Konsert: Hype Williams

Hype Williams i Kulturhamnen i Göteborg. Foto: Sven Rånlund
Konsert: Hype Williams
Hype Williams spelar i ett skjul nära Stenaterminalen. Musik som inte vill bli definierad. Varför är det så bra? Både live och på skiva.
Rök simmar omkring. Bildar en dimma. Vad finns på scenen? Två människor. Till en början är det svårt att se dem. Musiken startar, rytmer, synthmelodier, men så fort musiken börjar känna sig bekväm, i en särskild stämning, eller närma sig en genre, ett musikaliskt uttryck, erinra om en särskild musikhistorisk epok, så går musiken in i någonting annat. Det sker gång efter gång efter gång. Post-allting-musik. Där genrer är skällsord. En slags dekonstruktion? Nja, inte riktigt, tänker jag, mer ett slags undanglidandets estetik.
Hype Williams spelar i ett skjul i Majorna. Nära fiskhamnen. Nära Stenaterminalen. Nära Taubehuset. Nära Chapmans Torg. Någon gång i höstas hörde jag dem första gången, via Spotify. En skiva med den långa titeln Find Out What Happens When People Stop Being Polite, And Start Getting Real (De Stijl). Nu är de aktuella med ett tredje album, One Nation (Hippos In Tanks). Om någon månad kommer en ny Ep, ännu en gång på ett annat skivbolag: Hyperdub.
Hyperdub är ju ett av de senare årens allra mest uppmärksammade skivbolag på den brittiska klubbscenen, med artister som Kode 9 och Burial. Och efter konserten förstår jag kopplingarna tydligt. För även om Hype Williams har placerats i den ”hypnagoga” scen som David Keenan presenterade i en artikel i The Wire förra året har Hype Williams inte mycket gemensamt med amerikaner som James Ferraro, Oneohtrix Point Never och alla skivor på de stilbildande etiketterna Not Not Fun och Old English Spelling Bee.
80-talet är en referenspunkt även hos Hype Williams, på förra plattens mest omtalade låt The Throning stjäl de Sades The Sweetest Taboo, stuvar om den, placerar den bakom ett filter, skalar bort refrängen. Men musiken är starkt påverkad av brittisk klubbmusik. På skiva, men långt mer live, när D Blunt eller Roy Blunt (som kanske heter Roy Nnawuchi) och Inga Copeland (som kanske heter Karen Glass) – halvhemligt band, med rötter i Hackney och Estland, numera baserade i Berlin, båda sysslar även med konceptuell konst, på många sätt kan man se Hype Williams som ett konstprojekt – lägger sig nära dub, jag hör ekon av triphop, tänker på Tricky flera gånger, grime, hemmaproducerad old-school-techno, filmmusik, electro, gammal synthpop och industri. De har stulit namnet från en amerikansk hiphopvideomakare, och visst kan man även höra en hel del hiphop någonstans i musiken.
Jag hade väntat mig en visuell konsert. Ryktet kring Hype Williams började spridas när de postade amatörmässiga videos till sina låtar på You Tube. Mycket 80-tal även här, i hela estetiken, men på ett, ja, fräscht sätt. Det är mycket kassettsvaj över skivornas produktion, jag gillar det, men varför gillar jag det? I dag är ju yachtpop inne. Snart är väl Julio Iglesias det hippaste hippa. Det som fascinerar så mycket med Hype Williams är det undanglidande elementet. I sig ingenting nytt, det var länge sedan folk började bryta sönder musik, bygga om, klippa ihop olika beståndsdelar, men det finns en osäkerhet som lockar. Den där vaga känslan av att känna igen något fast man inte vet om man känner igen det. Minnen kommer upp till ytan som inte är minnen utan fabrikationer.
När jag lyssnar på One Nation vet jag vad jag kan förvänta mig. Överraskningsmomentet är inte lika starkt, men musiken tar tag i mig, den kastar sig hit och dit, med någon slags röd tråd, beats och synthmelodier som vävs ihop utan att komma riktigt fram. På ett sätt som fungerar, som är själva grejen. Konceptet. En hel del inklippta röster, vad som är samplat och inte samplat vet jag inte, och det är helt ointressant. En man pratar om fåglar. Pilgrimsfalkar. Powerballadtrummor samtalar med John Carpenter. Hela tiden känns det som någon skulle kunna börja rappa, men det sker aldrig, endast några fraser, stavelser, något ord. Sängkammarsoul förvrids i motljus.
En bra bit in i konserten börjar Roy Blunt rappa. I 5-10 sekunder. Sedan var det stopp. Inte med stora gester, som en protest. Det var bara slut. Nu var det dags för någonting annat. Däremot fick man inte någon känsla av att mycket var improviserat. Det kändes styrt, som de visste precis vad de gjorde, vart musiken skulle ta vägen. Men för mig, i publiken, var det omöjligt att veta vad som skulle ske härnäst. Den känslan är kvar, även på skiva, fast jag har hört One Nation, och förra plattan, samt Ep:n Han Dynasty massor av gånger. Den lockande osäkerheten. Den förvridna, lockande känslan.



Nygammalt 2015

