Moonshake #7, Umeå, maj 2005

Under de senaste åren har några av de mest fascinerande konserterna jag haft förmånen att närvara vid ägt rum i städer jag tidigare inte ens övervägt som tänkbara alternativ för spelningar med den slags experimentella artister jag uppskattar mest. Faktum kvarstår dock att det är evenemang anordnade av Annan Musik i Norrköping och kulturföreningen Moonshake i Umeå som jag kommer ihåg med störst välbehag när de senaste konsertsäsongerna summeras. Således är det föga överraskande att det är just Moonshake som till sin sjunde minifestival äntligen lyckades få till den första Sverigespelningen för finska Avarus.

Avarus innehåller flertalet av centralfigurerna i den nyskapande finska undergroundscen som uppstått i och i närheten av Tammerfors. Grupper som Kemialliset Ystävät, Anaksimandros, Islaja, Pylon, Päivänsäde och inte minst Avarus har på senare tid genererat stort intresse ibland annat The Wire och Pitchfork. Spelningen i Umeå inleds med att Jan Anderzén, medlem i bland annat Avarus och Kemialliset Ystävät, i formen av sitt soloprojekt Tomutonttu skapar fragmentariska och klaustrofobiska drones kryddade med förvånansvärt mycket melodikänsla. Så småningom kommer en efter en av den för dagen åtta man starka Avarusensemblen upp på scen och utan att man riktigt hinner med att fatta hur det gick till befinner vi oss plötsligt i en myriad av olika ljud som fullkomligt sköljer över den lyssnare som är öppen för nya intryck. Strängar skrapas och alla tänkbara former av vulkaniskt kraftfulla ljudlandskap tränger in, under och genom hypnotisk percussion.

Resultatet är en form av psykedelia som är armerad med distorsion och halsbrytande hypnotisk repetition ofta framkallad av det magiskt maniska trumspelet från Arttu Partinen, men samtidigt ges också rikligt med svängrum åt det långsamt flytande, rent av det stillsamma. De ljudvågor som når den allt för fåtaliga publiken må vara svårforcerade och intensiva men samtidigt är de så vackra och pastorala att det är svårt att tänka sig något som skulle fungera bättre som ledmotiv till själslig självrannsakan. Just denna blandning mellan det intensiva som bubblar under ytan och det grumligt vackra är ett uttryck som Avarus stundtals bemästrar till perfektion denna kväll.

Utöver Avarus var det huvudsakliga skälet att resa till Umeå möjligheten att för andra gången kunna se polska Magic Carpathians på svensk mark. Med elektrisk gitarr, en mindre arsenal av etniska blåsinstrument, elektroniska effekter, gong och fältinspelningar skapar duon organisk musik som avslöjar ett lika stort intresse för naturen i deras sagolikt vackra hemtrakt i södra Polen, östeuropeisk folkmusik och psykedelisk rock. Den senare uttrycksformen fick osedvanligt mycket utrymme den här kvällen men musiken blev likväl aldrig förutsägbar eller ointressant. Ett viktigt skäl till detta är Anna Nachers egensinniga röst som låter som en polsk blandning av Diamanda Galas och PJ Harvey. Man skulle kanske kunna kalla det hela för knasigt vacker folkmusik, etno-noise eller rent av psykedelia men vad som är mer viktigt än genrebeteckningar är den tillsynes outtömliga musikaliska nyfikenhet och fullständiga kompromisslöshet som karaktäriserar detta band.

När det slutligen var dags för The Spacious Mind att äntra Hamnmagasinets scen hade klockat redan hunnit bli 01.00 och ska sanningen fram var jag så trött att jag hade svårt att tro att jag överhuvudtaget skulle kunna klara mig stående genom ytterligare en spelning. Men det är någonting med bandets trolska dagdrömmar i form av gränsöverskridande musik som inte går att motstå hur sliten man än må vara. Deras unika blandning av psykedelia, krautrock och spacerock är tätt sammanflätad med bilder av skogsklädd vildmark och kosmos, det senare bäst illustrerat i bandets lugnare stunder som karaktäriseras av en imponerande ocean av tomhet och karghet. Vid flera tillfällen ersätts dock det vackra landskapets lugn och harmoni av en tidszonsförskjutande kraft som sprutar av galaktisk energi och intensitet. Den här sortens dynamik är särskilt påtaglig när The Spacious Mind spelar live. På något sätt lyckas man i den här miljön, faktiskt än bättre än på skiva, förena sin förkärlek för improvisation och hallucinatoriska mantran av fasade gitarrer, elektronik, och ljud och oljud i allmänhet med en svårgreppbar känsla för långsamt utsträckta melodier.

Utöver dessa tre internationella giganter fanns även de lokala förmågorna (Umeå/Burträsk) i Kungahuset på plats men tyvärr hade jag inte möjlighet att se deras spelning som ett par timmar tidigare hade inlett kvällen. Utöver denna miss finns det egentligen bara en negativ sak att rapportera från denna magiska kväll: det allt för låga åskådarantalet. Visst kan man hitta både den ena och andra orsaken till det svaga publikmässiga utfallet men vad som är än viktigare är att uppmuntra föreningen att fortsätta arrangera den här typen av musikaliska högtider. Det finns nämligen ingen annan i detta land som med samma regelbundenhet och obändiga vilja förser oss med en så fascinerande blandning av experimentell, mystisk, kraftfull, nyskapande och gränsöverskridande musik.