Omar Souleymans sazparty

Det är nog genom de senaste ”officiella” släppen Highway to Hassake, Dabke 2020, Jazeera Nights på det amerikanska skivbolaget Sublime Frequencies som Omar Souleyman fått ett rykte utanför Syrien. För han är trots allt ingen rookie. Omar Souleyman är snarare den hårdast jobbande mannen i showbiz. Sedan 1994 har han släppt över 500 skivor och turnerat kors och tvärs i världen.

När han besökte Hey It’s Enrico Pallazzo! i Göteborg var det i form av en trio med Rizan Sa'id och Ali Shakar. Musiken sägs hämta sin inspiration från Syriansk gatu- och folkmusik och bandet spelar en slags uppdaterad version 2.0 med streetsmart techno som nav. Deras show är medryckande från början till slut och bjuder på en myriad av musikaliska traditioner– från klassisk mawalsång till högoktanig Dabke och Iransk Choubi. Tidigare spelade bandet främst på bröllopsfester i regionen Al-Jazira i nordöstra Syrien innan det bar av ut i vida världen.

Trion fick i alla fall publiken i Göteborg att koka. Rizan Sa'ids Korg-syntar jobbade med sylvassa technotoner medan Ali Shakars elektrifierade saz rev upp psykedeliska mönster där under. Soundet är lika originellt som Omar Souleymans märkliga och nästan utomjordiska uppenbarelse. Han påminner om en Levantens svar på Sun Ra, där han stod med sin mustasch, solglasögon och keffiyeh. Han manade på publiken och sjöng och pratade om vartannat medan musiken ökade i tempo. Till en början verkade han faktiskt lite besviken, men i takt med att publiken vaknade sträckte ett leende ut sig över hela ansiktet. Det gamla sockerbruket som vi befann oss i förvandlas plötsligt till en Syriansk technoklubb där publiken dansade och svettades.

Musiken är befriande och det finns något omedelbart drabbande bakom det kitschiga och glätta - utan att på något sätt kännas simpel. Det skapas mani på hög nivå och den intima lokalen med scenen på golvet är perfekt för att bygga tät stämning. Låter man sig färdas med i trions musik, som speedas på av synthesizertechno och psykedeliska sazattacker, är det svårt att ta sig ut igen, trots att den är full av vassa kanter och aviga strukturer. Omar Souleymans starka röst ledsagar publiken in i ett skimmer av svett och kroppsrörelser. Någon kallade trion Syriens svar på Chemical Brothers och det ligger något i det. Musiken skulle få vilken nattklubb som helst att vibrera även om den till en början tycks ovän.

Jag saknade dock Mahmoud Harbi - eller poeten som han också kallas - som var med senaste bandet besökte Göteborg och Clandestinofestivalen. Hans främsta uppgift är att förse Omar Souleyman med improviserad poesi under konserterna och att betrakta deras samspel, som kallas Ataba, är bara i sig sevärt. Konserten avslutades ändå perfekt med kioskvältaren Leh Jani som fick mig att längta till Syriens gator medan jag dansade hemåt i Göteborgsnatten.