Tunga tjejer och kvoterade killar

Jag vet hur det kan se ut. Hur mäktigt språket är. Som maktmedel, som förvrängare och förträngare av historien. Under mina år som konstmuseichef i Ystad öppnade jag salarna för en del spelningar och festivaler, dit jag ville bjuda musiker och ljudkonstnärer som jag tyckte om: Christine Abdelnour, Audio Ballerinas, Frauke Eckhardt, Femmes Savantes, Kim Gordon, Lene Grenager, Hanna Hartman, Sofia Härdig, Lindha Kallerdahl, Annette Krebs, Christina Kubisch, Anna Lindal, Edda Magnason, Lotta Melin, Monkeystrikes, Ikue Mori, Andrea Neumann, Cecilia Nordlund, Lise-Lotte Norelius, Lina Nyberg, 00I00, Maja Ratkje, Sunshine Rabbits, Hild Sofie Tafjord, Lotta Wenglén, Yoshimi…

Nog med exempel. Nu när jag tänker tillbaka minns jag en ofta återkommande kommentar - "Vad många kvinnor du bjudit in? Du är duktig som tänker på dem!" Men faktum är att jag inte ens tänkt på kön, bara på kvalitet. Karlarna i Bob Hund och Sonic Youth var ju inte sämre, de spelade som riktigt tuffa tjejer, liksom Peter Brötzmann, Loren Connors, Mats Gustafsson, Sven Åke Johansson, Rolf Julius, Peter Kowald, Christian Marclay, Thurston Moore, Jim O´Rourke, Ken Vandermark. Men de fick inga kommentarer. Samma visa hörde jag också, om en säsong råkat förflyta med en majoritet konstnärer som inte var män i museets salar.

Med denna fältstudie i bakhuvudet läste jag Marie Selanders bok. Den handlar om hennes bildningsresa i musiken med start i popens 60-tal via egna erfarenheter som musiker, från pop till fri improvisation via folkmusik. Inget tvivel om vilken bredd hon har skaffat sig genom en glupsk aptit på all världens musikaliska uttryck. Och viljan att förmedla dem.

Marie Selander upptäckte snart, hur få kvinnor som tagits upp i historien. Hon ger många exempel på hur de sorterats ut. Boken är späckad med talande citat och sexistiska texter. Alltifrån konferenciern Bertil Bertilssons presentation, då ”Sveriges sötaste popgrupp” Nursery Rhymes presenterades på Nalen 1965 - ”Ja, nu förstår man ju varför gitarren har det utseende den har” - till Timo Räisänens kommentar under den famösa debatten kring P3 Guld 2010 (dit 29 män och 6 kvinnor nominerats) - ”Jag tycker inte att feministfrågan hör hemma i musiken över huvud taget. I alla yrken är det ojämställt. Det beror på att kvinnor och män har olika förutsättningar”.

Det är lätt att bli upprörd över – eller borde vara det - att så många musiker av "fel" kön bara lyfts bort, rensas ur kanon. Det räcker inte ens med att under sin tid ha varit omtalad, eller till och med framgångsrik. Grovsortering sker ändå i böcker som Håkan Lahgers Proggen: Musikrörelsens uppgång och fall, Erik Kjellbergs Svensk Jazzhistoria: En översikt, ”Rockens historia” eller ”Svensk rock”.

Det ligger naturligtvis inga konspirationer bakom. Mer handlar det om språket, språkets makt som bekräftelse av rådande härskarordningar; ett sätt alltså att befästa önskvärda hierarkier, över- och underordning, som den skrivande själv tjänar på. Marie Selander gör ingen långtgående analys av läget. Hon konstaterar, bygger under med siffror, där statistiken från musikskolor, jurys och artistbokare visar en tydlig ojämlikhet. Ett tillstånd som bottnar till stora delar i okunskap – om historia, kvinnliga utövare och kvotering av män. Hon ger rätt dråpliga men samtidigt sorgliga exempel från olika musiktävlingar. Hennes analys av ”Fame Factory” och Bert Karlsson är en satirisk höjdpunkt, där hon med fackkunskap granskar de deltagande männens och kvinnornas olika behandling, och förstås bevisar hur killarna faktiskt i praktiken kvoteras in.

Selander vill korrigera den historiska bakgrunden och som en sann folkbildare visa att det finns en historia, där även kvinnor varit betydande i jazz, blues, folkmusik. Somliga är mindre kända, andra hör till allmängodset. Det är inte så värst originellt att lyfta fram Bessie Smith, Ma Rainey, Memphis Minnie, Mary Lou Williams, Nellie Lutcher eller knappt ens Valaida Snow, Lovie Austin eller Hazel Scott. Däremot träder en ny värld fram kring en rad kvinnliga musiker, som knappt spelades in. I sådana skuggpartier är boken bäst.

Men boken är ändå kluven. Vill hon skriva en parallell historia om kvinnor eller en kritisk granskning av historia och samtid i musikbranschen? Det är alltför lätt att hitta namn som ”fattas” i hennes historieframställning och den feministiska kritiken är alltför mycket siffror och för litet försök till en djupare förståelse. Boken vacklar mellan stridsskrift och musikalisk berättelse, men de två delarna hålls ihop av hennes egen historia. För alla namn hon nämner, alla exempel hon tar upp, hänger på något vis samman med egna erfarenheter.

På ett sätt är hela boken Berättelsen om Marie Selander. Det måste man ha i minnet. Annars blir hennes skrivning ännu en historia, som utesluter andra, en härskarteknik så som den beskrivs av Berit Åhs, som ju Selander refererar till. Ett aktivt ignorerande kan vara förödande. Och när hon delar med sig av alla utmärkta ting hon uträttat är det lätt att tro att hon varit pionjär. Att det hon skriver är en historia, som också har bäring utöver det personliga.

Också hennes berättelser väljer och utesluter. Jag vill ge ett exempel. Eftersom bokens tilltal är så personligt vågar jag mig på något ur egen fatabur. Ett av hennes goda exempel på framsteg för kvinnliga musiker och tonsättare är konsertserien ”Ladies Next”, som hon tog initiativ till inför Stockholms kulturhuvudstadsår 1998. Många viktiga kvinnliga musiker och musikskapare bjöds in. Till exempel den franska basisten Joëlle Léandre, en av de verkligt stora improvisationsmusikerna, som ju också nämns i boken. Sex år före ”Ladies Next” arrangerade undertecknad tillsammans med Mats Gustafsson och Teddy Hultberg på Kulturhuset i Stockholm ”Solo 92”. Antagligen en av de första improfestivalerna med jämn könsfördelning, i alla fall i Sverige. Till ”Solo 92” bjöd vi in Marilyn Crispell, Anna Lindal, Kristine Scholz, Irène Schweizer, Sainkho Namtchylak, Robyn Schulkowsky, Joëlle Léandre och några fler till tre dagars improvisation tillsammans med bland andra Barry Guy, Derek Bailey, Sten Sandell, Raymond Strid och Mats Gustafsson. Några av de inbjudna introducerades i Sverige. Som jag ser det var det en av förelöparna till den utmärkta ”Ladies Next”, särskilt som de två festivalerna hade samma producent, Kulturhusets Monika Jakobsson-Dikanski.

Det finns alltid en fara att själv omedvetet välja bort, då historien ska rättas till. Det bästa är förstås att musiker av alla kön är med på samma villkor – i den stora berättelsen lika mycket som på scen. Då talar jag om den bästa av världar. Verkligheten är annorlunda, i dag som i går. Män väljer män, män väljer män till festivaler, turnéer och inspelningar för att imponera på andra män. Selander beskriver männens homosociala maktspel. Är det någon som skakar tvivlande på huvudet? Kolla bara ute i världen hur många grupper det finns, dit 100% karlar kvoterats år ut och år in, tag Ken Vandermarks eller Peter Brötzmanns olika band… Många andra att förtiga.

Hur ska vi då göra? Här är Selander vagare. Hon hänvisar till undervisning, kommer med många kloka och riktiga råd. Pekar på goda exempel, där kvinnliga musiker sluter sig samman i intressegrupper och nätverk som KVAST, Popkollo och Syntjuntan. Men i grunden måste ett tänkande hos de många homosocialt ockuperade männen ändras. Det är bara de som äger makten, som kan släppa den. Det är strukturer som måste analyseras för att ändras. Och jag tror inte det handlar om något så PK som entreprenörskap. Tvärtom. Det är ett modeord som täcker över vad musik och konst handlar om. Obrukbart för de flesta i gamet. Det handlar om politik, det handlar också om personliga föreställningar, makt, hierarkier.

Marie Selander har skrivit en impressionistisk bok fylld av iakttagelser, musikaliska förälskelser, personlig generositet. Kanske hade hon vunnit på att komplicera, fördjupa teorin för att försöka förstå ännu mer vad som händer, blottlägga strukturer, där alla dessa homosociala musikmän ingår. Fler hänvisningar till inspelad musik hade också varit önskvärt. Det räcker inte med glimtar på YouTube.
Slutligen vill jag påminna Gidlunds förlag om nyttan av en skarpsynt förlagsredaktör. Med en sådan hade Sofia Gubajdulina, Maggie Nicols, Irène Schweizer, Chocolate Dandies och andra fått sina namn rätt stavade samt ett och annat förargligt stavfel hade undvikits.

Allra sist en nyttig tankeövning: Vilka kvinnliga förebilder inom musiken har ni haft som läst detta? Uppmaningen är särskilt riktad till män!