Boktips – scener och skeenden

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg

Blod Eld Död – En svensk metalhistoria
(Alfabeta)

Författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs bok är en djupdykning i miljöerna som gjort Sverige världsledande inom utvecklingen av extrem hårdrock. Här beskrivs transformationen av hårdrocken; först till death och sedan black metal. Tack vare ett gediget researcharbete lyckas Blod Eld Död beröra musikens mörka själ. Ingående intervjuer varvas med vittnesskildringar, familjeöden, anekdoter och hårdrocksskrönor. Bortom kvällstidningsrubriker om mord och kyrkobränder får vi läsa ostört om de band och musiker som drivit på utvecklingen. Jodå, här finns förstås ond bråd död, självskadeband och djävulsdyrkaren Quorthon. Men också glädje, starka konstnärliga ideal och pappa Börje. En av utmaningarna med att skriva den här typen av bok är att hitta balansen i skildringarna. Att inte spä på fördomarna om musiken och samtidigt inte duka för de mer extrema delarna av musiken. Blod Eld Död gör det på ett sätt som är både underhållande och stundtals riktigt intressant.
Jens Holmberg

Ekkehard Jost

Free Jazz
(Da Capo Press, 1994)

Ingen har analyserat frijazzen såsom den tyske professorn i musik Ekkehard Jost. Free Jazz kom ut i Tyskland redan 1974 men har sedan tryckts i nya upplagor så det är inga problem att få tag i den. Och Free Jazz står fortfarande som det mest seriösa och allvarliga försöket att diskutera frijazzen ur ett musikteoretiskt perspektiv. Med hjälp av ett otal transkriberingar av musiken av Coltrane, Mingus, Coleman, Taylor, Shepp, Ayler, Cherry, AACM-kollektivet i Chicago, Sun Ra hittar han olika stilar, tekniker och tillvägagångssätt som han på ett begripligt sätt förklarar. Visst kan det för den icke-notläsande ibland bli lite svårsmält men däremellan hittar man mycket matnyttig information. Men Jost använder också diagram för att ge en visuell överblick som inte har med notation i en konventionell bemärkelse att göra. För att visa hur exempelvis Don Cherrys ”Complete Communion” är uppbyggd ritar han upp ett lättbegripligt schema som löper över tid och som visar såväl instrument som tonala centrum, om det är tema eller improvisation och tempo. Jost säger själv att hans tillvägagångssätt är att teckna ”stilporträtt”. I sig en negation om man tänker frijazz i dess vidaste perspektiv. Men fri betyder inte att man hela tiden måste låta helt annorlunda än tidigare utan ska ses som frihet från fastslagna regler för melodi, harmoni och rytm. Annars skulle man omöjligen höra så tydligt att det handlade om en Ayler, en Shepp eller en Coltrane. Det är dessa stilar Jost är ute efter och som han lyfter fram och beskriver så träffande.
Magnus Nygren

David Keenan

England´s Hidden Reverse: A Secret History of the Esoteric Underground
(SAF, 2003)

När David Keenans bok om Current 93, Nurse With Wound och Coil kom ut för tio år sedan köpte jag den omedelbart. Alla banden fascinerade mig, särskilt Current 93 som jag upptäckt genom David Keenans texter om David Tibet/Current 93 i The Wire. Eftersom jag inte följt banden från begynnelsen ville jag veta allt, precis allt, om influenser, märkliga skivutgåvor och hitta nycklar in till den brittiska esoteriska underjorden. De tre banden har rötter i industriscenen och ungefär i samma veva läste jag också Simon Fords Wreckers of Civilisation: The Story of Coum Transmissions & Throbbing Gristke (Black Dog, 1999) som också rekommenderas. En av sakerna som är speciell med David Keenans projekt är att han berättar om tre olika band, som har många referenspunkter, som samarbetar, men där skillnaderna är ganska många. Det ger en extra dimension till boken som skiljer den från biografier över ett band eller en artist. Keenan följer banden/musikerna kronologiskt och hittar en lyckad balansgång mellan det privata och musikens särart. Han kan vara en vass kritiker, som driver teser, inte mycket sådant här, mer än att Keenan på ett övertygande sätt lyfter fram Current 93, Coil och Nurse With Wounds betydelse. Det är en initierad och heltäckande bild över några originella musiker som alltid följt sina egna infall och sträcker tentaklerna in i ett England där Alistair Crowley och Shirley Collins är långt viktigare än populärkulturella dagssländor. Boken har kommit ut i en pocketutgåva. David Keenan planerade att lägga till några kapitel om vad som hänt med banden sedan 2003, men jag hittar ingen information om så är fallet. En uppföljare om andra brittiska undergroundfenomen som Skullflower, Richard Youngs, Vibracathedral Orchestra m.fl. har varit på gång i många år. Men det verkar som om han har lagt det projektet på is.
PM Jönsson

Webb: SAF Publishing

Klangkunst

(Akademie der Künste, Berlin, 1996)

Teoretiska frågor och genomgångar av ljudkonsten kopplade till en katalog över samtida ljudkonstnärer som Rolf Julius och Christina Kubisch. Det finns en viss strikthet i den akademiska framställningen, men här vimlar av frågeställningar och tankelinjer in i ljud och experiment. En grundläggande handbok, som kan kompletteras med Alan Lichts betydligt lösare och mer improviserade syn på ljudkonst i Sound Art, Beyond Music, Between Categories (2007). Jag sympatiserar med Lichts öppenhet och generositet, hans närhet till själva musiken, men jag sporras av teoretikernas omsorg och möda i Klangkunst. Skarpa tankar, också då jag inte är med på noterna, skärper lyssnande och insikt minst lika mycket som amerikansk entusiasm och berättarglädje. Sound Art… lagd bredvid Klangkunst tecknar en horisont som jag gärna känner igen mig i. Tysk knappologisk akademism laddad med fakta och teori lyser upp, då den får bada i amerikansk eller engelsk öppenhet, som bara rent ut sagt är nyfiken på vad man kan göra med ljud, vare sig de hänger ihop med musik eller buller.
Thomas Millroth

Thurston Moore and Byron Coley

No Wave Post-Punk. Underground. New York. 1976–1980
(Abramis Image)

Det är svårt att tro det men under perioden 1976–1980 var New York en farlig plats. Men också en kulturell smältdegel, där konst och punk kolliderade. Thurston Moore och Byron Coley bok beskriver de starkaste rösterna bakom New Yorks No Wave-rörelse, där en anti-allt-kultur växte fram på storstadens bakgator. Här möter vi musiker som Lydia Lunch, James Chance och Glenn Branca och tongivande grupper som DNA, Mars, Teenage Jesus & the Jerks. Boken kan ses som en fortsättning på Marc Masters bok men är mer av en fotobok, där miljöerna och människorna lyfts fram. De många svartvita bilderna är lika starka i sin framställning som musiken och ger ett intryck som i kombination med intervjuer och betraktelser fångar den pågående rörelsen med fin skärpa.
Jens Holmberg

Bert Noglik & Heinz-Jürgen Lindner

Jazz im Gespräch
(Verlag Neue Musik, Berlin/DDR, 1978)

Det är svårt att idag fatta sprängkraften i den östtyska frijazzen. Först efter mycket smussel och omvägar via dansorkestrar fick den moderna jazzen och avantgardet plats på scenen i mitten av 1960-talet. Dittills hade bara dansband och några enstaka tradjazzband fått ge ut skivor. Fler spelningar gjordes möjliga. Bröderna Rolf och Joachim Kühn skapade banbrytande modern jazz. Men sorten var mer repressivt tolererad än erkänd, och därför lämnade de ju DDR. I DDR var ”Jazz im Gespräch” den första riktiga presentationen i bokform utanför skivbolaget Amigas kataloger av DDR:s fria jazzscen. En symptomatisk kulturhändelse i en tid då flera av landets betydande författare tvingades i landsflykt, illegala gallerier växte fram och subversiv mailart skapades, sändes iväg – och visades.

Noglik och Lindner var båda representativa för den stora publiken i DDR. Naturligtvis såg också de denna musik som anarkistisk och oppositionell. En levande alternativ modell till diktatoriska strukturer. Redan det fria spelet var något annat än den hierarkiska genomreglerade staten. Naturligtvis kunde de inte skriva så rakt ut. Men då och då berör de frågor kring experiment och frihet i musikernas perspektiv. Den kritiska undertexten mot staten fanns där för de dåtida läsarna. Och när basisten Klaus Koch berättar om de kontroversiella bröderna Kühn, som alltså lämnade landet i mitten på 1960-talet, beträdde han förstås minerad mark. Vi kan ju minnas hur myndigheterna försökte hindra den oppositionella kommunisten och vissångaren Wolf Biermann att uppträda, tills han utvisades 1975. Eller Nina Hagens kamp mot censuren tills också hon lämnade landet. Därefter var de ”döda” i DDR:s medier. Det såg censuren till. Och det ska vi ha i minne, när den i dag närmast legendariska barytonsaxofonisten Manfred Schulze i sin intervju protesterar mot att de statsstyrda arrangörerna medvetet undviker honom. Bortvald, obekväm. Det är också iögonenfallande vem som inte intervjuats i boken, den officiellt älskade Günter Fischer till exempel. Mycket av det finstilta går förbi i dag, men boken ger en blixtbelysning av den östtyska experimentella scenen i mitten av 1970-talet. Inte minst på grund av författarnas nördiga känsla för detaljer. Intervjuerna och texterna dignar av information kring den östtyska jazzens portalfigurer, Petrowsky, Bauer, Keller, Schulze och många fler. Det är en guldgruva för den vetgirige och en krönika om en viktig brytningstid.

Extra skärpa får boken om den läggs bredvid nyutkomna Der Klang der Revolte av Christoph Wagner, som behandlar Västtyskland under samma tid. Här kan den uppmärksamme se olika strategier för att ge musiken en oppositionell politisk roll. På den västtyska scenen var kampretoriken starkare, medan DDR-musikerna var mer formellt och socialt inriktade. De samarbetade med de nya illegala galleristerna, det västberlinska skivbolaget FMP, innan kulturavtal upprättats mellan DDR och BRD, och spelade med västmusiker som på dygnsvisum kom över för att jamma. De var olydiga. Deras trots och självmedvetenhet förde inte bara ut östtysk musik i Europa, de medverkade faktiskt till att muren började vittra sönder. Jazz im Gespräch handlar på ett lika försynt som distinkt vis i intervjuform om olydighetens anatomi, då det begav sig.
Thomas Millroth

Simon Reynolds

Rip It Up And Start Again – Postpunk 1978-1984
(Faber and Faber, 2005)

Simon Reynolds sprängfyllda sammanfattning av postpunkeran är en fröjd att läsa. Anekdoter, kopplingar mellan musiker, okända sidofigurer, viktiga bolag och klubbar, geografiska betydelser, en massa saker som man inte visste att man behövde veta. Reynolds argumenterar för att punken egentligen var helt ointressant och att åren därefter däremot är fyllda av enastående musik, en slags motsvarighet till den bästa musiken från det kreativa mitten/slutet av 60-talet. Det är klart att det vattnas i munnen när man ser den digra rollistan: Sex Pistols, PiL, Buzzcocks, Magazine, Pere Ubu, Devo, Lydia Lunch, Suicide, Lounge Lizards, The Pop Group, Slits, Alternative TV, Rough Trade, Mute, Factory, Swell Maps, Gang of Four, Au Pairs, Talking Heads, Brian Eno, Wire, Cabaret Voltaire, Human League, The Fall, Joy Division, A Certain Ratio, Durutti Column, Scritti Politti, Flying Lizards, This Heat, The Raincoats, Young Marble Giants, John Peel, Throbbing Gristle, Nurse With Wound, 23 Skidoo, The Residents, Tuxedomoon, Chrome, Madness, Dexy's Midnight Runners, Ultravox, Visage, Depeche Mode, Japan, Soft Cell, DAF, Orange Juice, Josef K, Fire Engines, ESG, Liquid Liquid, New Order, Simple Minds, Siouxsie and the Banshees, Birthday Party, Killing Joke, The Cure, Virgin Prunes, Bauhaus, Sisters of Mercy, Black Flag, Hüsker Dü, Minutemen, Psychic TV, Coil, Einstürzende Neubauten, Swans, Echo and the Bunnymen, Teardrop Explodes, Art of Noise, Propaganda...
Mattias Jonsson

Alex Ross

The Rest is Noise: Listening to the Twentieth Century
(Farrar, Straus and Giroux, 2007)

Jag var nog inte den enda noisehead som blev grundlurad av Alex Ross boktitel. Men vilken blåsning! Jämfört med den simpla saken att skriva en bullrets historia från Russolo till Wolf Eyes serverade Ross hela 1900-talets komplexa nyskapande konstmusik på ett generöst och pedagogiskt sätt. Till och med Tonalitetens Prästerskap måste ha känt sig inbjudna. Boken tar sin början i det förrförra sekelskiftet med revoltörerna Strauss och Mahler. Strauss opera ”Salome” uruppfördes 1906 och börjar med en inledande klarinettstämma som halvväggs splittras i två delar: den första går i Ciss-dur, den andra i G-dur. Oroande öppning, diabolus in musica, djävulsintervallet. Ack o ve, men hej vilken skandalsuccé – publiken gillade det faktiskt!

The Rest is Noise är ett ofantligt ambitiöst bokprojekt och som mindre akademisk introduktion till nutida konstmusik är den ojämförligt inspirerande. Alex Ross betar av seklet i tre epoker och är man särskilt intresserad av, säg, 60-talets avantgarde, är det stor risk att man råkar fastna även för andra perioder. Totaliarismens musik, till exempel, i Nazityskland och Sovjet, där komponister fick försvara sin musik med socioekonomiska argument.

Inte så få européer som flydde till USA under andra världskriget gav åtskilligt till den amerikanska musiken. Schönberg och Stravinskij boostade till exempel Hollywoods orkestermusik och efterlämnade musikaliskt tankegods för senare generationer att revoltera mot.

Alex Ross, född 1968, har kärleken i partiturmusiken men hade klokskapen att i boken öppna sig också mot andra konstmusikaliska håll, även att inkludera jazzen (Coltrane nämns, om än flyktigt). Men det är det stora greppet som är behållningen. Så många egensinniga tonsättare man får komma nära, personer som nästan alltid arbetat i motvind eller full storm i de tider de levat. The Rest is Noise är en grundkurs man ska unna sig.
Sven Rånlund

Peter Shapiro (red)

Modulations – A History of Electronic Music: Throbbing Words on Sound
(Caipirinha Productions, 2000)

En gång i en avlägsen tid, för typ 13 år sedan, fanns det ett reelt behov av att greppa den elektroniska musikens historia. Det hade gått så fort och så mycket hade hänt sedan pionjärernas tidiga elektronikexperiment på 50-talet, via de första kommersiella syntarna på slutet av 60-talet till seklets sista decennium när musikaliska genrer och subgenrer föddes, blomstrade och dog med ljudets hastighet. Vi var många som ville krypa upp i en trygg famn och höra sagan från början: ”Det var en gång en rullbandspelare…”. Mediabolaget Caipirinha tog sig an utmaningen och producerade kring millenieskiftet ett läckert multimediapaket som kallades Modulations: en film, en cd och en bok om den elektroniska musikens historia. Redaktör var Peter Shapiro och till sin hjälp hade han några av de mest vidlyssnande musikskribenterna, flertalet kända från tidningen The Wire. Essäer varvades med intervjuer och diskografier, formgivningen var färgstarkt sober, tonen inbjudande och entusiastisk.

Med grova penseldrag skrivs historien med kapitelindelningar efter genre: pionjärer, krautrock, disco, house, postpunk, techno, ambient, downtempo och så vidare. En liten ordlista finns också med, som så här i efterhand ger en bra tidsbild av ett enormt expanderande fält. Den som var intresserad av musik/teknik/kultur behövde faktiskt ha åtminstone ett hum om vad som menades med ”Amen Break”, ”Aleatoric”, ”Atonal”, ”Booty”, ”Balearic”, ”Capacitor”, Chill-out Room” och ”Detroit Bass” (kan du förklara alla?).

Modulations är ett tidsdokument, det får man påminna sig. Lyckligtvis, för bokens skull, var författarna inte insnöade på musikteknologi; bara ett år efter utgivningen introducerades musikprogrammet Ableton Live, som kommit att bli det mest använda redskapet – eller ska vi säga instrumentet – för det senaste decenniets dj:s och elektroniska livemusiker.

Här finns några guldkorn jag gärna återvänder till. Kapitlet om postpunk står sig med en lång intervju med Genesis P-Orridge som trofé. David Toops matiga kapitel om hip-hop är som en buljongtärning av hans bok Rap Attack. Men de viktigaste avsnitten är de som lär hamna vid sidan om den Stora Musikhistorien: kapitlen om Jungle, där Chris Sharp intervjuar Squarepusher om livet som sovrumsmusiker (”I like the idea of getting out of bed, getting your breakfast, coming back, and then you are in the studio”), och Downtempo, som föser ihop all den ofösbara musiken från bolag som Warp, R& S, Skam, Mille Plateaux, Too Pure, Sub Rosa…

Modulations gavs ut i ett intressant skede när den brittiska och tyska electronican stod i middagshöjd och det fanns ett stort och växande sug efter att förstå sambanden mellan, säg, Stockhausen, Afrika Bambaataa, Moodyman, Aphex Twin och Microstoria. Med det lyckades Modulations. Om den däremot hade skrivits i dag hade det inte blivit samma bok, så mycket nytt har hänt. Dessutom har cirklar slutits: pionjärernas gigantiska modularsystem har fått en boom i form av billiga Eurorack-moduler, iPad-appar formges med nötta rullbandspelare som gränssnitt. Och hade den skrivits i dag hade man ju inte fått läsa en dagsfärsk intervju med Robert Moog, bara en sån sak.
Sven Rånlund

David Toop

Ocean of Sound: Aether talk, ambient sound and imaginary worlds
(Serpent’s Tail, 1995)

Om jag ska nämna en enda bok som mitt bredarslade skribentliv haft direkt nytta av så är det David Toops Ocean of Sound. Som ingen annan öppnade den i rätt livsfas min förståelse och upplevelse av musik – ja, av alla konstnärliga uttryck. Boken blev en vältummade vän som tog mig i handen vid mitten av 90-talet när det postmoderna rivningsprojektet inte bara plattade till begreppen hög- och lågkultur utan också gjorde musiken vidöppen och svåröverskådlig. Vad Toop gör i boken är att bygga samband och skapa sammanhang. Av musikaliska rännilar och floder formar han en väldig ocean där vågor av individer, uttryck och traditioner bryts under hans subjektiva penna. Första kapitlet: Debussy, Eno, Muzak. Femte kapitlet: Sinatra, Stockhausen, Alice Coltrane, dub, James Brown, Tangerine Dream. Kapitel elva: Alvin Lucier, Pauline Oliveros, shamanism, sjungande sand, helig minimalism. Kapitel tretton: David Lynch, Kate Bush, David Sylvian, ambient, informationshavet.

1996 hade jag haft modem i ett år. Informationshavet world wide web öppnade för nya kontakter och läsningar av tidiga bloggar. Jag minns det som en frossande, hetsig, lycklig tid. Men Ocean of Sound inbjöd till långsammare läsning, en läsning som likt lyssnandet av vissa skivor man aldrig blir färdig med. Boken har en undertitel: ”Aether talk, ambient sound and imaginary worlds”. De osynliga världarna som David Toop öppnar för läsaren ger musiken som omnämns rikare lyster: orientalismen hos Debussy, det hallucinatoriska komponerandet hos Aphex Twin, Biospheres Tromsömörker, La Monte Young musiketnologiska passion. Toop bjuder själv på många fina ögonblick i boken, allra bäst den fantastiska historien om hans galna ljudsamlarresa i Amazonas djungler på 70-talet.

Men det är blandningen som är bokens väsen. Inte bara smarta Spotify-listor och roliga läsningar utan verkliga – och imaginära – noder av liv och tid som binds samman genom denne författares enorma kunskapslust. Så subjektiv, denna bok, fortfarande så inspirerande.
Sven Rånlund

Valerie Vilmer

As serious as your life – John Coltrane and beyond
(Serpent’s Tail, 1992)

Fotografen och journalisten Valerie Vilmers ”As serious as your life” är en underbar bok för att få insikt i frijazzens utveckling på 1960-talet och det tidiga 1970-talet. Den första upplagan kom ut redan 1977. Hon må vara från Storbritannien men har en fantastisk koll på New York under denna spännande tid. Erfarenheterna fick hon som journalist för bland annat Melody Maker. Vad som gör den så speciell är att Vilmer kommer musikerna så nära. Och hennes perspektiv kommer in från sidan snarare än från ovan, hennes uppenbara kärlek till musiken lyser igenom och färgar av sig. Hon deltar och berättar om såväl musikernas liv som musik. Som undertiteln anger tar det inte stopp vid John Coltrane, inte heller vid Cecil Taylor, Ornette Coleman, Sun Ra och Albert Ayler. Nej då, Val Vilmer fortsätter ner i New York-myllan och fram träder en bild berättad för Vilmer av personer som Frank Lowe, Sonny Sharrock, Dewey Johnson, Noah Howard med flera. Det är en bild full av kreativ kraft, men också av fattigdom och misär. Intressant är också hur hon problematiserar kring kvinnans roll i frijazzen. Dels hur kvinnorna lämnat sina egna karriärer för att ta hand om hem och barn eller för att jobba för att dra in några pengar till hushållet eftersom männens jazzkarriärer gav ytterst lite inkomster. Dels hur de kvinnor som fortsatte att spela fick jobba i oerhörd motvind, inte minst motarbetade av chauvinistiska manliga musiker.
Magnus Nygren

Stephen Wade

The Beautiful Music All Around Us: Field Recordings and the American Experience
(University of Illinois Press, 2012)

Det finns många intressanta böcker om amerikansk folkmusik och blues. Jag skulle kunna tipsa om vadsomhelst av pionjärforskarna Samuel Charters och Paul Oliver, eller lyfta fram någon av Alan Lomax böcker. John Szweds Lomaxbiografi som kom häromåret är en annan kandidat. Och det finns mängder av böcker, inte minst publikationer från Library of Congress serie Music in American Life. Och det är en av dem jag väljer, från förre året, banjospelaren och forskaren Stephen Wades detektivprojekt The Beautiful Music All Around Us. För 19 år sedan började Stephen Wade planera en samling med inspelningar från Library of Congress arkiv. Det blev en skiva och efter mer än tio år också en bok, där han har rotat upp all tänkbar information om artisterna, i många fall fanns det knappt någon fakta över huvudtaget, endast ett namn och ett datum, kanske en ort. Wade har letat upp släktingar, folk som minns händelser från 30- och 40-talen och beskriver människor och musik med kunskap, passion och en skarp förmåga att levandegöra fältinspelningarna som far och son John och Alan Lomax och andra folklorister gjorde för många decennier sedan. Tolv kapitel. Tolv musiker. Inte de mest välkända namnen, han har valt ut musiker och låtar som borrar sig ner djupt i den amerikanska historien. Det är fängelseinspelningar, barnramsor, fiolgubbar och fantastiska sångerskor som Texas Gladden och Vera Hall. Låtar som tolkats, glömts bort, förändrats, och sipprat igenom samtidens mediebrus. Historier som finns kvar eftersom arkiven skapades och lever. Det handlar om vikten av att bevara historien. De gamla arkiven är nycklar. Varenda inspelning av musik, eller ljud, har något att berätta. Stephen Wade berättar så att jag förstår mer av den amerikanska musikhistorien. En cd med låtarna som har skapat boken bifogas.
PM Jönsson

Jason Weiss

Always in Trouble – An Oral History of ESP-Disk
(Wesleyan)

Att någon berättade historien om det inflytelserika skivbolaget ESP-Disk var verkligen på tiden. Flera av de som medverkar i boken har gått bort sedan den gavs ut. Always in Trouble består mestadels av intervjuer, dels med grundaren Bernard Stollman, dels men musikerna som gavs ut på ESP-Disk. Tyngdpunkt på 60-talets frijazz och det bjuds på intervjuer med dynamitmusiker som Alan Silva, Sunny Murray, John Tchicai, Milford Graves, Giuseppi Logan, Marion Brown. Bernard Stollman väcker fortfarande starka känslor. Där tvisten om pengar löper som en nerv genom boken. Men det finns också de som gått vidare och numera betraktar Stollman som en möjliggörare som startat karriären. Underhållningsvärdet är stort, där kombinationen av subversiv musik, hopplösa affärer, uteblivna royalties, konspirationsteorier och politik gör historien. Visst kan formen med Q&A kännas grund ibland, och de riktigt djuplodande analyserna saknas, men Always in Trouble är ett fint tidsdokument över den 60-tales kulturella explosion.
Jens Holmberg

Läs Soundofmusics tidigare recension av boken.