Minifestival med bredd

Som ett tillstånd utan större gester sprider sig The Schematics musik när de spelade live på Club:Ovisations minifestival på Kafé Klaver i Stockholm i måndags. Med ett nyligt släpp av sin femte cdr-skiva på kort tid har de bytt sin till fullo improviserade musik till komponerad. Och av de fyra 10-minuterskompositionerna på skivan framför de tre under konserten.

Genomgående hittar man musikens koncentration inom ett ganska lågdynamiskt fält. Jag söker efter ett centrum i den första kompositionen – men det finns inget. Ingen av musikerna – Daniel Karlsson på gitarr, Katt Hernandez på violin, Ludvig Elblaus på elektronik och Erik Calälv på basklarinett – framträder mer än någon annan. Inte heller finns någon melodi eller sammanhållande rytm att tala om. Istället är det små ljudliga rörelser som bygger den spännande kompositionen som märkligt nog ändå håller ihop.

Violinisten Katt Hernandez får en större betydelse på övriga kompositioner. Vid något tillfälle tänker jag att det låter som om Tony Conrad var på en musikalisk resa till echtzeitmusikens Berlin. I sitt sätt att hantera violinen är hon mycket speciell, istället för droner spelar hon sträva, flyktiga dissonanta klanger med flyhänta rörelser på greppbrädan. Överhuvudtaget är The Schematics en mycket intressant grupp som går en helt egen väg inom den experimentella svenska musiken. Ludvig Elblaus delikata elektroniska ljud som växlar mellan distinkta basljud och abstrakt glitter. Erik Calälvs basklarinett som förutom klangliga streck och abstrakta inpass hittar gemensamma ytor med Hernandez violin. Samt Daniel Karlssons gitarr som knorrar och bubblar på ett sätt som inte vanligen en gitarr gör. Mestadels står alla som fristående storheter i de ganska lågmälda kompositionerna – trots detta är de lika självklara som de ingår i den gemensamma helheten. Att se dem spela ger ett mervärde. Genom att bara höra skivorna kan man omöjligen härleda många av ljuden. Inte minst dem från Daniel Karlssons gitarr.

Basisten Joe Williamson som för kvällen har releasespelning för skivan Hoard som just kommit på det portugisiska bolaget Creative Sources är en välkänd figur på den internationella improscenen. Albumet är hans tredje soloalbum och konserten han ger är en mycket intensiv resa in i kontrabasens klangvärld. Han spelar uteslutande med stråke och trycker stundtals hårt i sakta rörelse med den på strängarna. Effekten uteblir inte, en trögflytande och vibrerande klangmassa fyller rummet. Klanger som nästan dallrar av tyngd. Givande bygger han en lång improvisation med i stunden funna figurer han upprepar rytmiskt för att sedan gå vidare. På detta sätt motar han bort det alltför fragmentariska och skapar ett musikaliskt sammanhang. Den andra improvisationen är ganska kort och bygger på det dronande. Skavande klanger anger ett direkt kontemplativt tillstånd.

Avslutningsvis sker ett möte mellan gitarristen Christian Munthe och elektronisten Ida Lundén. Snabbt hittar de ett gemensamt språk, Ida Lundén med ett hemmabygge av en trolig leksak där fem rörliga hönor pickar elektroniska ljud på en rund platta hon väger i handen, Munthe med abstrakt plockande på strängar och sliten gitarrkropp. Dessvärre tappar improvisationen kraft någonstans i mitten - för att, dessbättre, återfå den senare. I Ida Lundéns händer får en liten skrotverkstad liv. En seja till en virveltrumma och andra attiraljer förvandlas till instrument som förstärkta framtvingar närgångna oväsen. Munthe å sin sida närmar sig gitarren på okonventionella sätt, inte minst blir baksidan en plats för skapande. Med saliv, gamla strängar, papper drar han liv i en mångfald av klanger.