Boktips – varia

Johan Harstad

Motorpsycho Blissard
(Falck Förlag)

Egentligen skulle det inte blivit någon bok. När den norska tidningen Morgonbladet och Falck förlag skulle kora Norges 100 bästa skivor hamnade Motorpsychos Blissard först på 25 plats. Och endast de tio första skulle bli böcker. Att det ändå blev en bok kan vi tacka författaren Johan Harstad för. Han beskriver det som en ”snöstorm av lycka” när Blissard slog ned som en bomb i hans unga 90-tal. I boken berättas historien om Motorpsycho, men också berättelsen om Johan Harstads egen uppväxt, där skivan Blissard hade en särskild betydelse. Det är också en egendomlig bok då den är författad som en blandning av fackbok, självbiografi och prosa. Dessutom består hälften av boken består av en omfattande notapparat, där såväl längre intervjuer samsas med anekdoter, rykten och udda fakta. Den kan således läsas på olika sätt. Själv tog jag del av fotnoterna parallellt med huvudhistorien, för att inte missa en millimeter. Att Harstad skriver med en författarens blick märks på språket som är både vidare och djupare än musikkritikerns. ”Det var den nye lyden av livene våre” säger han själv och det är kärnan i berättelsen. Att den också öppnar dörrar till Motorpsychos förtrollade värld gör inte saken sämre.
Jens Holmberg

Lusts of a moron

The Lyrics of Momus
(Black Spring Press, 1992)

Lusts Of A Moron innehåller alla låttexter som Momus spelade in mellan 1982 och 1992. Om du nu tänker ”Vilken Momus?” så har du en hel värld att upptäcka. Bakom Momus döljer sig skotten Nicholas Currie, som tagit sitt artistnamn från den grekiska mytologin; satirens och hånets gud. Jag skulle nog kunna utnämna honom till en av de mest intelligenta textförfattarna i musikhistorien överhuvudtaget. En sak är säker: har man en gång fastnat för hans texter så glömmer man dem aldrig. I relation till Momus-diskografin innehåller den här boken texter från den korta tiden i bandet The Happy Family och fram till albumet Voyager från 1992. Även om Momus fortsatt att göra mängder av skivor sedan dess så råder det ingen tvekan om att några av hans allra bästa texter återfinns här. Ofta utforskar han moralens innersta väsen och var gränsen för det acceptabla går, ibland med humor, ibland med sylvass skärpa. Han väjer inte för det opassande, för det skabrösa, för det snuskiga. Samtidigt finns där ofta elegant insprängda referenser till litteratur, konst och filosofi. När det är som bäst gifter sig hans texter med musiken och de blir oskiljaktiga. Då är Momus känsla för timing oslagbar. Den här utsökt utformade boken har helt klart litterära kvaliteter.
Mattias Jonsson

Paul Morley

Words And Music
(Bloomsbury, 2003)

Med utgångspunkt från två musikstycken, Alvin Luciers experimentella klassiker ”I Am Sitting In A Room” och Kylie Minogues hitsingel ”Can’t Get You Out Of My Head”, tar musikskribenten Paul Morley med läsaren på en musikalisk resa. Alltså, det är verkligen en bokstavlig resa, inte bara ett klyschigt sätt att uttrycka det på. Eller, det är en fiktiv resa mot en fiktiv stad. Kylie sitter i sin bil och kör och ibland dyker det upp någon konverserande passagerare bredvid henne. I bilen hamnar John Cage, Philip Glass, Steve Reich, La Monte Young, Wittgenstein, Merzbow, alla fyra i Kraftwerk! Det är inte så flummigt som det låter. Eller, ja kanske. Tidigt i boken slår Morley hursomhelst fast, apropå Kylie Minogues hitlåt: “Because, without the experimentation, consideration, rebellion, meditation, invention, and playfullness involved in the works of Reich, Riley, Eno och Lucier [...] an electronic pop song like ’Can’t Get You Out Of My Head’ would never have happened.”

Boken är lättsam men ändå ambitiös. Morley ritar bl a upp en tidslinje med viktiga konstnärliga händelser (viktiga uppfinningar, litterära verk, klassiska filmer och skivor, epokgörande konst etc) från förhistorisk tid och fram till 2000-talet. Det känns verkligen som att allting hänger ihop och leder fram till det vi har idag. Hur konst och underhållning närmar sig varandra och samtidigt tar avstånd från varandra. Dessutom slänger Morley ur sig listor, skivor, låtar och personliga musiktips till höger och vänster. Man får ohyggligt stor lust att lyssna på musiken han skriver om. Han rör sig lekande lätt mellan det experimentella och det kommersiella. Han tar upp drones, minimalism, ambient, klargör storheten hos Kraftwerk, gräver ner sig i vad det är att vara kändis eller svårigheterna med att skriva om musik. I första hand är det ”A History of Pop” som Paul Morley skrivit (det är också en undertitel till boken). Det är befriande med någon som gör de här kopplingarna mellan avantgarde och pop!
Mattias Jonsson

Göran Sonnevi

Mozarts Tredje Hjärna
(Bonniers, 1996)

Musik och poesi. Eller snarare musik som tema i poesi. Poesi som i grunden är musikalisk. Rytm. Flödet. Det sönderhackade. När jag tänker på svensk lyrik och musik är det främst en äldre generation som dyker upp i huvudet. Tomas Tranströmer som spelar Haydn och lyssnar på Schubert. En annan poet som debuterade på 50-talet, Petter Bergman, skrev en dikt som heter "Utsatt i musiken". Även han lyssnade på Haydn. Klassicisterna. Modernisterna. Men också jazz och konstmusikens nydanare. Jag plockar fram urvalsvolymen Jag talar om någonting som är verkligt (Bonniers, 1994). Där finns en kort dikt som heter "Eric Dolphy i ultrarapid". En annan har titeln "Lester left town". Lester Young skall snart försvinna, men ”blåser sina långa, raka toner rätt in i döden och långt bortom den”. "En tidig kvartett av John Cage" inleds med raderna” Det händer ingenting i musiken, men musiken är laddad med dynamit”.

Bengt Emil Johnson arbetade i många år på Sveriges Radio och var förutom poet även tonsättare, främst av elektroakustisk musik. Ord och musik växer ihop, med naturen, som i diktsamlingen I grannskapet (Bonniers, 2001) där den västsvenska jazzmusikern Malte Johnson har sällskap med fåglar och Karlheinz Stockhausen. Bengt Emil Johnson skriver om en ringmodulerad trast. Vem härmar vem? Om Öster (Bonniers, 1999) inleds med "Och så kommer jag att tänka på John Cage" där Johnson som träffade John Cage och även spelade med honom (på Fylkingen) hyllar Cage genom att härma honom (och Apollonaire) med en dikt där namnet John Cage går att läsa vertikalt flera gånger. Willy Granqvist arbetade också på Sveriges Radio. Med Kulturradion och Dagens dikt, bland annat. När jag babblade om poesi och musik och i synnerhet Göran Sonnevi kontrade en vän med Willy Granqvists postuma dikt Natten. Jag läste den först nyligen. Mozart och Stockhausen träffas i en nattlig dialog eller kanske är brottningskamp ett bättre ord. Det läcker ur Mozarts skalle. KarlHeinz sväljer flugor. Det går inte att sammanfatta. En oerhört stark, lång, dikt. Finns i del IV av Willy Granqvists Samlade Skrifter (Lejd, 2010).

Mozart är ett tema i flera av Göran Sonnevis dikter, inte bara i Mozarts tredje hjärna. Det Omöjliga (Bonniers, 1975) har två Mozartvariationer. Musik, språk, politik, musik, liv och död. Allt hänger ihop hos Göran Sonnevi. Strunt i Mozart. Just nu. Nej. Jag undrar varje gång jag läser boken vad Sonnevi menar med Mozarts tredje hjärna. Efter många år utan västerländsk klassisk musik är jag där igen, lyssnar, mer Bach än Mozart i och för sig, men Mozart finns där, gäckande, som en jävla staty som helt plötsligt blir levande. Jag tar mig tillbaka till 1900-talet och Olivier Messiaens La Nativité du Seigneur som den franska tonsättaren skrev i mitten av 30-talet. En av dikterna i Mozarts tredje hjärna heter "Messiaen, La Nativité du Seigneur, 1971". Orgelmusik. Kristen tematik. Göran Sonnevi skriver att han inte förstår musiken och inte kan förstå något utan den. Musiken kan inte vara tusentals år gammal eftersom det är orgelmusik, men den känns uråldrig, öppen och total, senare i boken skriver han om orgelmusik av Schönberg, Mozart, liv och död. Dikten börjar: ”Hem till musiken? Vad skulle jag ta mig till utan musiken?”
PM Jönsson