Nya pusselbitar i Steve Lacys utveckling

Med två nya skivor uppmärksammar det brittiska skivbolaget Emanem en av de mest spännande perioderna i sopransaxofonisten Steve Lacys (1934-2004) långa och omfattande karriär. Det handlar om åren från 1965 och cirka tio år framåt då Steve Lacy sökte efter musikalisk frihet, fann den för att sedan delvis återvända till låtstrukturer igen. Det är omtumlande år för jazzen och Steve Lacy var en av de verkliga pionjärerna inom frijazzen och var också en av få amerikanska jazzmusiker som inlemmades i scenen för fri improvisation i Europa på 70-talet. Skivorna det handlar om är The Sun med gruppinspelningar från 1967, 1968 och 1973 samt Avignon and After 1 med soloinspelningar från 1972 och 1974.

Steve Lacy föddes i New York på 30-talet och spelade i flera av stadens dixielandband under första halvan av 1950-talet för att sedan hamna i jazzens avantgarde i kretsarna runt Cecil Taylor i mitten av 50-talet. Lacy var i det närmaste besatt av Thelonious Monk, som han också spelade med under en kort period under 60-talet, var med i Gil Evans orkester och gav ut flera skivor i eget namn. Han var också den som fick John Coltrane att spela sopransaxofon på skivan My Favourite Things.

Något likhetstecken mellan avantgardistisk jazz och frijazz fanns ännu inte åren runt 1960. Uppluckringen av harmonik, melodik och rytm gav dock mersmak för Lacy som hela tiden ville utveckla sin musik. Cecil Taylor handlade om struktur, likaså var formen tydlig hos Ornette Coleman. Don Cherry var friare enligt Steve Lacy. I en intervju som Derek Bailey gjorde för brittisk radio säger Lacy: ”Cherry was freer, in a way. He didn’t worry about all the stuff that Ornette was worrying about and his playing was really free. He used to come over to my house in ’59 and ’60, around that time, and he used to tell me, ’Well, let’s play.’ So I said, ’O.K. What shall we play?’ And there it was. The dilemma. The problem. It was a terrible moment. I didn’t know what to do. And it took me about five years to work myself out of that. To break through that wall.”

Lacy tog fasta på influenserna från Don Cherry, men tog en något udda väg för att nå det fria spelet. Redan på soloskivorna under det sena 50-talet trängde Steve Lacy ner i Thelonious Monks musik. Med Roswell Rudd tog han ytterligare kliv på 60-talet. ”We had the idea that if you play this music every night for certain amount of time, after a while you’d get very free with it.// We wanted to find out what kind of freedom that would produce, what would come out of that experience.” berättar han i en intervju. Några inkomster gav projektet inte, ibland fick de inte ens en dime när de spelade på dörren på olika ställen i New York. Flera försök till inspelningar gjordes, för Creed Taylor, för Columbia och Verve, men ingen begrep vad det handlade om. Många år senare gavs det ut på skivan ”School days” som spelades in 1963. En fantastisk skiva, men fortfarande med givna låtstrukturer.

1965 släppte formen greppet om Steve Lacy och en kort men intensiv och mycket händelserik period inleds. Han hade flyttat till Europa, första Paris och senare Italien där han bildade en grupp med trumpetaren Enrico Rava, basisten Johnny Dyani och trumslagaren Louis Moholo. De hade ett engagemang på en restaurang i Turin och spelade på San Remo Jazz Festival 1966, där Ornette Coleman föll publiken i smaken medan Lacys ännu friare musik möttes av så mycket burop att konserten blåstes av. Med hjälp Enrico Ravas argentiska fru tog de sig senare till Buenos Aires för att spela med en teatergrupp. De blev kvar i nio månader under närmast svältliknande förhållande.

Talar vi skivor under denna period spelade Lacy in tre stycken i eget namn 1965-1966. Disposability spelas in med basisten Kent Carter och trumslagaren Aldo Romano i Rom i december 1965, på Sortie som spelas in i samma stad i februari 1966 byggs trion ut till en kvartett med Enrico Rava på trumpet. Slutligen The Forest and the Zoo som spelas in i Buenos Aires i oktober 1966 med Rava, Moholo och Dyani. Steve Lacy är även med på Carla Bleys Jazz Realities (inspelad i holländska Baarn i januari 1966) och Giorgio Gaslinis Nuovi Sentimenti/New Feelings (inspelad i Milano i fenruari 1966) med bland andra Don Cherry.

Det finns en klar linje på de tre skivorna i eget namn. Först Disposability där trion spelar låtar av Monk, Cecil Taylor, Carla Bley och några av Lacy. Mellan de melodiska inslagen rycker det i de fria själarna, men det är på Sortie det verkligen händer saker. Det böljar och drar, tempot varierar, kvartetten söker nya vägar i såväl harmonier som melodier. Det är helt enkelt frijazz i ett mycket tidigt stadium, bara ett och ett halvt år efter Albert Aylers Spiritual Unity. På The Forest and the Zoo som ges ut på ESP-Disk drar bandet friheten ett snäpp till, men den är faktiskt inte riktigt lika intressant.

Nåväl, det är någonstans här The Sun tar vid med sina inspelningar från 1967, 1968 och 1973. Steve Lacy har sökt sig långt in i den fria improvisationens värld, släppt på tyglarna så till den grad att han kommit ut på andra sidan. Men bara delvis, för från och med nu finns parallella utvecklingar hos Lacy, en som kompositör och en som improvisatör. Men dessa båda sidor är inte alltid så långt ifrån varandra som man kan tro då Lacys tidiga kompositioner är konceptuella och grafiska, förvisso med melodisk tematik men med stort utrymme för improvisation. Samtidigt lyfter han in det vokala elementet i sina kompositioner där Irene Aebi, Steve Lacys livskamrat han träffat 1966, står för rösten. Lacy kommer att skriva en mängd kompositioner för Irene Aebi under åren, men på The Sun finns de allra första två: ”The Sun” och ”The Way”, den första med text av Buckminster Fuller och den andra av den kinesiske filosofen Lao Tzu, taoismens grundare på 600-talet före vår tideräkning. Med sin teatrala läsning lämnar Aebi sångformen, men det är heller inte poesi. Snarare är det som att musik möter teater i vokal form. Innehållsmässigt är både styckena protester mot krig och våld, i Lacys/Aebis sammanhang mot det pågående Vietnamkriget. Även kompositionen ”Chinese Food” är en antikrigslåt, denna gång med text ur Lao Tzus ”The way of life”.

Vad jag vet är inspelningen av ”Chinese Food” från New York i augusti 1967 den första på skiva. Det är också ett mycket tidigt exempel på när elektronik används i ett livesammanhang. I trion som spelar in ”Chinese Food” finns även elektronisten Richard Teitelbaum som går loss på en moog-synt med stor framgång. Ruffig elektronik i ena hörnet, gäll soprano i det andra och teatral läsning av Lao Tzu i det tredje. Det är faktiskt ett historiskt ögonblick. Lacy och Teitelbaum kommer att fortsätta samarbeta genom åren, dels i Musica Elettronica Viva där Teitelbaum är medlem, dels i duo och andra sättningar.

Trion återkommer på en inspelning av det nämnda stycket ”The Way” från juli 1968. Musiken har tidigare utgjort ena lp-sidan av den hopplöst svåråtkomliga Sideways på bolaget Roaratorio från år 2000. Två versioner av ”The Way” med Aebi på sång möter totalt fritt spel på sopran och elektronik. Dessutom två improvisationer. Från ungefär samma tid, februari 1968, härstammar en tidigare outgiven inspelning från Hamburg. Här möts Steve Lacy, Irene Aebi, Kent Carter, Enrico Rava, Aldo Romano och vibrafonisten Karl Berger och det är med dem vi får höra stycket ”The Sun” där det teatrala återkommer medan stycket ”The Gap” är mer av frijazz med konstmusikaliska inslag.

Antikrigstemat återkommer när vi förflyttar oss fram till 1973 och den fyrdelade sviten ”The Woe”. Och det finns få motsvarigheter till vansinnet i ”The Wage”. Frijazz i galet tempo med Lacy, Aebi, Carter, altsaxofonisten Steve Potts och trumslagaren Oliver Johnson parat med ljudinspelningar med bomber och granater. ”This piece was almost unbearable to perform” har Steve Lacy sagt om den. Gruppen framförde låten under två års tid, fram till dess att USA lämnade Vietnam och det inte fanns anledning att spela den längre. Sviten avslutas med ”The Wane”, en sorglig dans för det totala sönderfallet, samt ”The Wake” som använder texten ”Massacres” av den franska poeten Guillevic. Inspelningen är en återutgivning.

Så långt The Sun. Någonstans kan man beteckna musiken som en smältdegel av jazz och improvisation, struktur och frihet, röst och instrument – framfört i ett gruppsammanhang. På den andra av Emanems nyutgivna Lacy-skivor hör vi istället soloartisten Steve Lacy. Avignon and After 1 består av två inspelningar, dels hans allra först solokonsert i Avignon 1972 och dels en inspelning från Berlin 1974. Nio av de tolv låtarna från Avignon finns sedan tidigare Emanem-lp:n Solo - Theatre Du Chene Noir (1974), de övriga tre samt Berlinkonserten är tidigare outgivet material.

Det är fascinerande att höra hur Lacy verkligen spelar strukturerade låtar på saxofonen. Melodiska teman dyker upp på de i huvudsak korta låtarna, den längsta strax över sex minuter. Vissa av låtarna har han dessutom framfört i grupp. Visst är det improviserade inslagt stort, men det är inramat av en struktur. Och frågan är i vilken grad Lacys solokonserter faktiskt skiljer sig från hans övriga verksamhet. Självklart är de yttre förutsättningarna annorlunda, solo står han ensam och har ingen att varken gömma sig bakom eller bolla med. Och sopransaxen kan verkligen vara både tunn och naken. I så motto handlar det om ett musikaliskt koncentrat där influenser av Monk kan stråla förbi lika gärna som skeva ljudfragment. Melodier, harmonier, dissonanser och inte minst rytm både samsas och nöter mot varandra.

Inspelningen från 1972 är läcker i sin elegans och enkelhet, medan sviten ”Clangs” från Berlin 1974 snarare är extrem i sin karaktär. Lacy formar ljud av djur på saxofonen, klangerna är vassare och skär djupare samtidigt som en form av minimalism träder fram. Melodierna är inte lika tydliga. Samtidigt råder det ingen som helst tvekan om att det är Steve Lacy.

Under nära 50 år på den avantgardistiska musikscenen har Steve Lacy befunnit sig vid flera avgörande brytpunkter, i hans egen musikaliska utveckling men också i ett större sammanhang där synen på musikalisk form stöpts om och omvärderats. Solokonserten från 1972 sker bara något år efter Anthony Braxtons banbrytande skiva For Alto. Och Lacys svängning från jazz till fri improvisation och sedan delvis tillbaka till struktur men med nya byggklotsar är även den banbrytande. På det planet kan dessa båda skivor ses som historiska dokument. Men att stanna därvid är synd, musiken förtjänar att fortfarande spelas som något levande.