Impro och kammarmusik i gränslandet

Med tre nya titlar placerar sig det Bergenbaserade skivbolaget +3db i förgrunden för den experimentella musiken i området mellan kammarmusik och improvisation. Detta gränsland som utforskades redan på 1960-talet av kompositörer som Cornelius Cardew, John Cage, Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza och andra har fått en renässans i och med att den improviserade musiken hittat nya områden och nya angreppssätt. Det brittiska improbolaget Another Timbre har exempelvis just släppt en serie skivor inspirerade av John Cages bok ”Silence”.

Men att lyfta fram 60-talets avantgarde är inget nytt. Tänk bara på Sonic Youths Goodbye 20th century från 1999. Eller inspelningen av Cardews Treatise av bland andra Jim O’Rourke, Fred Lonberg-Holm, Guillermo Gregorio på hat(now)art från samma år. Vad som däremot är ett tecken i tiden är mängden av improvisationsmusiker som ”hittat” det gamla avantgardet. Se bara på musikerna runt det österrikiska skivbolaget Durian (Werner Dafeldecker, Michael Moser med flera), nämnda Cage-serie med musiker som Chris Burn, Mark Wastell, Martin Küchen och David Toop men också norrmännen på +3dB och delvis de på bolaget Sofa, ta bara Eivind Buenes mycket spännande Asymmetrical music som exempel. Det svenska ”kollektivet” Skogen kan naturligtvis också nämnas i sammanhanget. De grafiska och öppna partitur som kompositörer som Morton Feldman, Earle Brown, Christian Wolff från New York-skolan skrev tycks sitta som hand i handske för de nya improvsatörerna.

Hur fräsch är då en musik av idag som har så klara referenser till 1960-talet, ett halvt sekel bak i tiden? Mycket skulle jag säga. Att lyssna på exempelvis Lemurs ”Aigéan” är att placera sig i samtiden. En parallell ska naturligtvis dras till hur skrämmande samtida exempelvis Nuova Consonanzas inspelningar från 60-talet låter än idag. Begreppet avantgarde med betydelsen förtrupp har sällan varit så talande som i Nuova Consonanzas fall.

De tre skivorna från +3dB lutar åt olika håll. Pianisten John Tilbury, harpisten Rhodri Davies och kontrabasisten Michael Francis Duch riktar in sig på britten Cornelius Cardews verk mellan 1960 och 1970, medan Michael Francis Duch gör nya och fria tolkningar av New York-skolans främsta namn. Sist men inte minst har vi nämnda Lemur med sin improviserade kammarmusik. Med Michael Francis Duch på kontrabas även i Lemur löper han som en sammanbindande länk på samtliga tre skivor. En roll få andra skulle axla lika väl.

Aigéan är Lemurs andra album sedan starten 2006. Med valthornisten Hild Sofie Tafjord, cellisten Lene Grenager, flöjtisten Bjørnar Habbestad bildar Michael Francis Duch ett av dagens mest intressanta banden inom detta område. Bakgrunder inom noise, impro, komponerad musik och även rock frigör kammarmusiken lika naturligt som fantastiskt. Men man skulle också kunna vända på det genom att motsägelsefullt säga att kammarmusiken frigör improvisationsmusiken. Definitionsmässigt är det svårt att säga var deras musik hamnar. Kanske ger låtarnas titlar ledtrådar? Den stora månsjön Mare Imbrium, vattengrottorna i slovenska Krizna Jama, havet Panthalassa som för miljontals år sedan omgav kontinenten Pangea eller den maya-arkeologiska platsen Dzibilchaltun i Mexiko - alla är geografiska platser med egna historier förknippade med upptäckarglädje, detaljrikedom, storslagenhet och mytbildning. Begrepp som genomsyrar även Lemurs musik som blandar det korthuggna med det utdragna. Oavsett form är det ytterst koncentrerat utfört och med en mycket rik vokabulär. Alla fyra är mästerliga på sina respektive instrument, men befinner sig långt ifrån uppvisning.

Tiominuterslåten ”Dzibilchaltun” är bland det bästa jag hört på länge. En upprepad puls av stråkar utmanas stenhårt av en attackerande flöjt och en skavande cello. Det är aggressivt, men för att komplicera det hela finns även något man mycket väl kan kalla skönhet i musiken. Kropp möter själ. Ett buttert horn puttrar, en flöjt skriker. Det växer och fyller ut för att sedan sakta tunnas ut. Makalöst bra.

De sju låtarna är ganska varierade både till innehåll och längd. I den korta ”Imbrium” målas fylliga streck med delvis samgående penslar. Stråkar som slås mot strängar, luftstötar i valthorn och flöjt skapar korta markeringar i ”Panthalassa”. Rytm och rymd är begrepp som dyker upp i huvudet. Lemurs storhet ligger i hur de hela tiden skapar en enorm spänning i musiken, det är spänstigt och fyllt av detaljer. Framfört med stor precision och skärpa.

Få musiker personifierar precision och skärpa bättre än den brittiske pianisten John Tilbury. Han får enskilda klanger att ljuda likt universum. Hans tidsuppfattning är mycket exakt när han delikat placerar klangerna precis där de ska vara. Samtidigt framstår det som så enkelt och självklart. Väl avvägt och inte en ton mer än vad som behövs. Lägg till det ett mycket rikt sound i klangerna och bilden blir fulländad. Att han är en av de mest kända uttolkarna av Morton Feldman är ingen slump. När han här spelar med den brittiske cellisten Rhodri Davies och norske basisten Michael Francis flyttar han dock uppmärksamheten till den brittiske tonsättaren Cornelius Cardew.

Cardew var en av få inom europeisk konstmusik som tidigt anammade tankarna hos amerikanen John Cage. Det märks framförallt i Cardews verk från början av 60-talet då han influerades starkt av Cages så kallade obestämbara musik (indeterminate music) och skrev musik med grafiska partitur där ett framträdande aldrig blev det andra likt.

Det sistnämnda medför att denna tidiga musik av Cardew egentligen aldrig åldras. Grafiska symboler hämtade från den icke-musikaliska världen kan hela tiden tolkas på nya sätt och med nya instrumenteringar och sound. När man lyssnar på denna trios tolkningar påstår jag att pendlandet mellan 60-talets mycket seriösa sammanhang och nutidens improvisatoriska öppenhet löser upp tiden.

Koncentrationen i ”Autumn ’60” är överväldigande. Det finns en behärskad stämning i stycket som ibland gränsar till det stillsamma. Tonerna från harpan, kontrabasen och är spridda och sällan framförda samtidigt. Ändå skapas en bild av något gemensamt, en möjlig kropp, om än en gles sådan med avstånd mellan beståndsdelarna. Högst fascinerande musik.

Man kan fördjupa sig ordentligt i samtliga verk på denna skiva och försöka beskriva hur Cardews musik, trots tidslösheten, förändrar sig under åren, från det Cageinspirerade ”Autumn ’60” till det komplexa regelverket i ”Unintended piano music” över det grafiska partituret till Cardews mest kända verk ”Treatise” bestående av 193 grafiska sidor. Jag överlämnar det åt andra och konstaterar att man med stor behållning kan lyssna utan att ha denna kunskap. Man kan njuta av den sjungande pianoklangen i den täta ”4th system”, slås av lättheten i ”Treatise”, fascineras av Michael Francis Duchs omfångsrika stråkklanger i ”Solo with accompaniment” och Rhodri Davies mångbottnade spel på harpa hela vägen igenom. De öppnar en verklig skattkista.

Med Edges ger Michael Francis Duch ut sin första soloskiva, vilken också är den första skivan i +3dB:s serie ”Music for one” för soloimprovisatörer. Här väljer han att göra nytolkningar av fem av de största namnen inom 50- och 60-talens avantgarde, tre amerikaner (Morton Feldman, Earle Brown och Christian Wolff) och två britter (Cornelius Cardew och Howard Skempton). Och om än det finns skillnader mellan verken och dess kompositörer binds de samman av att de är öppna och möjliga att tolka – och även gjordes så – av icke-musiker. Duch sympatiska frågeställning är vad en improvisatör av idag kan göra med dessa stycken.

En hel del skulle jag säga. Med stor skicklighet träder Duch in i kompositionerna och kommer ut med något fräscht och tilltalande. Christian Wolffs ”Edges” tycks förflytta sig sidledes med metallisk klang. Trots sin öppenhet känns uppförandet linjärt och sammanhållet. I Earle Browns ”December 1952” lyckas Duch mycket bra att med korta toner skapa en tre dimensionell bild av partiturets små horisontella och vertikala streck. På Skemptons ”For strings” fångar Duch stråkarnas vinande ljud. Det susar och gnisslar. Mot slutet får han till ljud som snarare liknar blåsljud i munstycke än kontrabas.

”For strings” skiljer sig mycket från övriga verk på skivan, kanske lyckas han här bäst att frigöra sig från det avantgardistiska arvet vad gäller sound och hantering. Kanske är det det som gör att han här framträder mer vital än på övriga stycken, hur bra han än spelar på dessa.