Rashied Ali (1935-2009)

Den 12 augusti denna sommar förlorade frijazzen en av sina pionjärer, slagverkaren Rashied Ali (född Robert Patterson) som dog av en hjärtinfarkt i sin hemstad New York. I nästan femtio år höll han ställningen som en av de mest egenartade och innovativa batteristerna inom sitt fält. Han var också äldre bror till Muhammad Ali (född Raymond Patterson), en lysande men tyvärr sällan omnämnd trumslagare som ofta spelade med Frank Wright.

Tillsammans med Sunny Murray, Ed Blackwell, Andrew Cyrille och Milford Graves gick Ali i bräschen för en ny generation inom jazzens batteristkår. Ali var en av dem som helt omformulerade slagverkets roll inom jazzen, från den klassiska rytmsektionens roll till ett öppet polyrytmiskt spel som utnyttjade samma strida ström av intryck och idéer som tidigare var förärat blåsarna. Det är lätt att glömma när man skriver frijazzens historia att denna inte endast handlar om saxofonens eller trumpetens frigörelse och brott mot allahanda estetiska och tekniska konventioner. Med det fria slagverket bröts slutligen alla traditionella hierarkier inom jazzen och alla spelade nu på ett och samma plan. Alla var ”solister” om man så vill, men detta i ett samspel som inte längre handlar om att ”leverera” eller underhålla utan om att alla lämnar egot och djärvt kastar sig ut i den gemensamma storm som ingen känner till slutet på. I denna historia hade Ali en nyckelroll.

Efter att först tackat nej till att medverka på John Coltranes legendomspunna Ascension (Impulse) klev han in med dunder och brak tillsammans med Elvin Jones på Coltranes Meditations (Impulse) från 1965. Tidigare hade han spelat med Sonny Rollins och bl.a. medverkat på Archie Shepps säregna On This Night (Impulse). Men det var mötet med Coltrane som frigjorde honom musikaliskt, ett möte som också innebar en viss frigörelse för Coltrane själv. Under Coltranes tre sista experimentella år var Alis roll central, vilket särskilt hörs på den radikala duoskivan Interstellar Space (Impulse) som släpptes postumt i början på sjuttiotalet. Med Ali i ryggen kunde han ta ytterligare ett steg som han inte förmådde med Jones. I texten till skivan Live at The Village Vanguard Again (Impulse) förklarar han:

The key reason for the presence of Rashied Ali in the group is his contribution toward the totality of improvisation. The way he plays allows the soloist maximum freedom. I can really choose just about any direction at any time in the confidence that it will be compatible with what he’s doing. You see, he’s laying down multi-directional rhythms all the time.

Det råder en ständig debatt om vilken av Coltranes faser som är den bästa, Prestige, Atlantic eller Impulse-tiden. Personligen tycker jag – om man nu ser till just Coltranes konstnärskap – egentligen bäst om kvartetten med Elvin Jones impulsiva och drivande kraft. Men ser man till frijazzens sextiotal som sådan är jag beredd att placera Ali på det översta trappsteget. Jones spel var polyrytmiskt och explosivt med en självsäkerhet som gav spelet ett exceptionellt gung (vilket kanske blir ännu tydligare senare med George Coleman). När Ali kommer in påbörjas en ny historia, det Coltrane kallar ”multi-directional rhythms”, dvs. strömmar av olika idéer som introduceras mer eller mindre samtidigt och som sedan följs upp och utvecklas instinktivt eller släpps och tar nya vägar. Alis fantasifulla spel kännetecknas av detta flöde av rytmiska fragment i olika riktningar som, utan någon särskild dramatik, förmår hela bandet att expandera åt vilket håll som helst. Om Jones var en ryggrad, var Ali ett blodomlopp.

Efter Coltranes bortgång fortsatte Ali att turnera med Alice Coltrane där han även påbörjade ett givande samarbete med Frank Lowe. Det första resultatet släppte han 1972 på sitt eget bolag Survival Records, mästerverket Duo Exchange, vars uppfinningsrikedom och kraft gjort den till en tidlös klassiker. Survival-skivorna är sedan länge nära nog omöjliga att få tag på, men som tur är har John Zorn låtit återutgiva hela katalogen på etiketten Knit Classics. Förutom Duo Exchange och det otyglade slagskeppet New Directions In Modern Music finns här riktiga pärlor som duetten Swift Are the Winds of Life tillsammans med violinisten LeRoy Jenkins och den briljanta Moon Flight från 1975.

Listan på berömdheter som Ali spelade med under åren kan göras lång, men på gott och ont höll han egentligen en låg profil. Han skrev inte på några kontrakt med större bolag utan ville ha full kontroll över sin musik och sina idéer. I den meningen jagade inte Ali några utmärkelser eller visade det minsta tecken på opportunism. Han var en drivande kraft in Manhattans fria scen med ett eget ”loft” (Ali's Alley), en egen studio och ett eget skivbolag. Syftet med sin etikett var inte bara att ge ut sin egen musik utan också att lyfta fram mer eller mindre okända lokala New York-musiker som alla skulle hålla för en toppnivå inom jazzen. Plattan Rashied Ali Quintet från 1973 är för övrigt James ”Blood” Ulmers skivdebut.

Ali var även klok nog att spela in en hel del material från sessioner och livespelningar, en bandskatt som bl.a. har legat till grund för en del av Ayler Records utgivningar. För fem år sedan släpptes en riktigt bra liveupptagning från 1981 tillsammans med den allt för tidigt bortgångne Arthur Rhames, The Dynamic Duos Remember Trane and Bird (aylCD 050/051), där Ayler Records Jan Ström har tagit begreppet ”oral history” på allvar och skivans första 20 minuter består av ett spår där Ali med sin lugna sympatiska stämma berättar om de första mötena med den unge gåtfulle multiinstrumentalisten Rhames. På denna skiva hör man även Alis hela register som spänner över allt från öppet spel till blues och mer taktfast roder. Trots att han har blivit något av en veteran är spelet alltid friskt, aldrig avslaget eller ”safe”. Intrycket är det samma på nittiotalsskivorna, från den skräniga skivan Masks of Light med Rudolph Grey (på det legendariska hardcorebolaget New Alliance Records) till t.ex. duon med Louie Belogenis, Rings of Saturn (vilka solopassager!) eller Ayler-projektet Prima Materia (alla utgivna på Knitting Factory Records).

Sist Ali var i Sverige var hösten 2007 och då spelade han i Norrköping med Charles Gayle och William Parker under bandnamnet By Any Means. Resultatet finns utgivet på Ayler Records, dubbel CD:n Live at Crescendo (aylCD 077/078) och jag försöker förtvivlat att bita mig i axeln varje gång jag påminns om att jag inte var där! För den som inte är alltför bekant med hans verk kan man gott och väl börja härifrån och sedan leta sig tillbaka till Duo Exchange. På YouTube kan man också njuta av en fantastisk tv-upptagning från SVT med Don Cherry och James "Blood" Ulmer. Det var tider det! När public service bjöd på annat än ändlösa semifinaler av schlagerfestivaler.

Rashied Ali blev 74 år gammal. Hans inflytande på den fria musiken är obestridlig och han kommer att saknas av många. Namnet han gav sitt skivbolag var inte alls dumt ur ett postumt perspektiv: Ali är borta men hans musik överlever!