Tung FMP-box avslutar 40-årig epok

Säg FMP – och de flesta tänker på den hårdföra frijazzen som levererades av saxofonisten Peter Brötzmann, pianisten Alexander von Schlippenbach, basisten Peter Kowald med flera. Tanken är naturligtvis inte fel, men den är ändock kraftigt begränsad. Gläntar man lite på dörren visar sig ett helt Europa av improviserad musik som plöjer upp nya fåror i musiken. Visst, FMP har en tysk tyngdpunkt, men FMP inkorporerar samtidigt hela den europeiska scenen i ett mycket tidigt skede. Att bolagets första skiva har titeln European echoes (under trumpetaren Manfred Schoofs namn) är ingen slump.

Med start i september 1969 var FMP tidigt ute, men det var långt ifrån ensamt. Där vid sidan, eller något senare, fanns brittiska Incus, Ogun och Matchless samt holländska ICP och BVHaast och ytterligare några. Men med sina nära 200 lp och 150 cd är FMP det största. Dess betydelse är ofantlig för den fria musikens utveckling, men har faktiskt inte så mycket med dess start att göra. I en insiktsfull och omfattande essä i boxens bifogade bok skriver Felix Klopotek (som bland annat drivit skivbolaget Grob) ”the label results from a big bang. Stands for the endeavour to condense this constantly precarious, fundamentally non-commercial music, to bring it under institutional control”. FMP är alltså inte med i den europeiska improvisationsmusikens absoluta start, Peter Brötzmann hade ju redan innan släppt två skivor på sitt Brö (som sedan återutgavs av FMP), Schlippenbach hade gett ut på Saba/MPS och Manfred Schoof på Wergo.

FMP:s betydelse sträcker sig dock långt bortom skivutgivningen. FMP, och framförallt Jost Gebers som var den drivande kraften, arrangerade dessutom evenemangen Total Music Meeting 1968-2000 och Workshop Freie Music 1969-98, samt konserter under namnen Summer Music 1980-95 (i Haus am Waldsee), Free Concerts 1970-95 (i Townhall Charlottenburg) och Just Music/Konzerte im Studio 1986-89 (i FMP-studion Berlin).

Att skivbolaget och konserterna levde i symbios framgår tydligt i den mycket ambitiösa boken i boxen. Där finns flera läsvärda essäer och en imponerande dokumentation. Alla evenemangen är listade i tidsordning med datum, plats och deltagande musiker. Samma sak med samtliga vinyl- och cd-skivor på FMP och underetiketter SAJ, Uhlklang och Own. Naturligtvis med alla omslagen på bild. Utöver detta en riklig mängd bilder – tagna av Dagmar Gebers – på musiker och fantastiska konsertaffischer signerade Brötzmann, Jost Gebers med flera. Det är en helt fantastisk bok man kan läsa och bläddra i hur länge som helst!

Ser man till boxens tolv cd-skivor har Jost Gebers uppenbarligen siktat på att visa musikalisk bredd och att sprida ut det över tid. En del av musiken har tidigare funnits på vinyl, annat är nysläppt. De tidigaste inspelningarna är gjorda 1975 och den senaste 2010. Här finns allt från solo (Peter Brötzmann, Steve Lacy, Fred van Hove, Peter Kowald) till storband (Globe Unity), från explosiv frijazz (Schweizer/Carl/Moholo, Schlippenbach Quartet) till förunderlig stumfilmspiano (Fred van Hove), från blåskvintett (Manfred Schulze Bläser Quintett) till duo inspirerad av fugor (Tristan Honsinger/Olaf Rupp). Därtill duo med trombonisten Radu Malfatti och gitarristen Stephan Wittwer, tidigare outgiven inspelning med Die Like a Dog – med Toshinori Kondo, William Parker och Hamid Drake – samt en skiva med Rüdiger Carl/Hans Reichel/Carlos Zingaro + Jin Hi Kim.

Med en sådan här mastodontbox bjuds man in till lek med lyssnandet. Man kan jämföra olika epoker, exempelvis lyssna på hur trion med pianisten Irène Schweizer, saxofonisten Rüdiger Carl och trumslagaren Louis Moholo sätter ett oerhört tryck i frijazzen på skivan Messer (som även inkluderar låten ”Tuned boots” från skivan med samma namn) från 1975/1977. I jämförelse med den tidigare outgivna inspelningen med Peter Brötzmanns Die like a dog från Total Music Meeting 1994 framstår Messer än tydligare som det mästerverk det är. För där Die like a dogs rytmiska malande blir lite otydligt i konturerna är Schweizer/Carl/Moholo knivskarpa. Rüdiger Carl är ett rivjärn och jag slås av hur ofta jag tänker på Mats Gustafssons saxofonspel, jag får för mig att Carl bredvid Brötzmann måste vara en av Gustafssons tidiga inspirationskällor. Irène Schweizer rullar fram tonerna, hackar ner dem. Visst finns Cecil Taylor med i ljudbilden, men det är bara en del av sanningen. Louis Moholo är oerhört mäktig. Jag tycker mig höra hur han trots allt bottnar i jazz, brytningen är inte total. Det är också intressant att höra Moholo och Schweizer bredvid varandra: hur de använder sina respektive instrument som grunder för att spy ut rytmik i snabbt tempo. I inledningen av ”Conn-Conn" visar sig Schweizer även vara en god lyriker, men allteftersom kortar hon ner fraserna och skapar en förväntansfull stämning. Det finns en spänning i låten som påminner om den som finns i en del nutida musik. Flödet är inte lika ymnigt som på övriga låtar. Det sker fler byten av riktningar, som att de kör på, drar ner, hittar nya fält, kör på. På ett sätt mer varierat, men inte lika drabbande.

Irène Schweizer är bara en av flera mycket goda pianister inom FMP-sfären. Flera av dem finns med i boxen. Inte minst Alexander von Schlippenbach. Den tidigare outgivna inspelningen från New Jazz Meeting 1975 med hans Globe Unity är en pärla, en excess i storbandsfrijazz som rör sig mellan det komponerade och det improviserade på ett fantastiskt sätt. Förutom europeiska storheter som Evan Parker, Peter Brötzmann, Paul Lovens, Albert Mangelsdorff, Enrico Rava, Kenny Wheeler med flera är även den amerikanske saxofonisten Anthony Braxton med i bandet vid detta tillfälle. Braxtons ”U-487” sticker ut med sin dronande karaktär och magnifikt trumpetsolo av Wheeler. En fascinerande detalj är hur groovet som finns hos de sydafrikanska/brittiska banden kring Chris McGregor’s Brotherhood of Breath även finns här. När havet stormar som mest i exempelvis Manfred Schoofs ”Maranao” finns samtidigt ordentligt sväng! Detaljrikedomen hos Globe Unity är enorm. Det finns hela tiden nya ingångar i musiken, ett arrangemang, ett solo, ett ljud eller helheten. Det är ständiga förflyttningar, av musikerna, hos lyssnaren.

Schlippenbach trio med saxofonisten Evan Parker och trumslagaren Paul Lovens är en av de mest långlivade grupperna inom frijazzen. Under perioder har de också spelat i kvartettformatet med framförallt basisterna Peter Kowald och Alan Silva. På At Quartier Latin, som består av halva Three nails left (1975) och nästan hela The Hidden Peak (1977), är det Kowald som trakterar basen. I en intervju jag gjorde med Evan Parker för några år sedan framgår att han under de tidiga åren aldrig vände ryggen mot jazzen, tvärtom handlade det om att utveckla den. Framförallt på The Hidden Peak är detta tydligt. Jazzen är hela tiden närvarande, i fraseringar, i rytmer, ett stråk av igenkännande. Samtidigt är det också något annat. Parkers saxofon som spottar, Schlippenbach som stöter fram tonerna. De gräver fram ljuden som vände de blicken nedåt istället för framåt, inte av blyghet utan av nyfikenhet för att se hur långt ner de kommer. Jag skulle nog ändå säga att de två låtarna från Three nails left är de mest spännande. Parker är oerhört grov i tonen, Paul Lovens och Peter Kowald gnider och knarrar fram ljuden på slagverken respektive basen och Schlippenbach mullrar.

Fred van Hove är Schlippenbachs motsats på Piano solo, inspelad 1981 respektive 1986 och tidigare utgivna på vinyl som Prosper respektive Die Letzte på FMP:s underetikett SAJ. Även om flödet är rikt på Die Letzte finns här en mjukhet som sällan inträder hos Schlippenbach. Fyra improvisationer som vecklar ut sig som organiska sånger. Låtarna på Prosper är något helt annat, han är inne i pianot och spelar på strängarna, spelar sånger som tycks vara från en annan tid, stumfilmsmusik (vilket han spelat en hel del). Det finns en oförutsägbarhet som är mycket charmig.

Idag översvämmas den improviserade skivmarknaden av soloskivor. Riktigt lika vanligt var det inte förr, även om det fanns en hel del. I boxen finns förutom Fred van Hove exemeplvis Peter Brötzmanns Solo från 1976 som av någon anledning fått byta namn till Wolke in Hosen. Den mångfacetterade Brötzmann träder fram, osentimentalt förmedlar han kärlek, det är blues, grekisk sorglig folkmusik, tvåstämmigt klarinettspel, ångest, primalskrik och ren lyrik. Han spelar altsax, tenorsax, klarinett, bassax och faktiskt piano på ”Eine kleine marschmusik”!

Lika fascinerande är det att lyssna på basgiganten Peter Kowalds Was Da Ist (Live) från Total Music Meeting-Compact i Berlin år 2000. Stycket är en nedbantad live-version av det han komponerade 1994. Det är makalös musik för solobas, framfört exemplariskt. Det är musik fylld av eftertanke berättad med ett både sofistikerat och nyanserat språk. Medan många improvisatörer vid den här tiden ägnade sig åt att främmandegöra instrumentens klanger håller Kowald fast vid en tradition där ljudskapandet tar sig andra former. Det är som att han är nöjd med den radikala förnyelse han var med och skapade med Globe Unity och Peter Brötzmann på 60-talet och här ägnar sig åt en framgångsrik fördjupning. Det finns en viss likhet med Fred van Hove i det att båda två bygger musiken från insidan, de utvecklar det de har och låter musiken växa i olika riktningar. Det handlar således inte om snabba kast. Men kanske det viktigaste av allt är tonen och Kowald har en fantastiskt ton!

Även den amerikanske sopransaxofonisten Steve Lacy spelade in solo för FMP. In Berlin är soloskivan Stabs från 1975 och delar av kvintettskivan Follies från 1977. I de sju kompositionerna på Stabs är det som att Lacy prövar sig fram, låter det ta tid, tar små steg. Alla år av harvande med Monks melodier och rytmik får här utlopp. Det låter enkelt men har tagit år att utveckla. Mest slående är hur jazzen fortfarande är så tydlig, ibland kan man nästan höra rytmsektionen göra sig gällande likt fantomsmärtor.

De två kompositionerna från Follies tar helt olika vägar. Titellåten är hederlig frijazz med stråk av fast tematik och mycket gung. ”Esteem” bygger mer på längden där inte minst Irène Aebis långa drag på cellon är en viktig del. Bra!

Med ett 20-tal skivor med musiker från Öst var FMP en viktig kulturbro mellan det delade Tyskland. I öst fanns en mycket livfull frijazzscen som lyfte fram personer som Ernst-Ludwig Petrowsky, Günter Sommer, Ulrich Gumpert och inte minst den egensinnige barytonsaxofonisten med mera Manfred Schulze. I boxen finns Manfred Schulze Bläser Quintetts Choral-Konzert inspelad under 1998 års upplaga av Total Music Meeting. Den ska inte förväxlas med skivan med samma namn på Amiga från 1988 där Manfred Schulze själv är med. Med trumpet, trombon, alt-, tenor- och barytonsaxofon spelar gruppen en förunderlig musik. De blandar fantastiska arrangemang med välspelad improvisation. De smeker i början av den långa ”Choral-Konzert”, smyger i ”Dresden Suite”. Överhuvudtaget är det mycket mångsidigt. Det vinglar, är stramt. Vackert och fult. Grov- och finkornigt.

Att FMP-katalogen under det sprudlande 70-talet var allt annat än homogen är trombonisten Radu Malfattis och gitarristen Stephan Wittwers album Und? från 1977 ett mäktigt bevis för. De knakar, viner, glittrar och hummar, men är också mycket nära sina respektive instruments traditionella ljud. De bygger på längden och höjden. Wittwer spelar akustiskt samt elgitarr och Malfatti är en exemplarisk ljudskapare, men han gömmer inte trombonens tonfärger, de finns där i grunden med sin trubbiga framfusighet. Det är en förlaga till den ljudskapande impro som börjar forma sig åren runt 1990, men ändå inte. Titellåten är snarare ett mellanting mellan de båda.

De två återstående skivorna är av senare datum. Gruppen Manuela+ i en inspelning från 1999 med de beprövade FMP-musikerna Rüdiger Carl och Hans Reichel samt den portugisiske violinisten Carlos Zingaro och gästen Jin Hi Kim från Korea. Gruppen fjärmar sig rejält från jazzen. De lyckas förhålla sig lugna och jämna, utan aggressivitet och snabba korta inpass. Det finns på så sätt en sorts form i formlösheten. En greppbar musik. Rüdiger Carl är något helt annat än när han spelade hård sax på 70-talet, här spelar han klarinett, accordion och claviola (som ett melodica fast hållet som ett dragspel). Hans Reichel spelar sitt egenhändigt skapade instrument daxophone och gitarr, portugisen Carlos Zingaro fiol och koreanen Jin Hi Kim spelar komungo, ett koreansk stränginstrument i cittra-familjen.

Även cellisten Tristan Honsinger och gitarristen Olaf Rupp placerar sig långt från jazzen på Stretto. Att musiken ligger närmare konstmusiken är kanske inte så konstigt då termen stretto – tät eller nära på italienska – återfinns som term i fugans uppbyggnad, en imitation som kommer tätt inpå det ljudande originalet, en form av kanonteknik således. Det finns en sammanhållen känsla även på denna skiva. Varken Honsinger/Rupp eller Manuela+ biter sig fast i lyssnandet som flera av de andra skivorna i boxen. Det hindrar dem inte från att vara värda att lyssna på.

Med FMP Im Rückblick - In Retrospect 1969-2000 avslutar Jost Gebers skivbolaget FMP med flaggan i topp. Länge såg det ut att sluta i misär då Gebers tidigare försök att lämna bolaget slutade i domstol. Gebers vann dock målet och kan nu med rätta dra sig tillbaka.