Tentett med kreativt arv

Peter Brötzmann lägger ner Chicagotentetten! Samtidigt kommer dubbel-cd:n Walk, Love, Sleep (Smalltown Superjazzz 174) inspelad förra året på Café Ada i Brötzmanns hemstad Wuppertal. Naturligtvis kan man se det som att cirkeln sluts på ett alldeles förnämligt sett. Samtidigt kan jag omöjligen se någon form av slutenhet när jag tänker på Brötzmann. Han har under hela sin karriär öppnat upp, breddat och frigjort - oavsett om han spelat solo, duo, trio, kvartett, storband eller vad det nu må ha varit. Och det kommer han att fortsätta att göra, men inte med Chicagotentetten, andra projekt fortsätter dock och vem vet, kanske dyker det i framtiden upp nya storband med Peter Brötzmann. Han må ha passerat 70, men glöden finns fortfarande kvar.

Att han lägger ner tentetten är egentligen inte märkligt, faktiskt är det unikt att den har fått leva så länge som den gjort. Genom hela karriären har det dykt upp olika storbandskonstellationer, oktetten som spelade in Machine Gun 1968, niomannagruppen som spelade in Alarm 1981, klarinettprojektet med elva medlemmar som kom med Berlin Djungle (inspelad 1984) och tentetten som gav ut The März Combo (inspelad 1992). I jämförelse har Chicagotentetten en mycket lång sammanhängande historia.

Det hela startade med en oktett i januari 1997. Initiativet kom från musikskribenten John Corbett inför ett besök av Brötzmann i Chicago. I begynnelsen var det just en Chicagogrupp, förutom Brötzmann då, med Ken Vandermark, Fred Lonberg-Holm, Mars Williams, Michael Zerang, Jeb Bishop, Hamid Drake och Kent Kessler. Det är först några månader senare som svenske Mats Gustafsson och Joe McPhee från Poughkeepsie, New York, tillkommer.

Och det är ännu ett tag kvar till tentetten blir den viktiga brygga som binder samman ett stort nätverk av musiker i Chicago, Stockholm, Oslo och Wuppertal/Berlin. Bortom det musikaliska inflytandet är det kanske här tentetten betytt allra mest, ett kitt för kreativa musiker i fyra länder. Norske Paal Nilssen-Love kom in i bilden, svenskarna Per-Åke Holmlander och Magnus Broo likaså. Från Tyskland kom Johannes Bauer. Några av Chicagomusikerna försvann, några nya bestående medlemmar dök dock inte upp. Under åren har tentetten dessutom gästas av musiker som William Parker och Toshinori Kondo.

I tentettens undervegetation skedde en hel del, inte minst bland svenska musiker. Bara några år efter tentettens födelse dyker det så kallade Pipeline-projektet upp med musikaliska utbyten mellan Chicago och Stockholm. Mats Gustafsson, Raymond Strid, Fredrik Ljungkvist, David Stackenäs är några av dem som deltar. Nya kontaktytor skapas. I Sverige. I Norge. I Tyskland. I USA. Däremellan.

Albumet Walk, Love, Sleep medför inga betydande musikaliska omformuleringar av hur tentetten låtit under senare år. Det är totalmusik med en extremt hög energinivå. Långa låtar med kollektiva improvisationer där kravet på lyssnande är lika stort som kravet på musikaliskt utförande. Brötzmann har blivit känd för att spela som vore varje gång den sista. Det finns inget mellanting. Det innebär inte att allt är fullt kaos. Men vad han än vill uttrycka sker det utan tillrättalägganden eller försköningar. Och vad som är så fantastiskt med tentetten är att han lyckas överföra detta förhållningssätt, denna filosofi eller vad man nu vill kalla det för, på samtliga medmusiker. Därför finns det alltid bara ett nu i tentettens musik, dåtid och framtid slutar liksom att vara intressanta. Märkligt nog funkar det även på skiva – vilket det finns ganska många av – även om det naturligtvis inte går att jämföra med liveupplevelsen.

Något musikaliskt stillestånd handlar det självklart ändå inte om. Jämför man med trippel-cd:n som bolaget OkkaDisk gav ut 1998 (inspelad i januari och september 1997) är skillnaden mycket stor. Då handlade det faktiskt om ganska väl avgränsade kompositioner av Brötzmann såväl som andra i gruppen där det tunga groovet hade en ännu större betydelse än vad det senare fick.

Det är bara att tacka för de nära 16 år tentetten varit verksam.