Lyckad fransk-svensk impro-afton

Sopransaxofonisten Stéphane Rives är extrem. Fullständigt kompromisslöst intar han rummet när han framträder solo på Fylkingen. Ur instrumentet pressar han fram klanger som med sina skarpa former tränger undan allt runtomkring. Inte hårt och taggigt utan ihärdigt och mycket skarpt, till och med förvånansvärt svagt ibland. Det tar ett tag innan formen löses upp, å andra sidan skapas då en mycket mångbottnad klangvärld. Det skaver, mikrotonala förändringar ger djup och musiken har en väldig spänst. Intellektet kittlas, all möjlig slapphet ställs åt sidan för att hjärnan ska kunna bearbeta det som sker.

På ett sällsynt sätt laborerar Stéphane Rives med instrumentets klangliga gränser. Det är så påträngande att det närmar sig krackelering. Om än väsensskilt i det mesta dyker Filament1 med Otomo Yoshihide och SachikoM upp i tankarna, Rives framträdande är lika formstarkt och lika frånvarande av barmhärtighet som denna duo var på Perspektivfestivalen för några år sedan. Men där Filament1 arbetade med elektronik är Rives akustisk. Och jag tror inte att Rives vill främmandegöra klangen, även om den mellan varven formas till det nästan elektroniskt ljudande. Jag uppfattar det istället som att han vill stressa instrumentets klang så kraftigt att den uppträder på nya vis. I den bemärkelsen blir Rives ett skolexempel på vad Franco Evangelisti på 60-talet ville göra med sitt Nuova Consonanza – att ”traumatisera” och ”missbruka” instrumenten för att skapa nya sound.

Oavsett om jag nämner referenspunkter hittar Stéphane Rives ett eget formspråk som känns mycket aktuellt. När soloframträdandena numera är legio – det känns som att detta mer och mer har blivit ett oskrivet inträdeskrav till improvärlden – så lyckas långt ifrån alla att skapa något intressant. Rives gör det definitivt.

Mer tveksam är den franske trumpetaren Louis Laurain. Den första av hans två soloimprovisationer är ganska tom på innovation. Luften genom instrumentet skapar linjer av mjukt brus som genomgår små förändringar innan de slår över i en ny nyans. Tyvärr är soundet alldeles för trist och endimensionellt för att rycka tag i mig. Som tur är blir det bättre. I det andra stycket både smäller och skaver det. Det närmickade instrumentet får ett eget liv som stegrar och frustar. Det är intressant att höra hur den höga volymen lyfter fram små hårda detaljer som annars inte hade framträtt så tydligt. Riktigt bra.

Under denna första kväll av två på festivalen French Connection spelade även trion Les sons du nuage bestående av klarinettisten Xavier Charles, sångerskan Sofia Jernberg och gitarristen David Stackenäs. En fantastisk konsert där individuell musikalitet möter kollektiv rörelse. Den första improvisationen är den intressantaste. Här vajar ljuden som av en vag bris. Var och en skapar sitt eget lager som bygger upp musiken till en lågmäld och ganska svagt ljudande treenighet. Men det är trots allt tydligt och förvånansvärt linjärt. Jag fastnar mycket för soundet, Xavier Charles fina ton, Sofia Jernbergs underbara och mångbottnade röst samt David Stackenäs varierade gitarrspel. Istället för att bråka med varandra jobbar sounden gemensamt. De träder in i varandra, inte minst klarinett och röst antar då och då samma ljudliga former. När Stackenäs drar fuktade fingrar längs gitarrkroppens baksida faller även han in i ett liknande sound. Då han istället spelar på strängarna ställer han sig något ”utanför” och det slår mig hur mycket han bottnar i rytm när han sätter den sidan till.

Andra improvisationen är kortare och mer fragmentiserad. Ett bra komplement till den första men långt ifrån lika gripande.

Kvällen visar att fransk improvisationsmusik är på väg framåt. Annars har det varit relativt tunnsått på den fronten. Naturligtvis finns Jöelle Léandre som ett stort undantag, men i övrigt? Nja, inte så väldigt mycket. Inte ens under frijazzens stordagar var Frankrike något stort land – förutom skivbolagsmässigt med både BYG Actuel och America – även om musiker såsom François Tusques, Beb Guerin, Michel Portal fanns med.

Med det högkvalitativa bolaget Potlatch – där bland annat Stéphane Rives gett ut skivor – har det hänt något. Roligt att arrangören Frim och Fylkingen väljer att visa det.