Intervju: Mazen Kerbaj

Det finns inte mycket utrymme kvar på Ugglans scen när Moukhtabar Ensemble tillsammans med svenskarna Martin Küchen (saxofon) och David Stackenäs (gitarr) intar den. Även bland publiken är det trångt, någon gräns mellan musiker och publik finns inte utrymme för. När Mazen Kerbaj ber arrangören att stänga av fläkten förstår man att det inte blir improvisationsmusik av den aggressiva och hårda typen.

Moukhtabar Ensemble är namnet de sju musikerna tar när alla spelar tillsammans. Förutom Mazen Kerbaj är det Christine Sehnaoui, altsaxofon, Sharif Sehnaoui, gitarr, Charbel Haber, gitarr, Jassem Hindi, elektronik, Raed Yassine, bas, och Bechir Saade, klarinett.

Den inledande konserten med den utbyggda ensemblen är en intrikat resa i självbehärskning och individuella prestationer där blåsljud, skrap, bubbel, toner, slangar, eltandborstar, metallprylar tillsammans formar långa strukturer av ljud. Jag slås av hur demokratisk musiken är, alla får plats och ingen sticker ut på högljudda färder. Det är också en musik som växer av att beskådas live. Ljuden i sig är ofta omöjliga att härleda, med ögat har man en större möjlighet att se var ljuden kommer ifrån, även om det inte alltid fungerar på det sättet heller. Inte minst finns det även en stor dos av humor.

Senare under kvällen splittras musikerna upp i mindre grupper och nya svenska gäster trädde in, Dror Feiler på saxofoner, Maria Küchen med poesi, Erik Carlsson på slagverk och Patrik Thorman på bas.

Men låt oss gå tillbaka i i tiden. För många blev Mazen Kerbaj en direkt länk till Libanon under kriget. Utan filter beskrev han med teckningar och ord situationen för honom själv och andra under kriget på sin blogg, vilken uppmärksammades av en mängd medier runt om i världen.

Han spelade också in en duo med det israeliska flygvapnet, stycket ”Starry Night”. Finns att lyssna på på L-M-C

– Det är ett stycke på sex minuter på internet, men jag spelade in sammanlagt nio timmar med trumpet och bomber. Ungefär varannan dag spelade jag in på min balkong, berättar han.

Sedan tidigare hade han ett pågående projekt där han ville göra en duo med trumpet och sånger från inbördeskriget som härjade landet i 15 år under 1970- och 80-talen.

– När det nya kriget startade insåg jag direkt att jag skulle göra det live. I stället för att arbeta med minnet av krig blev det ett verk som behandlade nutiden. När jag spelade in visste jag inte vad jag skulle göra med det, jag la upp det på internet eftersom många bad mig att göra det, de ville lyssna på det. Och jag tror att det var en bra sak eftersom det medförde en hel del uppmärksamhet kring situationen i Libanon.

– Många har sagt att när de lyssnat på inspelningen blev kriget mer verkligt än vad det blivit genom att följa medierna. Medierna är så kalla på något sätt, det är bara siffror de berättar, som ”60 döda”. Inspelningen var ett sätt att berätta att det fanns människor under bomberna. När jag gjorde dem var det också ett sätt att göra motstånd, ett motstånd mot krigets vansinne. Men nu vet jag inte vad jag ska göra med dessa nio timmar. Jag kommer absolut att göra något med dem, men det är inte prioriterat just nu.

För alla i Libanon under de senaste 30 åren har krig varit omöjligt att undvika, om inte direkt så via kollektiva minnen. Först inbördeskriget och sedan detta krig. Mazen Kerbaj växte upp under inbördeskriget. Och när han hörde Peter Brötzmanns ”Machine Gun” för första gången blev han helt knockad. Visst, det är han inte ensam om i världen, men i denna extremt hårda musik hörde han också ljud som liknade dem han upplevde under uppväxten.

En annan minnesbild är frånvaron av kultur, den unga konsten var i stort sett död.

– Under 15 år kunde man exempelvis inte sätta upp en Beckettpjäs, man var tvungen att göra något roligt för folket. Om man hör bomber varje dag är det svårt att bara komma och lyssna på musik eller se en pjäs. Så vi levde i en sorts öken, en artistisk öken, under vår uppväxt. Och i dag är det väldigt viktigt att inte acceptera att kriget dödar konsten. Så för oss är det av högsta prioritet att fortsätta det vi gör. På samma gång förstår vi att det för landet finns andra prioriteringar. För folk som inte har någonstans att bo är situationen hård.

Bechir Saade. Foto: Lars Jönsson

Vilken effekt kriget kommer att få för den libanesiska improvisationsmusiken är svårt att sia om anser han.

– Vi vet inte hur det kommer att bli eftersom kriget ännu så länge ligger så nära i tiden. Visst, vi ställde in några gig och vi kunde inte spela tillsammans under två månader, men i det långa loppet vet jag inte. Kanske vill inte folk komma till Beirut mer eftersom det inte är säkert. Vi vet ju inte ens om det kommer ett nytt krig.

Han utlovar dock att den årliga Irtijal-festivalen (irtijal betyder improvisation på arabiska) kommer att genomföras även 2007. Om det så bara blir med Libanons sju improvisationsmusiker. Festivalen föddes 2001, och redan 2003 började den att växa för att före kriget vara i fem dagar med konserter med de inhemska musikerna men också med gäster från Japan, USA och Europa. Martin Küchen och David Stackenäs är de två svenskar som spelat på festivalen.

– Festivalen är väldigt viktig. Det är vårt enda tillfälle att få internationella artister till Beirut. Både för att möta libanesiska musiker och den libanesiska publiken.

Idag finns det en publik för den improviserade musiken. Så var det inte när Mazen Kerbaj började 1999–2000. Till skillnad från avantgardistisk teater, poesi och målning finns det ingen historia för avantgardistisk musik.

– Det började väldigt smått. Vi var tre personer som startade med några spelningar på väldigt små barer med väldigt få i publiken.

Hur reagerade folk på er musik?

– Först var det många som blev besvärade eftersom det var så nytt. Folk sprang ut från konserter, skrikande åt oss. We were bad! (skratt). Sedan byggdes en liten publik upp med små steg. Idag har vi en stadig publik och det kommer nya människor till varje konsert. Bara efter sju år är andra influerade av vad vi gör och det känns bra. På ett sätt är ju vårt mål att öppna upp för en scen för experimentell musik.

Vad är det som är intressant med denna typ av improviserad musik?

– Det är mer av ljud och inte toner. Toner fungerar inte längre för mig. Vi är omgärdade av ljud. Tidigare kunde du hitta ställen med tystnad. I dag är allting byggt på ljud. Beirut är byggt på ljud, bilar tutar, folk skriker, även om de inte är arga på varandra. Dessutom är jag intresserad av nutida konst som arbetar med olika strukturer och där accepterar alla att exempelvis målade punkter är målning. Varför inte acceptera det även inom musiken?

Om du jämför ert sätt att spela med improvisationsmusiker från Europa eller USA, finns det skillnader?

– Jag tror inte att det finns något som skulle kunna kallas en speciell libanesisk improviserad musik. En av de fantastiska sakerna med denna typ av musik är att den inte har några rötter, såsom inom jazz, blues eller traditionell musik. Du kan föra den vart du vill och göra den till din egen. Mina influenser finner du snarare hos Evan Parker och Axel Dörner än i libanesisk eller arabisk musik.

(Publicerad 2006)