Stockhausen in memoriam

”On December 5th he ascended with JOY through HEAVEN’S DOOR, in order to continue to compose in PARADISE with COSMIC PULSES in eternal HARMONY, as he had always hoped to do”. Så skriver Suzanne Stephens och Kathinka Pasveer, musiker och medlemmar i styrelsen för Stockhausen Foundation for Music, på Stockhausens officiella hemsida (http://www.stockhausen.org).

Efter snart 60 år i den moderna musikens framkant slutade Karlheinz Stockhausen sin världsliga bana i hemmet i Kürten. Om Stockhausens musik och det vidsträckta inflytande den haft under de senaste decennierna kan man orda mycket om.

Jag tänkte istället skriva om en minnesvärd kväll i Auditorium Parco della Musica i Rom i maj i år. Kvällen då Stockhausen satte de kosmiska pulserna i harmoni och hade världspremiär för det elektroniska verket ”Cosmic Pulses”, den trettonde timmen ur serien ”Klang”, i vilken Stockhausen tänkte komponera ett verk för varje av dygnets timmar. Han framförde även ”Mittwoch-Gruss” (elektronisk och konkret musik) från ”Licht”.

Jag var där. I den mycket fina Sala Sinopoli i konserthuset sneglade jag bort mot mixerbordet där Stockhausen satt och tittade ut över salen och människorna. Jag log nöjt och började att bläddra i programbladet.

Om ”Cosmic Pulses” skriver Stockhausen bland annat så här: ”24 melodic loops, each of which has a different number of pitches between 1 and 24, rotate in 24 tempi between 240 and 1.17 rotations per minute in 24 registers within a range of circa 7 octaves.” Lite senare skriver han: ”What is completely new for me is the new kind of spatialisation: each section of each of the 24 layers has its own spatial motion between 8 loudspeakers, which means that I had to compose 241 different trajectories in space. That sounds very technical – and it is.”

Jag började att fnissa tyst när jag läst ovanstående några gånger. Tänkte att det är helt underbart, detta med den enorma seriositet som omgärdar Stockhausen. Han törs sticka ut, han törs vara seriös. Det får vara svårt, vissa saker ska till och med vara svåra. Inte minst så livsavgörande saker som musik.

Mina minnesbilder av inledande ”Mittwoch: Gruss” är ganska vaga. Kanske har de tynat bort i skuggan av ”Cosmic Pulses”. Detta fullkomligt formidabla stycke musik som med de ljudliga resurser Auditorium Parco della Musica har att erbjuda var enastående att uppleva live.

24 lager av ljud som i olika hastigheter och längd cirkulerade runt konsertsalen med hjälp av åtta högtalare. Kraftfullt, allomfattande, men också i en fin kosmisk harmoni. Det var som att ljuden formades till planeter som snurrade i omloppsbanor runt ett nav – en kraftgivare som av en händelse kunde förkroppsligas av Stockhausen själv där han styrde det hela från mixerbordet i den nedsläckta salens mitt. De elektroniska ljuden pulserade runt i den rumsliga rymden på ett nästan kusligt äkta sätt. Tid och rum blev ett! Fantastiskt!

Det är lätt att göra Stockhausen till en ikon. Till något icke-konkret. Till någon man talar om men inte lyssnar till. Men att se den 79-årige Stockhausen småspringa fram till scenen för att leende ta emot ovationerna efter framförandet av ”Cosmic Pulses” har i alla fall fått mig att avdramatisera begreppet Stockhausen och istället ta till mig av hans musik. Och den räcker långt.

(Publicerad 2007)