Michael Pisaro och den skenbara enkelheten

Kompositionerna av Pisaro tenderar att bestå i relativt få ljudaktioner som klingar svagt med lågmäld dynamik och omfattas vidare av obestämdhet, där musikerna eller tolkarna står inför olika valmöjligheter både innan och under framförandet. Därmed spelar lyssnarperspektivet en väsentlig roll genom närstudier av klangerna, dess beståndsdelar och relationer, medan kompositionernas obestämda aspekter erbjuder tolkarna möjligheten att ge dem ett personligt avtryck. Vidare förefaller musiken uppstå i situationen som den framförs eller spelas upp, varmed också den relativa tystnaden liksom de mer påtagliga ljuden i omgivningen blir en del av verket.

På grund av musikens avdramatiserande egenskaper i termer av dynamik, intensitet och aktivitet kan den upplevas som enkel. Men lyssnar vi noga uppenbarar sig enkelheten vara skenbar, vilket också präglar ”Melody, silence” (2011) i Cristián Alvears tolkning. Den chilenske gitarristen Alvear ägnade flera månader under 2014 för att utveckla sin egen version av verket, som består i en samling material för sologitarr. Den tid och kraft han lade ner på detta gav också resultat, för det är inget annat än strålande!

I verkbeskrivningen på skivutgåvans baksida skriver Michael Pisaro följande: ”There are up / to 12 fragments / (or pieces) which / can be played / in any order / and which allow / for various / transformations / cuts extensions / and silences each / guitarist makes / their own version”. Vad Pisaro tycks förmedla är att tolkaren väljer tolv eller färre fragment och arrangerar dem i den ordning som önskas. Därutöver tillåts gitarristen att utföra olika transformationer, liksom att klippa, bygga ut och introducera tystnad. Hur många delar och i vilken ordning delarna spelas på inspelningen visar sig dock vara svårare att identifiera än man kan tro; dels är CD:n inte spårindelad (bara ett spår) och det framgår heller inte någonstans i text. Vi kan därmed endast identifiera antalet och följden genom att lyssna, vilket av styckets utformning eventuellt kan vara en svår eller rentav omöjlig uppgift.

Tolkaren som medkomponist – gitarristen Cristián Alvear

Alvear har nått fram till ett resultat som kan brytas ner i tre olika typer av ljudaktioner – melodi, drone samt ”tystnad”. Om vi utgår från dessa tre återstår dock fortfarande problemet med antalet delar och hur dessa är ordnade. Av verkbeskrivningen att döma kan vi inte utesluta att samma aktion följer två eller fler gånger efter varandra. Men om vi ponerar att varje sekvens definieras av en ny karaktär och verket består av tolv delar totalt, blir – enligt mina beräkningar – den kortaste delen ca femton sekunder tystnad och den längsta ca nio minuter drone, medan övriga delar landar på omkring tre till fem minuter vardera. In alles enligt följande schema: M, D, M, T, M, T, D, T, M, D, T, M. Om de femton sekundernas tystnad utgör en faktisk sekvens, eller finns där utan intention är jag förstås okunnig om. Tar vi bort den sekvensen, vilket gäller den sista tystnaden (sista ”T”), får vi alltså elva delar, vilket också tycks vara godtagbart enligt noterna. Vi kan vid sidan av dessa tolkningar tänka oss närmast ett oändligt antal lösningar på samma problem, vilket snarast pekar mot att proceduren också kan hemlighållas i syfte att vara en individuell tolkningsfråga. Nu har visserligen delarna en viss praktisk betydelse i sammanhanget, varför vi förhåller oss till de tolv delarna i schemat ovan.

Melody, silence öppnar med ett enkelt ackord på gitarren, varpå efterklangerna seglar i lyssningsfältet för att sedermera mötas av en enskild ton. Momentet upprepas därefter med en ny uppsättning toner, men åtföljs av endast ett ackord, vars svans får sväva längre än tidigare. 22 sekunder har passerat när det första momentet upprepas igen, men därefter tar aktionerna en vändning. Vi rör oss också fortsättningsvis i ett makligt tempo, under vilket varje anslag på gitarren består i antingen ett ackord eller en ton. Några märkbara eller åtminstone medvetna pauser tycks inte finnas; endast aktionen och dess konsekvens närvarar.

I samtliga melodiavsnitt varierar tonspråket mellan dur och moll, mellan konsonans och dissonans, liksom tonalt och atonalt. Tempot är genomgående långsamt, men tidsenheterna mellan anslagen på gitarren varierar, varför rytmiken sällan blir statisk även om den kan utsättas för upprepning under vissa sekvenser. Det finns emellertid en tendens till dominans av en tonal, melankolisk stämning, vilken bryts mot mer eller mindre skärande dissonanser, vari pulserande klanger understundom avtecknar sig på ett förunderligt sätt – men kanske de få och korta genombrotten av hoppfullt skimrande sekvenser ändå väcker störst förundran. Respektive melodiavsnitt har något av sin egen karaktär även om de också korresponderar sinsemellan med avseende på bland annat de enskilda ljudaktionerna – ett ackord eller en ton som får klinga ut i minst cirka tre sekunder eller längre, varmed också ett makligt tempo uppstår – men kanske de framförallt förenas i den försiktiga dynamiken.

Det ter sig enkelt på ytan, men lyssnar vi aktivt uppmärksammas många och olika variationer av de element som melodiavsnitten är beskaffade av. Under djuplyssning drabbar förändringarna oss väldigt starkt, vilket tycks komma ur det musikaliska materialets åtstramade karaktär och beståndsdelar. Vidare påverkas lyssningen inom respektive del av de tidigare avsnitten. Särskilt märkbart blir detta i andra melodiavsnittet, som når oss efter ett nio minuter långt drone. Borduntonens enkla sammansättning (eventuellt uppbådad medels e-bow på gitarrsträngarna) ökar koncentrationen av lyssningen vari detaljer framträder tydligare, samtidigt som vi närmast absorberas av det genomborrande ljudet. När andra melodin når oss färgas upplevelsen av den stämning och koncentration som dronet har försatt oss i, varför detaljerna i klangerna tycks framträda tydligare än tidigare. Likaså får avsnitten bestående i tystnad en märkbart intressant funktion, dels genom att lyssningen har skärpts till den grad att vi tycks mer mottagliga för ljuden i omgivningen, som i sin tur koloreras av stämningarna och ljudhändelserna från tidigare; men med eventuellt färre ljudhändelser i fältet under tystnaden (ljudet i omgivningen kan förstås vara både ljudstarkt och livligt) spetsas också öronen inför kommande avsnitt, vari landskapets förändringar kan upplevas starkare än tidigare.

Sålunda reproduceras den koncentrerade lyssningen under verkets gång och samtidigt ställs örat för nya utmaningar. Vi bygger kontinuerligt en erfarenhetsbank, som kommer väl till användning under exempelvis det andra droneavsnittet. Här framträder flera frekvenser i såväl de högre som lägre registren. Ljudbilden tycks domineras av tre ljudblock – två i de lägre registren och ett i de högre. Men ytterligare frekvenser skymtar emellanåt och vi noterar även – under förutsättning att volymen är stark nog – flera ljud i bakgrunden på inspelningen; såväl enskilda producerade utan intention av gitarristen, liksom den brusande rumsatmosfären.

Michael Pisaro med ett partitur i handen

I det detaljerade lyssnandet uppstår också frågan om ljudens ursprung. Somliga klanger kan vi förstås omedelbart beteckna – anslag på gitarr, lågfrekvent drone på inspelningen och så vidare – men det är samtidigt mycket som vi inte kan identifiera källan till – exempelvis huruvida klangen har producerats på gitarren, huruvida det är ett ljud i bakgrunden på inspelningen eller ett ljud i omgivningen där uppspelningen tar plats. Analysen leder gärna över i en kunskapsrelativistisk monolog – för i grunden rör det sig om ljud. Det förefaller till och med vanskligt att försöka uttrycka en distinktion mellan ljud som bottnar i en intention respektive ljud som inte har producerats medvetet. Det är emellertid en filosofisk diskussion som vi inte ska fördjupa oss i här. Men vi kan av det ovan dryftade konstatera att gränserna är grumliga, med konsekvensen att ljuden i omgivningen och även andra perceptuella upplevelser – eftersom de influerar varandra – är av betydelse under lyssningen av verket.

Liksom merparten av Pisaros kompositioner – om inte rentav alla – mår även Melody, silence bra av att utsättas för flera lyssningsperspektiv. Fördelen med skivmediet är att vi kan ställa innehållet inför flera prövningar och låta uppspelningen ljuda med olika volymstyrka i hörlurar eller via högtalare; i det senare fallet är också vår placering i förhållande till högtalarna möjlig att experimentera med. Vidare utgör platsen där vi lyssnar en intressant variabel och särskilt ljuden i omgivningen, vilka vi gärna – om vi befinner oss i en lägenhet, hus eller dylik byggnad – kan bjuda in genom att öppna fönster och/eller dörrar. Eftersom denna musik uppstår i situationen som den framförs eller spelas upp, förstärks också upplevelsen i samband med ett fördomsfritt lyssnande.

Bland författarens egna experiment med uppspelningen, tilldrog sig ett mer noterbart tillfälle en sen eftermiddag i mars månad. Medan skivan spelades upp stod balkongdörren på glänt och plötsligt uppmärksammade jag en granne som pratade i telefon på sin balkong våningen under. Han talade ett språk som jag inte kunde förstå eller identifiera, men det föreföll poetiskt i sin egen klang samtidigt som det färgades ytterligare av tonerna från gitarren. Vad som utspelade sig därefter var lika förunderligt som anmärkningsvärt – språkljuden och gitarren inledde en konversation med varandra i termer av melodi, rytmik, gestik; stämningar accentuerades respektive kontrasterades och det musikaliska samspelet var överhuvudtaget både en främmande och mycket vacker upplevelse. Språkljuden försvann sedermera in i lägenheten, varpå ljudbilden antog en mer dämpad stämning. När albumet närmade sig slutet hade solen börjat gå ner och en angenäm doft av vällagad mat från någon lägenhet i grannskapet nådde mig. Upplevelsen var överhuvudtaget mycket levande, som att perceptionen hade förstärkts under den koncentrerade lyssningen.

Michael Pisaro utmanar varseblivningen och bjuder in till ett fördomsfritt lyssnande, samtidigt som kompositionerna består i ett synnerligen välartikulerat och mångbottnat material. Utan tvekan utgör han ett av de mest intressanta namnen inom den samtida musiken, men vi får samtidigt inte heller glömma att även musikerna/tolkarna av musiken spelar en betydande roll. I och med att amerikanens stycken har utformats efter obestämdhetens principer, förfogar interpreten över många valmöjligheter inför och under framförandet, varför tolkaren också blir en slags medkomponist. Svårigheten synes framförallt ligga i balansgången mellan att motsvara verkets föresatser och samtidigt skänka det en egen utmanande karaktär – och det är just på denna punkt som gitarristen Cristián Alvear har lyckats väldigt väl. Melody, silence är kanske rentav en ”desert-island” skiva.