Be-Being + Fennesz

Uppsala International Sacred Music Festival har precis kört igång för fjärde gången. Tanken med festivalen är att lyfta fram såväl musikens andliga dimension som andligheten i musiken. Sacred blir helig på svenska. Men vad betyder egentligen helig? Och vad exakt menas med andlig? Det kan tyckas handla om ordinära ord och deras ganska självklara betydelser. Men jag vill ändå dröja lite vid just detta, det är ju ändå festivalens tema.

Heligt är enligt en definition något som är okränkbart, 'som anses stå i nära förbindelse med det gudomliga och därför behandlas med religiös vördnad'. Helig musik blir då ungefär samma sak som okränkbar musik som bör behandlas med vördnad. Det gillar jag. När det gäller andlighet så kan det ju – förutom tron och det immateriella – även handla om 'utövande eller beundran av konst, musik och litteratur, liksom de känslor som kärlek eller självförverkligande kan väcka, som kan ge en översinnlig upplevelse'.

Att njuta av musik kan helt enkelt vara en andlig upplevelse, det är så enkelt som det låter. Jag köper såklart också att musik i alla dess former kan ha gränslösa, kommunikativa och förenande egenskaper som gör att den kan fungera över hela världen, oavsett kulturella och religiösa skillnader. Ett nedslag på Sacred Music:s andra festivaldag ger mig två sinsemellan väldigt olika framträdanden, som kanske bevisar just detta.

Den koreanska gruppen Be-Being fascinerar. Fem prydligt klädda personer sitter ner bakom ett långbord med en lång rad traditionella instrument framför sig. De spelar bland annat, jag citerar ur programmet: koreansk oboe med bambukropp, koreansk timglasformad dubbelsidig trumma, koreansk fiol med två strängar, koreansk långcittra med rörliga stall. Dessutom använder de sig av buddistisk strupsång och förinspelad musik. Redan introt låter schamanistiskt och magiskt med dunkande trummor och chant-sång. Det finns något starkt och ursprungligt i musiken.

Ett stycke är tålmodigt framförd solosång med stark, avgrundsdjup melankoli. Snart kommer två munkar in och bjuder på en långsam, behärskad cymbaldans. Otroligt suggestivt. Något nummer blandar lyriskt klockspel med en nästan elektronisk puls. Hjärtat i musiken utgår hela tiden från de envetna, pockande trummorna. Den senare delen av konserten får en lite ljusare och mer hoppfull klang: ihopvävda mönster av trummor, klockspel, handklapp, minimalistiska strofer från fiolen och urvackra fingersprätt från cittran.

Mina egna referensramar får fungera som klangbotten. Det här är ny musik för mig men jag hör beröringspunkter med en lång rad uttryck, från hela världen, från olika tider, från olika traditioner. Samisk jojk, balinesisk gamelan, Dead Can Dance, techno/trance, amerikansk minimalism, tysk kraut. När jag kommer hem plockar jag fram Outside The Dream Syndicate med Tony Conrad & Faust och hittar klara likheter.

Christian Fennesz uppträder i Stora salen. Det är ett härligt rum som ger hans associativa musik stort utrymme. Själv står han bara hukad bakom laptop, med elgitarren hängd över axeln. Han kör genast igång ett drömskt brus som liksom dånar i lokalen. Det växer fram övertoner och stora sjok av brummande noise. Jag brukar ofta tänka på Fennesz musik som en sällan skådad relief, som en oupptäckt avigsida av något konventionellt. Det är vackert men de små, bakomliggande melodier som ofta kan skönjas i bakgrunden på hans skivor har svårare att hitta fram här.

Efter att mest fingrat på gitarren överraskar han mig med att plötsligt slå an tunga, kraftfulla ackord som vrids och vänds av effekter och ekon. Musiken blir oväntat hård och plötsligt ser jag honom som den gitarrist han egentligen är. Det ganska förfärliga gitarrljudet gör mig fundersam och jag oroar mig plötsligt för att han ska luta sig bakåt och riva av några fingerfärdiga solon. Men det händer såklart inte. Gitarrkaskaderna studsar hynotiskt i rummet och jag tänker dels på Kevin Shields och Robin Guthrie, två gitarrister som aldrig snålat med effektpedalerna, dels på att genrebeteckningen electronica är otroligt begränsande.

Det blir ett extranummer. Här tar Fennesz en mycket mer aktiv roll. Han lägger ner gitarren på bordet och gnisslar fram spontana rundgångsljud ur strängarna. Han bankar på gitarrkroppen och skruvar på pedalernas reglage. Kanske har jag saknat något sådant inslag under själva konserten. Alltså lite utrymme för slumpmässighet, spontanitet och improvisation. Det är fortfarande vackert och mäktigt, men plötsligt är det också lite roligare att titta på.