Caribou talar sitt eget språk

Dan Snaith har producerat musik under de senaste tio åren och debuterade med People Eating Fruit på Leaf 2000. Då arbetade han under namnet Manitoba, men tvingades byta eftersom han hotades bli stämd av Richard "Handsome Dick" Manitoba (Dictators frontman). Själv kommenterade han händelsen med att det var lika dumt som om The Smiths skulle försöka stämma John Smith.

2008 fick Dan Snaith Polarispriset (den kanadensiska motsvarigheten till Mercurypriset) för Cariboualbumet Andorra, ett album som hade det psykedeliskt och poppiga soundet som blivit karisteristiskt för hans musik. Förutom den ekonomiska boost priset gav säger han själv att det inte betytt särskilt mycket. Däremot känns det som om det medfört att han lämnat ”sovrummet” för en ”riktig” studio, där han sedan tagit hjälp av bland annat David Wrenchs (Black Sheep) Bryn Derwen Studio i Wales och Jeremy Greenspans Pistachio studio, i den forna hemstaden Hamilton i Ontario. Och resultatet kan vi ta del av på det nya albumet Swim.

Berätta lite om Swim. Hur har den växt fram?
- Det har varit ungefär samma process som på tidigare skivor. Under ett års tid har jag kontinuerligt spelat in material utifrån olika idéer jag fått när jag gått på en klubb eller dj:at. Jag brukar hålla på så tills jag sitter med ungefär 600 olika fragment till låtar. De är inte helt färdiga utan snarare början till olika melodier. Sedan arbetar jag ned materialet till, som i det här fallet, nio låtar.

Den skiljer sig avsevärt från tidigare album.
- Ja, men samtidigt finns det fortfarande mycket som låter Caribou. För mig personligen var det viktigt att förnya mig själv. Jag vill inte att de som hör skivan ska tänka att jag är en kille som gillar 60-talet och därför vill skapa nostalgisk musik som påminner om just 60-talet. Jag gillar så mycket mer musik än bara så, samtidigt som jag ville göra det svårare för lyssnarna att kategorisera min musik i ett fack. Tanken har varit att försöka få musiken att tala sitt eget språk.

Det har du lyckats med. Har du haft några inspirationskällor?
- Jag har försökt att inte låta mig influeras allt för mycket. För mig är det viktiga att arbeta med utmaningar som för mitt musikskapande framåt. Musik och matematik är lika på det sättet; man vet inte riktigt hur det ska gå men plötsligt känner man när det funkar.

Sedan 2001 bor du i London. Hur har det påverkat ditt skapande?
- London är en fantastisk stad med en vibrerande klubbscen. Jag kom hit för att göra min doktorsavhandling i matte och sedan blev jag kvar. Jag gillar mångfalden och är ofta på olika klubbar, både som besökare och DJ. Det finns fantastiska platser för den som vill dansa, till exempel Plastic People.

Jag gillar jazzarrangemangen på till exempel Kaili. Hur fick du idén till det?
- Kul att du tar upp det. Jag har alltid gillat 60-talets spirituella frijazz och gillar resultatet på Kaili. Flera av de jazzmusiker som medverkar träffade jag på All Tomorrow Parties i New York (Colin Fisher, Kyle Brenders, Rob Piilonen och Steve Ward). Det var en fantastik kväll, dels för att jag var inbjuden av Flaming Lips som jag lyssnat på sedan barnsben, och dels för att jag fick sätta ihop ett 15-mannaband med Marshall Allen (Sun Ra Arkestra), Kieran ‘Four Tet’ Hebden, Jeremy ‘Junior Boys’ Greenspan, Koushik, Luke ‘Born Ruffians’ Lalonde med flera.

Vad händer härnäst för Caribou?
- Jag ska åka på en världsturné med mitt band som varar fram till juni. Det ser jag fram emot eftersom det är en mer demokratisk och social aktivitet. Det ger mig välbehövlig omväxling. Mitt musikskapande är till stor del är en ensam mans jobb.

Fotnot: Caribou spelar på Hornstullstrand i Stockholm den 1 maj.