Digitala attacker från Ikeda

På scenen står två laptops och ett mixerbord. Ryoji Ikeda gör entré i mörka solglasögon och en svart mössa neddragen i pannan. Det är så han kommunicerar med sin publik: genom att inte kommunicera med något annat än det audiovisuella inferno som han snart släpper lös.

Konserten börjar med några sinustoner som snart varvas upp och börjar pulsera, fräsa, hacka och anta en rytm. Sedan är det där man befinner sig i den cirka timmeslånga konserten. Det hackar, det pulserar, det är hyperdigitalt – och väldigt vackert.

Mitt i det kantigt hårdiga ljudskräpet finns nämligen samtidigt hela tiden något extremt vackert. Det gäller även den visuella delen av Ikedas uppträdande – som egentligen inte går att avskilja från ljuden. Precis som Raster-Noton-kamraten Carsten Nicolai och hans alva noto-projekt har Ikeda verkligen smält samman bild och ljud till en rytande enhet.

På en stor skärm projiceras två halvor av vad som ser ut som en EAN-kod uppförstorad hundra gånger. Den rycks isär, tänjs ut, flimrar till och är ständigt utsatt för attacker.

Höga frekvenser och mikroskopiska ljud svirrar och basen pumpar sedan effektivt in och fyller det hålrum som uppstått. På så sätt jobbar Ikeda exakt som vilken DJ som helst. Det handlar om att skapa ett sug efter basen – och att fylla det. Ingen hjärnkirurgi direkt, men oerhört effektivt. Varje gång basen smäller till uppstår en lycklig känsla i publiken.

Samtidigt är det på denna punkt det också brister något på Kulturhuset. Ljudet är bra, men alldeles för lågt. Vid de två andra tillfällen då jag sett Ikeda leverera i stort sett identiska liveshower (improvisation verkar inte ligga för honom) har ljudet varit betydligt högre. För några veckor sedan såg jag honom på WWW i Tokyo. Den lilla klubbens ljudsystem fick det att vibrera i både örsnibbar och näsvingar. Farligt högt med andra ord, men samtidigt är det exakt så man måste uppleva Ryoji Ikedas digitala skräpfrekvenser.

Kanske är det också den låga volymen som gör att det faktiskt blir något ointressant mot slutet. När Ikeda släpper pulsen och börjar jobba med långsamma drones är det dramaturgiskt lovvärt, men dessvärre släpper han också något av sin kirurgiska precision.

Det är dock petitesser. I stort är det här en magisk konsert av en sann elektronikmästare.