Audiovisuellt med Karl Bartos

Karl Bartos gästar Katalins scen i Uppsala med sitt audiovisuella projekt Live Cinema under en miniturné som stannar på tre ställen i landet. Jag har inga större förväntningar men som Kraftwerk-fan är det ett tjänstefel att missa en sådan händelse, det är ju faktiskt så nära nästan-Kraftwerk man kan komma. Som väl är finner jag framträdandet riktigt underhållande, och inte blir det sämre av att det i dess kölvatten uppstår åtminstone tre intressanta frågeställningar. Man får till att börja med möjlighet att direkt ställa Bartos solokarriär mot de övriga Kraftwerk-medlemmarnas förehavanden på senare år. Man kan även ge sig på att bedöma graden av nostalgitripp kontra graden av nutida relevans i hans musik. Och man kan dessutom se vad som händer om man lägger genusanalysens filter över upplevelsen. Jag tänker göra alla tre sakerna.

När det gäller den första aspekten så kan man snabbt konstatera att soloshowen av naturliga skäl är en light-variant av modergruppens storslagna turnéer. Tydligen får inte heller arrangörerna göra Kraftwerk-kopplingen alltför stark i marknadsföringen, av juridiska skäl. Och det är en numera ganska traditionella uppställning som möter oss. Bildspelet i bakgrunden fungerar helt okej, blicken dras bort från de två stillastående männen bakom datorskärmarna och man får många tillfällen att göra egna associationer till musiken. Det är antagligen två av huvudsyftena. Kanske är bildregin lite spretig och onödigt hastig i klippen om man jämför med Kraftwerks sävliga och kraftfulla grafik från de senaste årens framträdanden.

Det är som om man genom att öka tempo i bildflöde (och öka tempo i låtarna) vill försäkra sig om att det inte ska bli segt medan det i själva verket bara blir fegt. Men ljud och bild hänger oftast ihop i skön, något upphottad symbios. Annars blir det – till de gamla fansens stora glädje – väldigt stark KW-prägel på denna kväll: vi får höra en lång rad låtar från de klassiska albumen The Man-Machine och Computer World, och dessutom populära spår som "Trans-Europe Express" och "Tour De France". Bartos sjunger med klar stämma över de förinspelade bakgrunderna medan hans vapendragare Mathias Black står för vocoderrösterna. Låtarna flyter ihop i ett enda långt flöde.

Vad gäller den nutida relevansen: jag tycker att den forne Kraftwerk-medlemmen kommer undan med hedern i behåll. Istället för att bli pinsam eller daterad framstår spelningen som riktigt vital. Jag stormtrivs och trycker enkelt undan alla begynnande invändningar så fort de dyker upp i hjärnan. Bartos egna technolåtar vinner mycket på att sprängas in mellan de Kraftwerk-låtar som inspirerat dem. Solospåren känns oväntat roliga att lyssna på, i varje fall har de inte decennier av blytung klassikerstatus i bagaget. Jag gillar särskilt "The Camera" som låter bakgrundens filmdukar snitsigt mixa ihop sekvenser från två filmklassiker med just kameran i huvudrollen: Michelangelo Antonionis The Blow-Up och Michael Powells Peeping Tom.

Annars är det de vanliga, tidlösa Kraftwerk-ämnena som avhandlas: teknik, information, kommunikation, mediesamhället, konsumtionssamhället, fortskaffningsmedel, television, kameror, telefoner, reklam, pengar, datorer, robotar… Precis som med Kraftwerk känns det som en fortfarande giltig blandning av hyllning och kritik av den nya teknik som ständigt påverkar människan. Sextioårige ljudprofessorn Bartos står där koncentrerad och håller koll på utrustningen. Han bär svart sportjacka och vita gympaskor. Jag hittar ett tolv år gammalt Youtube-klipp där han har precis samma utstyrsel. Ledigt och avslappnat. Alltså, hur många kan nöjt stå med händerna i byxfickorna samtidigt som låtar som "The Robots" eller "Pocket Calculator" ljuder ut i lokalen?

Efter konserten börjar jag fundera lite. På scenen står två män. I publiken är det mest män, män, män (med kortklippta nackar). Jag börjar undra om detta är musik gjord av och för män och vad det i så fall kan bero på. Under Bartos-låtarna "Interview" och "15 Minutes of Fame" visas personer på bildskärmarna som på ett eller annat sätt varit pionjärer. Jag ser Karlheinz Stockhausen, John Cage, Philip Glass, Steve Reich, Miles Davis, James Brown, Frank Zappa, Jimi Hendrix, Blixa Bargeld, Bob Dylan, Burt Bacharach, Elvis Presley, The Beatles, Andy Warhol och en massa andra klassiska gubbar som betytt mycket. Inga kvinnor. Jo, jag ser några kvinnor. Som skrikande poppublik på sextiotalet. Som dansare. Som modeller. She’s a model and she’s looking good. Hm.

Man kan undra vad som är tanken med att visa denna idoldyrkan och kanonisering av män, om det finns någon tanke överhuvudtaget. Men någon måste ju vid något tillfälle ha aktivt valt vilka personer som ska vara med på duken. Min fördomsfulla bild av Karl Bartos säger att han är både en kunnig teoretiker och en ödmjuk gentleman med humor och självdistans. Gissningsvis har han fått bearbeta sin självbild en hel del efter det att han lämnade Kraftwerk för drygt tjugo år sedan. Varför inte ta tillfället i akt och bryta den manliga dominansen och utgå från något annat än den manligt självbekräftande blicken? Måhända kan jag ha missförstått budskapet i just det här sammanhanget men jag kommer ändå ifrån den något unkna eftersmaken efter en i övrigt väldigt njutningsfull kväll.

Foto: Mattias Jonsson