Fågeln som vred upp Sverige

Visslingen är för mig instrumentet som för mig så nära det vilda som man gärna kan komma. Med den kan jag rent fysiskt kalla fram fåglar var som helst … fågelstrofer utvalda att rent tonriktigt följa eller understryka musiken.
– Jan Lindblad

I år skulle Jan Lindblad fyllt åttio år. Han gick bort i sviterna av diabetes på Sri Lanka den 5e april 1987, endast 54 år gammal. För mig och många andra är han ett känt namn: ”visselkonstnären” som han så vackert kallas, den enastående fågelimitatören, tigeruppfödaren. De flesta som är födda innan slutet av åttiotalet ler om man nämner Lindblad. 1998 blev han till och med föremål för ett frimärke, tillsammans med sina tigerungar Lillan och Rani. Men ändå är han märkligt nog bortglömd. Skall man kalla honom tv-fenomen? Skaparen av populära djur och naturprogram med en förmåga att också kunna charma svenska folket med sitt visslande i Hylands hörna och liknande ställen? Ett medialt irrbloss som dör ut i samband med att tv-tablåerna ändras?

Att få talar om Lindblad är nog inte konstigt trots allt, om man ser till hur Andy Warhols femton minuter av berömmelse idag är nere på någon minut. Det är många som kämpar om utrymmet. Men frågan är om det var ett sådant utrymme han överhuvudtaget sökte. Jag tänker på hans musik, skivorna som alla sålde i rekordsiffror och som idag står i kort sagt varenda loppisback med uttjänade LP-skivor. De betraktas som fullständigt osäljbara idag. Jag har dock skaffat en av dem, debuten Nära Naturen (RCA 1977). Det är en skiva som är fylld av något som sällan skiner igenom idag, nämligen lust. Jag skulle även vilja hävda att det här också finns något som är genuint experimentellt.

⁞ Jan Lindblad, Nära Naturen (RCA 1977)

Vad som är experimentell musik är en fråga som har tröskats genom vartenda seminarium och varenda efterfest. Nästan alltid tycks det finnas en konsensus att det experimentella är synonymt med det avantgardistiska, med buller och bång, tårgas och låtsasblod. Frågan är om det är så i alla lägen. Det enda jag själv är övertygad om är att musik inte behöver låta ”konstigt” för att den skall bära epitetet experimentell musik. Lindblad är nämligen där och petar, kanske just därför att det inte är något uppenbart avantgardistiskt vi hör. Redan 1963 finns han med som fågelkommentator i Öyvind Fahlströms banbrytande radioverk Fåglar i Sverige, men det är som bekant något annat. Nära Naturen skulle nog många klassificera som ”easy listening”, det vill säga skvalet från oljekrisens cocktailrus. Här handlar det om en man som visslar vackert till en orkester som spelar under ledning av Marcus Österdahl.

Det är den versionen som sålde guld och platina, den Lindblad som sjunkit in i det kollektiva minnet. Men jag inbillar mig att det finns en annan version. Eller rättare sagt: skivan är exakt den samma, men det blir en annan version om man lyssnar till den på ett annorlunda sätt. Här handlar det om en man som spelar in insekter för att använda som ”körer”, skaffar vattentäta mikrofonsystem för att fånga indiska oceanen eller ett hederligt svenskt skyfall, med åska och allt. Till detta imiterar han – med kuslig precision – fåglar som rödvinge, taltrast, lövsångare, trädpiplärka, storlom, spillkråka, rödstjärt och många andra. Lindblad använder sig inte bara av fältinspelningar utan också en märklig bioakustisk blandform som tar honom från excentrisk begåvning till musikalisk experimentalist – han visslar melodier som ”A Nightingale Sang in Berkeley Square” eller ”Auf Flügeln des Gesanges” så som en fågel skulle ha sjungit dem.

Det vokala registret översätts i ett ornitologiskt. Att vara ”nära naturen” är alltså inte blott doften av granris eller vågornas svall utan mutationen av naturens och kulturens ljudvärldar, ett biologiskt målbrott uppklätt i bästa feel good-kostym. Visst håller jag med om att det första man hör är en form av kitsch, åtminstone i låtar som hitsingeln ”Shenandoah”. Men om man lyssnar igen? Lyssnar till musikens fågel-blivande, naturens musik-blivande? Det Lindblad skapar är den diametrala motsatsen till det som skulle kunna uppstå vid INA-GRM eller liknande institutioner. Men återigen: vad hörde Lindblad i naturen? Vad skiljer hans lyssnande från det Richard Maxfield hörde i sin Night Music (förutom att det är skapat elektroniskt) eller Felix Hess i sitt långa arbete med Frogs?

⁞ Jan Lindblad, Mikrofoni

Det finns ett självklart svar på varför avantgardet inte skulle hitta fram till Jan Lindblad. Det är inte någon egentlig konst vi har att göra med, och jag tror inte heller att han hade den intentionen. Lindblad ville inte heller påverka musikens riktning, inte bilda skola eller slåss med recensenter på krogen. Men likväl gestaltade han något. Och det var det han ville. Han visade oss munnens musikaliska resurser, som inte olikt Dieter Schnebels arbete visar sig vara ”en inre kontinent” av muntliga möjligheter. Jag säger inte att det är den enda karaktäriseringen av experimentell musik, men det får mig att lyssna på ett annat sätt, så som nu idag, när jag hör vårfåglarna tolka Lindblad här utanför fönstret.

Vila i frid, Jan.