Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza

När jag först tänker tanken ryggar jag nästan tillbaka. Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza bildades i Rom samtidigt som Albert Ayler spelade in det banbrytande albumet ”Spiritual Unity” i New York 1964. Med kollektiv gruppimprovisation skapade både Ayler och Gruppo di Improvvisazione en ny musik som världen aldrig tidigare hört.

Men ändå är musiken så fullkomligt väsensskild från varandra. Medan Ayler i sitt framåtskridande pekade bakåt mot New Orleans-jazz, marscher och frijazzpionjärer som Ornette Coleman och Cecil Taylor, inspirerades Gruppo di Improvvisazione av de aleatoriska (slumpmässiga) inslagen i den moderna konstmusiken, men också av indisk musik och i viss mån jazzens improviserade form. Vad som förenar är övertygelsen om att musik improviserad i nuet – tillsammans inom gruppen – ger mervärde och något annat än när musiken bygger på förutbestämda melodier, harmonier eller rytmer, noterade eller inte.

Såväl Ayler som Gruppo di Improvvisazione satte ljuden i centrum. Medan Ayler brölade, grät och klagade utanför tonernas inramade värld (om än de tematiska inslagen hade sin plats), så ”traumatiserade” Gruppo di Improvvisazione instrumenten genom att ”missbruka” dem i sina improvisationer.

Idag är detta skåpmat inom den experimentella musiken. Men även om improviserade inslag funnits inom den västerländska musiken under lång tid, så var Aylers och Gruppo di Improvvisaziones tankar högst revolutionerande i sin samtid. Deras respektive musik håller fortfarande oerhört hög klass och känns nästan oförskämt fräsch.

Jämförelsen mellan dessa storheter kan säkerligen stötas och blötas många varv. Vad som gör den intressant är att den pekar på improvisationens ökade betydelse för musiken under 60-talet. Hur gamla formspråk löstes upp och nya trädde in, att det skedde på olika platser i världen samtidigt och inom olika musikaliska miljöer.

Franco Evangelisti och Ennio Morricone.

Gruppo di Improvvisazione var, om än ett kollektiv, frukten av italienaren Franco Evangelistis (1926–1980) tankar om musikbygge. Han var gruppens ideolog och epicentrum och satte stor prägel på allt den gjorde. På 50-talet tillhörde Evangelisti den så kallade Darmstadtskolan och skrev pianostycken där de enstaka tonerna lyftes upp av den omgärdande tystnaden. Han tog intryck av amerikanen John Cages icke förutbestämda musik och var tidigt ute inom den elektroniskt skapade musiken, bland annat med verket ”Incontri di Fasce Sonore” (1957) inspelat i elektronmusikstudion i tyska Köln.

1963 övergav han dock den noterade musiken för att övergå till den improviserade och bildade Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza 1964. Med en öppen form skapade de en musik som vände sig emot den seriella musikens extremt förutbestämda värld. Om inte vid vägs ändå så ansåg han att det musikaliska språket var uttömt (”exhausted”).

Det första framträdandet med gruppen skedde i Rom 1965 under namnet Gruppo Internazionale di Improvvisazione Nuova Consonanza med Evangelisti, Carmine Pepe, Larry Austin, John Eaton, John Heineman, Roland Kayn, William O Smith och Ivan Vandor. Ennio Morricone anslöt sig något senare, medan andra hoppade av.

Larry Austin hade redan 1963 varit med och startat New Music Ensemble i Kalifornien, som experimenterade med gruppimprovisation i ett konstmusikalisk sammanhang. året senare träffade han Evangelisti och en rad andra kompositörer i Rom. I en intervju berättar Austin att Evangelisti blev mäkta imponerad av New Music Ensembles musik. Mycket intressant är att bland kompositörerna i Rom fanns bland andra Cornelius Cardew, Frederic Rzewski (var även med i Gruppo di Improvvisazione en tid), Allan Bryant och Alvin Curran, personer som något senare bildade eller var med i grupperna AMM och Musica Elettronica Viva, de enda ”systergrupper” till Gruppo di Improvvisazione som jag känner till.

Mario Bertoncini och John Heineman.

”To unite composition and interpretation, which have hitherto always been separate functions in traditional European musical practise, in a simultaneous creative act– that is the declared aim of the ’Nuova Consonanza’ improvisation group”, skriver Evangelisti som något av en programförklaring på omslaget till ”Improvisationen” som släpptes på Deutsche Grammophon i lp-serien Avantgarde 1969.

Om än elitiskt finns det ett tilltalande jämlikhetssträvande inom gruppen. Skillnaderna mellan medlemmarna suddades ut genom att alla var kompositörer och drivna musiker på minst ett instrument. I texthäftet till ”Azioni” skriver Evangelisti ”this is the first time in the history of western music that this kind of proposal is formulated: a group of composers playing various instruments together, resulting in a collective music that puts an end to the idea of the work as the outcome of a single individual hero”. Dessutom gav det effekten att alla tvingades in i det omedelbara komponerandet, där alla också hade kompositörens perspektiv och kunskap.

En annan anledning, som jag inte sett Evangelisti själv uttala, men som Gruppo di Improvvisazione-kännaren Daniela Tortora uttrycker i samma texthäfte är; ”Only composers-performers were allowed to join the group, in order to overcome the deficiencies and the limitations of execution by lazy or incompetent performers”.

Gruppo di Improvvisazione tog den improviserade musiken till nya nivåer. Gruppen skapade ett utvecklat system för träning i improvisation, både för den enskilde medlemmen och för gruppen som en gemensam enhet. Evangelisti skriver: ”Effective collective improvisation is not born out of vocation, but rather is the result of many preparatory exercises on the different aspects of the musical technique: time, pitch, timbre, dynamic, syntax and grammar, linguistic functions and collective listening”.

Walter Branchi, som anslöt sig till gruppen i slutet av 60-talet, beskriver det så här: ”the most recurrent exercise was called ’Exercise N.1’. The scope of this exercise was to train and somewhat force each member of the group to listen to all the others (it is well known the tendency of any musician to listen only to him or herself). It worked like this: each participant had to propose a musical idea to the others, which in turn had to respond without imposing themselves in terms of sound intensity. The exercise had some variants, which consisted in homogenous, contrasting or free answers. The order of the different ’proposals’ was pre-determinated.”

Vid konserter och skivinspelningar lämnade gruppen övningarna och övergick till fria improvisationer. Men utan de föregående övningarna skulle de varken ha uppnått den koncentration eller den musikaliska kvalitet som de gjorde. Så resonerade i alla fall gruppen. Det enda fastställda var hur många av medlemmarna som skulle vara med, från två till hela gruppen, och hur långt stycket skulle vara. Soloframträdande existerade inte.
Kontrabasisten Walter Branchi.

Evangelisti hade kommit i kontakt med den aleatoriska musiken under 50-talet. Begreppet aleatorisk musik kommer från det latinska ordet ”alea” som betyder tärning. Alla gick inte långt som John Cage som kunde låta allt styras av tärningskast eller slumpen, i vilken grad musikern själv kunde tolka den noterade musiken berodde på hur mycket kompositören ville ”öppna” tolkningen.

Skillnaden mellan den aleatoriska musiken och improvisation låg enligt Evangelisti i att den aleatoriska på något sätt var noterad. Dessutom, vilket är viktigare, gör den skillnad på kompositör och uttolkare, det vill säga musikern. Något han som sagt ville undvika.

Franco Evangelisti var en musikalisk revolutionär. Gruppo di Improvvisazione var ett sista försök att rädda oduglig ”litterature or academy of the already-dones” med improviserad komposition menade han. I sin vision såg han ett nytt musikaliskt system med nya instrument. Men även om de både pragmatiska och finansiella problemen skulle gå att lösa, insåg han att de skulle ta tid.

Då återstod att modifiera ljuden från de gamla beprövade instrumenten. Han myntade begreppet ”att traumatisera” instrumenten för sättet gruppens medlemmar ”missbrukade” dem på för att leda bort ljuden från deras traditionella klanger. Walter Branchi skriver ”Nothing had to do with traditional music, not a gesture, a hint or a memory”.

Roland Kayn samt Walter Branchi och Ivan Vandor.

Antalet medlemmar pendlade mellan sex och åtta. Förutom de jag nämner i början av texten deltog även Frederic Rzewski, Giancarlo Schiaffino och några till. Några hoppade också av, bland annat beroende på meningsskiljaktighet om gruppens ideologiska ställningstagande om musikskapandet. Att alla var kompositörer hade uppenbarligen även en baksida. Viljorna var många och heta.

I huvudsak användes instrument som piano, slagverk, trombon, trumpet, saxofon och röst, men också cello, timpani, vibrafon, klarinett, tam-tam med mera. 1967 började gruppen även att använda elektroniska instrument, framförallt spelade av Walter Branchi, Evangelisti och Egisto Macchi.

Att höra musiken på ”Azioni” och inte minst att se den medföljande dvd-filmen (inspelad under förberedelserna och framförandet av en konsert i Rom 1967) visar på väl utvecklade tekniker för att utvidga instrumentens språk. Pianon prepareras, det blåses i munstycken, slagverk dras efter golvet. Väsanden och en uppsjö av oväsen.

Musiken känns otroligt opåverkad av tidens gång och likheten med delar av dagens improvisationmusik är slående. Men mer i det innovativa sättet att skapa ljud än i den totala ljudbilden. även om Gruppo di Improvvisazione spelar dämpat och tyst ibland, är det ofta det motsatta som gäller. Det dånar, stånkar och blir expressivt.

Även om de flesta medlemmarna i Gruppo di Improvvisazione senare gjorde sig namn inom den avantgardistiska musiken är det enbart en som blivit känd i större sammanhang: kompositören och trumpetspelaren Ennio Morricone, en av de största filmmusikskaparna genom tiderna.

Att Gruppo di Improvvisazione har betytt mycket för Morricone är uppenbart. även i hans filmmusik. Inte direkt, eftersom mästerligheten ligger i hans förmåga att med melodier skapa musikaliska stämningar som både står på egna ben och förhöjer filmen som sådan. (Vad vore exempelvis Sergio Leones filmer utan Morricones musik?). Men indirekt, genom användandet av ljud som musikaliska byggstenar och med ett öppet sinne välja instrumentkombinationer som på många andra håll skulle ses som udda. Gruppo di Improvvisazione spelar musiken på två av Morricones soundtracks – ”Un tranquillo posto di campagna” (1969) och ”Gli Occhi Freddi Della Paura” (1971).

Med boxen ”Azioni” ökar chanserna att ta till sig Gruppo di Improvvisaziones musik radikalt. De har spelat in en hel del skivor, men de allra flesta finns bara på vinyl och är hopplöst svåra att få tag i. På cd finns några sedan tidigare, se spalten här bredvid. Nu kan man bara hoppas på att fler upptäcker deras fantastiska musik, som av någon underlig anledning fallit i glömska. Albert Ayler fick ju ett uppsving med boxen ”Holy Ghost”, så varför inte?

Fotnot: Dessvärre finns det inte så mycket skrivet material om Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza. I sökandet har jag förlitat mig på framförallt Franco Evangelistis texter på skivomslag. Men det är i stort samma text, bara mer eller mindre utvecklad. Märkligt nog är de inte ens omnämnda i Michael Nymans bok ”Experimental music”.

Diskografi:

Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza
RCA, Italien, 1966

The Private Sea of Dreams
RCA, USA, 1967
Medlemmar: Mario Bertoncini, Franco Evangelisti, John Heineman, Roland Kayn, Ennio Morricone, Jerry Rosen, Frederic Rzewski, Ivan Vandor.
Debuten i italiensk samt amerikansk utgåva.

Improvisationen
Deutsche Grammophon, Tyskland, 1969
Mario Bertoncini, Franco Evangelisti, John Heineman, Walter Branchi, Ennio Morricone, Egisto Macchi

The feed-back
RCA, Italien, 1970
Mario Bertoncini, Franco Evangelisti, John Heineman, Walter Branchi, Ennio Morricone, Egisto Macchi. Gäster: Renzo Restuccia (drums) Bruno Battisti Da Mario (guitar)

Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza
General Music, Italien, 1973
Mario Bertoncini, Franco Evangelisti, John Heineman, Walter Branchi, Ennio Morricone, Egisto Macchi

Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza
Cinevox, Italien, 1975
Mario Bertoncini, Walter Branchi, Franco Evangelisti, Egisto Macchi, Ennio Morricone, Giovanni Piazza, Jesus Villa Rojo

Musica su schemi
Cramps, Italien, 1976
Get Back, Italien, 2000, lp
Ampersand, USA, cd
Franco Evangelisti, Antonello Neri, Giovanni Piazza, Ennio Morricone, Giancarlo Schiaffini, Egisto Macchi

Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza 1967–75
Edition RZ, Tyskland, 1992, cd
Samlings-cd som möjligtvis har några tidigare osläppta låtar. Mario Bertoncini, Franco Evangelisti, John Heineman, Roland Kayn, Frederic Rzewski, Walter Branchi, Egisto Macchi, Ennio Morricone, Giovanni Piazza, Jesus Villa Rojo

Azioni
Die Schachtel, Italien, 2006, box med två cd och en dvd
Mario Bertoncini, Franco Evangelisti, Walter Branchi, John Heineman, Roland Kayn, Egisto Macchi, Ennio Morricone, Ivan Vandor, Frederic Rzewski (enbart på dvd:n). Filmen gjord av Theo Gallher.

Ennio Morricone: Gli Occhi Freddi Della Paura
Dagored, Italien, 2000, cd
Soundtrack från 1971 med musik framförd av Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza

Ennio Morricone: Un tranquillo posto di campagna
Simel, Spanien, cd
Soundtrack från 1969 med en lång komposition framförd av Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza, resten framfört av andra. Franco Evangelisti, Mario Bertoncini, Egisto Macchi, Ennio Morricone, John Heineman, Walter Branchi