Popol Vuhs musik till Herzogs filmer i en låda

Jag beställde en Popol Vuh-box från Ginza för många år sedan. När paketet landade blev jag missnöjd. Det var fel Popol Vuh. Inte det tyska bandet, med Florian Fricke som centralfigur, utan det norska bandet med samma namn, där en viss Jahn Teigen var ledstjärna. Jag lyssnade på några låtar - sedan hamnade den i säljhögen.

The Werner Herzog Soundtracks får ett annat öde. Den kommer att stå i skivsamlingen, som en svart diamant, och säkerligen plockas fram då och då. Det är inget nytt med utgåvorna av de fem skivorna – Aguirre, Herz Aus Glas, Nosferatu, Fitzcarraldo, Cobra Verde – utan det är med samma bonusspår som när SPV släppte dem separat för 6-7 år sedan. Nytt är att de samlas i en svart låda, med en liten bok på 96 sidor. Många bilder, både på Florian Fricke/Popol Vuh och från filmerna, utdrag från intervjuer, ganska korta texter. Mer krut borde lagts på texterna, det står nästan ingenting om själva musiken. En essä om musiken, om filmerna, kopplingar mellan Florian Fricke och Werner Herzog, hade varit önskvärd. Det hade även varit intressant att i sammanhanget höra mer outgivet material, från samma perioder, men Florian Fricke är död sedan tio år, och kanske är det svårt att gräva fram relevant musik.

En hel del av filmmusiken hämtades från Frickes gömmor. Werner Herzog kom hem till sin vän (de lärde känna varandra redan under 60-talet) och frågade efter passande musik till filmerna. I boxboken nämns Nosferatu som exempel, Herzog behövde mörk musik, och Fricke kom att tänka på tidiga mooginspelningar, som han kallade ”angstmusik”. Och en av sakerna som gjorde Popol Vuh till ett unikt band var användandet av moog, Fricke var en av de första musikerna som köpte en moog, gruppens två första skivor Affenstunde (1970) och In Den Gärten Pharaos (1971) är djupt präglade av de då helt nya ljuden, undersökande, mystisk elektronisk musik. Senare återvände Fricke till det akustiska pianot, han sålde moogsynthen till Klaus Schulze. En annan viktig komponent var ett andligt intresse, som på gott och ont tog kommandot över musiken. Det var new age-musik innan begreppet existerade. De tog namnet från Mayafolkets skapelseberättelse, Fricke var i grunden en kristen mystiker, men inspirerades även av tibetansk buddhism, persisk poesi, och de flesta religioner. Precis som många andra från samma period, kanske kan man säga att Popol Vuh gick ännu längre in i det andliga sökandet än de flesta andra band. Musik från Indien och Sydamerika sipprade in i skapandet, liksom den västerländska klassiska traditionen, Fricke var i grunden skolad pianist.

Soundtrackplattor alltså – men bara till viss del. Långt ifrån all musik på skivorna var med i filmerna. Dessutom är det tveksamt att kalla Fitzcarraldo för en Popol Vuh-skiva. De har med fyra låtar på skivan, mycket är opera. En del tidiga utgåvor – av till exempel Aguirre - plockar låtar lite här och där från karriären. En djungel. Men här, i boxen, presenteras de i sin rätta kontext. Ett minus är att inte någon musik som Popol Vuh gjorde till Werner Herzogs dokumentärer finns med. Billigt av skivbolaget att bara köra in redan utgivna skivor i en box utan att presentera någon ny eller svårtillgänglig musik överhuvudtaget.

Vi startar med Aguirre. Skivan släpps 1975. Filmen 1972. Den egentliga filmmusiken är skapad efter de två första skivorna, ungefär i samma veva som Hosianna Mantra (1972) där sångerskan Djong Yun (från Korea) gjorde entré i Popol Vuh. Resten av låtarna är från 1972-1974. "Morgengruss 2" och "Agnus Dei" är alternativa tagningar av två låtar från 1974 års album "Einsjäger und Siebenjäger". Bra låtar, folkpsykedelia, med Daniel Fichelschers gitarrspel i förgrunden. Med det är Aguirre 1-3 samt den drygt 17 minuter långa "Vergegenwärtigung" som lyfter skivan till en av den tyska kosmiska 70-tals-musikens höjdpunkter. Självklart hjälper det om man har sett filmen, för mig är det omöjligt att lyssna på "Aguirre 1 (L´acrime di Rei)" och "Aguirre 2" utan att se conquistadorernas jakt efter El Dorado, med en besatt Klaus Kinski i huvudrollen. Tät, extremt stämningsfull musik, med något som låter som människoröster (Djing Yun?), eller är det Frickes moog och/eller mellotron som glider mellan ljus och mörker. "Aguirre 1" slutar med panflöjt, perfekt, eftersom filmen utspelar sig i Sydamerika. På "Aguirre 2" kommer åter Fichelschers gitarrer in och det tidlösa får 70-tals-färger. "Aguirre 3" dök först upp på 2004-utgåvan av skivan och är samma melodiska tema, men nu även med slagverk. "Vergegenwärtigung" är något annat, mystiska moogsignaler, endast Fricke, krypande, suggestiv musik, med Aguirreteman som hörs långt, långt bortifrån. Säkerligen Supersilents favoritspår med Popol Vuh!

Även på Herz aus Glas (1977) är det endast två låtar som var med i filmen, som utspelar sig i Bayern på 1700-talet: "Engel der Gegenwart" och "Hüter der Schwelle". Skillnaden gentemot Aguirre är stor, Fricke spelar piano, det är mer rock, krautrock, men även en hel del amerikanska influenser, jag misstänker att Popol Vuh, och kanske i synnerhet Fichelscher (som både spelar gitarr och trummor), hade lyssnat en hel del på västkustband som Grateful Dead och Jefferson Airplane. Det är bra, men inte lika originellt som de tidiga skivorna. Och musik som fortsätter att inspirera, ett nutida band som amerikanska Grails låter exakt som Popol Vuh på "Hüter der Schwelle" och flera andra av låtarna på Herz aus Glas. Min favoritlåt är "Das Lied von den Hohen Bergen" där Alois Gromer spelar sitar. En intressant musiker, född i Tyskland, men som studerade sitar för Ustad Imrat Khan i Indien, och även samarbetade med andra krautakter som Deuter och Amon Düül.

Angstmusik. Nosferatu (1978). Herzogs Draculafilm. Som sagt, en del äldre musik som Fricke plockade fram, samt – åtminstone på cd-utgåvorna – musik som också finns på albumet Brüder des Schattens – Söhne des Lichts från samma år. Musiken lägger sig mittemellan de två ovan nämnda skivorna, kan man säga, pekar åt olika håll, där det indiska tar ännu större plats, Alois Gromer är med på flera låtar. "Mantra 1 & 2" - med sitar, och tanboura – förenar dronefärger och en melodisk, lättflygande atmosfär, som samtidigt kryper fram som tjock dimma. En kör från München skapar skräckkänsla. Frickes tidiga experiment har en annan atmosfär, spöklika synthvandringar, där "Die Nacht der Himmel" sticker ut, med en synthslinga som oroar och lockar. En mycket bra skiva som också skapar ett stort sug att se om filmen. Jag har den på dvd. Men tyvärr är det en begagnad, trasig kopia. Jag får köpa ett nytt exemplar!

Fitzcarraldo-soundtracket får mig att vilja tillbringa flera dagar med att lyssna på Enrico Caruso och sjunka ner i Puccini och Verdi och andra operagiganter. Det var minst 10 år sedan jag senast hade en operafas. Kanske dags nu, via Popol Vuh, eller snarare, Werner Herzogs film om drömmaren som ville bygga en opera i Perus djungel. Något märkligt dock med traditionell trummusik från Burundi (varför inte något sydamerikanskt?), annan musik från filmen är korta sekvenser med europeisk folkmusik och blåsmusik. Av de fyra Popol Vuh-låtarna är den inledande "Wehe Khorazin" mest intressant. Operainledning som sedan vecklar ut sig till ragarock med mantrasång av Djong Yun och Renate Knaup (Amon Düül). "Engel der Luft" är en annan favorit, vacker, med oboe som styr skeppet.

Bruce Chatwins roman The Viceroy of Ouidah – om en slavhandlare, filmen utspelar sig i Brasilien och Dahomey (Benin) - blev i Werner Herzogs händer filmen Cobra Verde (1987), återigen med Klaus Kinski i huvudrollen. Och om någon fick för sig att Popol Vuh inte gjorde något bra efter 70-talet är det ett bevis på motsatsen. Det är mer ambient, eller new age om man så vill, än tidigare, men i flertalet fall går Fricke i land med fina melodier och arrangemang som sällan blir alltför pampiga. Fricke spelar piano, men även synclavier, och mantrasjunger, Fichelscher dubblerar igen på gitarrer och slagverk, Renate Knaup och två andra sångerskor medverkar också liksom en operakör. Jag hör paralleller med Brian Enos ambientmusik, men med någonting typiskt tyskt under ytan, ovanför ytan, det klassiska arvet spökar. Här är det, tror jag, musik som skapats till filmen, det finns även ett spår med kvinnliga sångerskor och slagverkare från Ghana.

Till sist, kloka ord från Werner Herzog, om Florian Fricke: (…) ”he had a talent for composing music that created whole new spaces, in concrete terms: landscapes that gain an unknown dimension which would not be accessible otherwise”.

Fotnot: SPV har precis släppt en dubbel, Revisited & Remixed 1970-1999, där ena sidan är Popol Vuh-låtar, den andra remixar av bland annat Stereolab, Moritz Von Oswald, Mouse On Mars och Mika Vainio.