Musiken som förenar Algeriet

Safinez Bousbia gick in i en affär i Alger för att köpa en spegel. Hon fick syn på ett gammalt foto på några musiker. Mannen i affären började prata och det blev starten på ett detektivarbete som senare utvecklades till filmen El Gusto. Bousbia är arkitekt och hade aldrig arbetat med film tidigare. Men hon blev besatt av att berätta om en del av hennes hemstad som fallit i glömska, och framförallt ville hon visa att det fanns en tid när muslimska och judiska musiker spelade tillsammans, på barerna i Algers kasbah, på stadens musikkonservatorium. Det tog sju år att göra klart filmen, det var svårt att få tag på många musiker och de algeriska myndigheterna satte käppar i hjulet.

Chaabi kan vara många saker. I Algeriet betyder det ”folk”. Eller ”populär”. Folkets musik. I Marocko tänker man främst på den populariserade variant av olika traditionella musikstilar som växte fram på 70-talet. I filmen berättar flera av musikerna hur chaabi influerades av den klassiska arab-andalusiska traditionen, berbermusik och religiös musik. Det påminner delvis om arab-andalusisk musik och mannen som moderniserade chaabi, Hadj Mohamed El Anka (1907-1978), var skolad i den klassiska traditionen, men utvecklade och populariserade chaabi i slutet av 40-talet och under 50-talet när han undervisade på Algers musikkonservatorium där många av de medverkande musikerna i filmen studerade.

En stor skillnad gentemot den upphöjda andalusiska musiken var att chaabi frodades på kaféer och bordeller, och precis som rebetika eller flamenco blev genren synonym med arbetarklassen, med suspekta böjelser, syndigt leverne, med cannabis och alkohol. I Algers kasbah levde judar och muslimer nära varandra, det var helt logiskt att musiken blev ett sätt att umgås, ett sätt att mötas utanför religionerna. Samtidigt var chaabi, under en tid, med El Anka som fadersfigur, accepterad av såväl kolonialmakten Frankrike som de egna självständighetsrörelserna.

Filmen visar detta, genom musiker, som berättar sina historier, en del gamla klipp, men vi befinner oss oftast i nuet, och färdas via minnen tillbaka till guldåldern under 40- och 50-talen. När kriget mot Frankrike bröt ut och FLN (Front de libération nationale) växte sig allt starkare var revolutionen viktigare än musiken. En del gick frivilligt med, andra lämnade musiken mer eller mindre av tvång. Efter självständigheten 1962 förändrades mycket, särskilt för de judiska musikerna som lämnade Algeriet för Marseille eller Paris, där deras musik inte stod särskilt högt i kurs. Och även om El Ankas orkester spelade nationalistiska sånger i algerisk tv så var det en ny tid, och med den ny musik.

Vad som inte riktigt kommer fram i filmen är hur chaabi förändrades under 60-talet och senare decennier. Vad jag förstår kom det fram en ny generation chaabimusiker och Hadj Mohamed El Anka levde ju långt in på 70-talet. Det som sägs, av flera av musikerna, är att de inte kunde leva på sin musik, El Ankas son, Abdel Hadi Halo, säger att den gamla skolans chaabimusiker bjuds in då och då, för att spela, men sedan sopas de undan in i glömskan. Efter visningen av El Gusto som jag såg, på Göteborgs internationella filmfestival förra veckan, berättade Safinez Bousbia och Luc Cherki, en av de medverkande judiska musikerna, att det finns en yngre generation chaabimusiker, fast de spelar annorlunda, men det existerar ingen judisk musiker som för traditionen vidare i dag, förutom Cherki (idag över 80 år) och någon annan gamling.

Kanske är det så att chaabimusiken som El Anka utvecklade är en högst konservativ musikstil, med särskilda normer. Det verkar så. Inget fel i det. Det är fantastiskt att se och lyssna på gamla inspelningar – på You Tube, eller Spotify, till exempel – med El Anka, Dahmane El Harrachi, Ahmed Bernaoui, Cheikh Liamine Haimoune – de två sistnämnda medverkar i filmen - och min absoluta favorit, Lili Labassi. Musik med stark närvaro och passion. Det var och är en manlig värld, men det finns ett par sångerskor vars musik även spreds till Europa, som judisk-algeriska Reinette L´oranaise.

Men El Gusto är inte en rent musikhistorisk film, utan en persons strävan efter att förena musiker som inte sett varandra på flera decennier. Och det är gripande att se glädjen när de träffas, i Frankrike, för att spela tillsammans, inför ett proppfullt konserthus i Paris. Tanken var egentligen konserter i Alger, men det har fortfarande inte blivit av, och jag läser att när filmen hyllas i Frankrike så är representanter för den algeriska statsmakten kritiska, särskilt mot de judiska musikerna. Sorgligt.

Ett album, med Abdel Hadi Halo & The El Gusto Orchestra of Algiers, släpptes på det brittiska skivbolaget Honest Jon´s 2007. Damon Albarn (Blur, Honest Jon´s m.m.) var en tidigt en hjälpande hand i Safinez Bousbia projekt. Under det sju år långa arbetet med filmen dog några av musikerna. Och, som sagt, Luc Cherki, och de andra som levt i Frankrike sedan 60-talet, har fortfarande inte återvänt till sitt hemland.

Förhoppningsvis blir det konserter i Algeriet också. Särskilt nu när filmen är klar och traditionell chaabi hittar en allt yngre publik. Det är mycket nostalgi i musiken - men det handlar inte enbart om längtan till en svunnen tid. Mycket värme, i musiken, och i filmen, trots allt elände som drabbat de inblandade musikerna, många hamnade i fängelse under frigörelsekriget, flera har anhöriga som dödades under 90-talets inbördeskrig. Vad El Gusto betyder? Gott humör.

Fotnot: En del äldre algerisk chaabi finns på fjolårets box Opika Pende: Africa at 78 RPM (Dust-to-Digital) och på The Secret Museum of Mankind, North Africa (Yazoo).

Spellista på Spotify här. Jag valde ut ett antal chaabilåtar jag har funnit. Samt lite annan algerisk musik också, från Kabylien, folkmusik från Sahara, och den andalusiska traditionen.