en författare som kunde ha gått långt inom skönlitteratur men som aldrig ville något annat än att skriva om rockmusik. Inte bara fick han möjlighet att skriva långa artiklar som kunde svälla över fem-tio-femton sidor i musiktidningen Creem (som han under flera år var redaktör för) och New Music Express och andra magasin, han tog sig också rejäla friheter vid skrivmaskinen. När Bangs till exempel ska recensera en konsert med Tangerine Dream 1977 inleder han med att undra över hur det skulle kännas att se bandet på droger. Så han sveper två flaskor hostmedicin och testar. Eller som när han inför en intervju med dyrkade Lou Reed lade sig platt, redo att slita ur hjärtat om det skulle roa hjälten, men plötsligt vänder i långa, packade holmgångar och börjar käfta och snörvla. Vem som intervjuar vem är länge oklart.

Lester Bangs skrev inte inte bara subjektivt med blödande penna utan använde sitt eget levande, halvcoola, halvknarkiga, slusklyckade jag som stoff i sina texter. Det finns hemsidor fyllda med ”Lester Bangs Quotes”, men snarare än en punchlineapparat tycker jag han var bäst i de långa, svepande linjerna. Författaren. Berättaren. Krönikören. Språngkåt och trogen den musik han visste skulle svika honom. Nu slapp Lester Bangs uppleva MTV, och han behövde inte genomlida Iggys och Lous 80-tal. Hans skrivna arv finns bevarat i flera antologier utgivna som billiga pocketböcker, och så finns ju filmen Almost Famous med Bangs som fanzinejournalist.

Ett tips till slut: om du som läser detta råkar vara ung och håller på att kvävas av samtidens publicistik, sök då fort som fan upp Lester Bangs. Det gäller livet.
Sven Rånlund

Tom Johnson

The Voice of New Music – New York City 1972–1982
(Het Appollohuis, 1989)

”Because Reich always limits his material so severly, unity is never a problem, and there is enough difference between the four sections of the piece so that it is never quite boring either.” Orden är Tom Johnsons och han skrev dem i tidningen Village Voice den 9 december 1971. Det hela handlar om Steve Reichs uruppförande av stycket ”Drumming” på Museum of Modern Art i New York den 3 i samma månad. Antagligen finns det ingen som så nära följt den ”nya musikens” intågande i New York som Tom Johnson, själv tonsättare. Under tio år skrev han sin kolumn i Village Voice om ”minimalistiska” artister som Reich, Eliane Radigue, Phill Niblock, Maryanne Amacher, La Monte Young men också om John Cage, Christian Wolff, Musica Elettronica Viva med flera. Alltid kunnigt och nyfiket och med ett språk som är begripligt även för den inte så insatte. Och som citatet från Reich-texten visar har han ett ledigt språk. Det är kul att läsa hans texter eftersom de inte tyngs av någon klassikerstatus. De är rakt på sak även om han naturligtvis också analyserar såväl enstaka verk som artister eller företeelser. Med sina över 500 sidor är det ett uppslagsverk för den minimalistiska scenen i New York. Läsning då och då fungerar bättre än sträckläsning. The Voice of New Music är ett mycket trevligt måste.
Magnus Nygren

LeRoi Jones

Black Music
New York, 1970

I Blues People dubbelexponerade LeRoi Jones de svartas historia, kamp och musik. Och fullföljde därmed i princip vad europeiska intellektuella redan konstaterat på 1930-talet. Franske superspisaren Hugues Panassié till exempel under rubriken ”Den äkta jazzmusiken” (ursäkta ”n-ordet”, som då markerade pluspoäng): ”Det är bara negrerna som kan göra anspråk på den aktning, man är skyldig den naturliga och medfödda begåvningen.” Även om denna ingång i jazzen av naturliga skäl var annorlunda än för en svart intellektuell trettio år senare, är andan precis densamma. Ett slags, ska vi kalla det, etnisk och politisk kulturnationalism. I ”Black Music” manifesteras den inte bara i de många insiktsfulla porträtten av svart musik men ännu mer med det definitiva sätt som ”fienden” karaktäriseras. Rolling Stones är förstås skurkar, som spelar bluesbaserad musik. Stöld! Och Jones vällust är illa dold, då han hånar den stackars Burton Greene, som kämpar för att komma in i den vackra andliga musik som hans medmusiker Marion Brown och Pharoah Sanders skapar – förgäves, dömd att vara en löjligt gestikulerande vit plagiatör. Jovisst är Jones rasistisk. Det går naturligtvis att förstå som motrörelse i ett segregerat USA, där de svartas historia dolts, men knappast att försvara. Men Leroi Jones, numera Amiri Baraka, är en lysande, lärd essäist. Det är en bok som gör motstånd med närmast aggressiva fördomar och samtidigt lockar in läsaren i en oöverträffad amerikansk musikhistoria, där jazzens avantgarde är bärare av historien och formar samtiden.
Thomas Millroth