Lucio Capece – preparerad med klanger

Sedan den argentiske saxofonisten och basklarinettisten Lucio Capece kom till Berlin 2004 har han etablerat sig som ett intressant namn på den globala improv-scenen. Hans intresse för att tänja på sina instruments möjligheter med eller utan preparationer har lett honom till spännande samarbeten med musiker som Radu Malfatti, Andrea Neumann, Toshimaru Nakamura, Rhodri Davies, Birgit Ulher men också med Mika Vainio och Vladislav Delay. Kanske är det denna blandning som gör att man inte riktigt vet var man har Lucio Capece, än finns han inom den ljudbaserade och lågmälda improvisationsmusiken, än finns han inom experimentell techno och jazz. Inom båda områdena har han dock medverkat på några fantastiska skivor, inte minst på Trahnie med Mika Vainio (Touch), på Choices med Birgit Ulher (Another Timbre) och med Vladislav Delay Quartet (Honest Jon’s).

Nu har han kommit med två nya skivor, en solo på franska Potlatch (hans tredje soloskiva, inspelad i Berlin 2009-2011) och en duo med Chris Abrahams (inspelad 2008-2009 i Berlin) på ryska Mikroton. Båda handlar om ganska extrem musik – även om soloskivans droner är öppnare än duons i huvudsak abstrakta ljudvärldar.

Lucio Capece har en stark vilja att arbeta med vad han beskriver som ”the hidden pitches in the noises and the noises hidden in the combination of pitched sounds”. Exakt vad detta innebär i praktiken lyckas jag inte riktigt att klura ut, men principen är ju relativt klar. En form av dualism där han undersöker och korsbefruktar oväsen med ljud med givna tonhöjder eller stämmor och vice versa för att sedan bearbeta och förädla resultatet. Med i bilden finns även teorier om musikens insida respektive utsida – han nämner själv hur han fascineras av hur improvisatören och trombonisten Radu Malfatti lyckas inkorporera rummet (space) i sin mycket sparsmakade musik.

Men Lucio Capece tycks dock ha lämnat – möjligen tillfälligtvis – önskan att spela med så låg volym som möjligt men ändå vara hörbar för den som sitter längst bak i konsertsalen. Allt är nu tvärtom hörbart och tydligt. Samtidigt har droner stigit in i hans musikaliska värld. Vid sidan av sopransaxen och basklarinetten arbetar han mycket med sruti box, detta indiska instrument som kan liknas vid en droneskapande orgel, men också med elektronik, objekt och prepareringar av blåsinstrumenten.

Dronerna finns framförallt på soloskivan Zero plus Zero men även på en av tre improvisationer på duoskivan None of them would remember it that way. På låten ”Some move upward uncertainty” från soloskivan använder han uteslutande sruti box i droneskapandet. En tjock drone med inslag av nästan dragspelsliknande klanger. På titellåten ”Zero plus zero” verkar, sida vid sida, luftströmmar genom blåsinstrument och ljudande objekt som skramlar i cirkulära rörelser. Det är en mycket rik musik!

Huvuddelen av den nästan 80 minuter långa skivan ägnas åt ”Inside the outside” i tre delar. Här bygger Capece ut den instrumentala arsenalen med ”double plugged equalizers”, ring modulator, walkmans och fältinspelningar inspelade genom papprör på hans bakgård i Berlin. Ett genomgående tema är de lågfrekventa droneljuden han tycks ha inspirerats till av samarbetet med Mika Vainio. Men de har olika innebörd och framställs på olika sätt. I första halvan av del två överställs de allt annat från att ha underliggande roll i del ett. I del tre framställs de med basklarinett, medan de i tvåan och trean skapas elektroniskt. På detta sätt får delarna olika karaktär, från tung experimentell techno till improstuk. Och det funkar! Man leds in i olika ljudliga sekvenser som dessutom förädlas i varierande utsträckning. En ”fallande” sopransax återkommer exempelvis i del ett, som dessutom styckas upp av sjok av tystnad.

Bara ett av tre stycken på duoskivan handlar dock om droner. Utan tvekan är det också den mest lättåtkomliga låten. På de andra två förflyttas vi in i ganska ogästvänliga sammanhang. Chris Abrahams synt klipper med högfrekventa reläljud isär tillvaron medan Capeces blåsinstrument väser och suckar i små rörelser. Stämningen är mycket koncentrerad. Om än svårsmält gillar jag dock skivan. Borta är berättandet, här hänger allt på klangernas konsistens och hur de interagerar med såväl varandra som med miljön runtomkring. Även om jag kommer att lyssna mer på dronerna, vill jag inte vara utan detta. Det finns något befriande att vara allt utom insmickrande!