The Thing + Otomo Yoshihide

The Thing är i allt väsentligt en supergrupp. Paal Nilsen-Love och Ingebrigt Håker Flaten liknar ingen annan rytmsektion, de är eldiga och tajta så man baxnar. Med Mats Gustafsson ingår de sedan tio år i denna konstellation som omvandlar energi till långa gnistor. Varje gång jag sett dem har varit upplevelser av högspänning. Ett liveband som är en kropp, en svetslåga, en trio som drivs av att komma in i eldcirkeln och ösa ur alla sina impulser från punk, jazz, improv, rock, noise.

Nu är The Thing på turné med multiinstrumentalisten Otomo Yoshihide. Turnépremiär på Nefertiti i Göteborg i fredags, och inte oväntat blev det en fantastisk konsert. Jag hade anat att det skulle bli en dynamisk kväll, men inte att musiken också skulle dra åt fusion, till och med mot traditionell modal jazz som det kan låta på en vanlig Nefkväll. Märkligt, när man tänker efter, att inslag av lyrisk swingjazz numera kan kännas som inte bara ett fräscht utan närmast radikalt beslut. Men så väntar saftigare musik runt hörnet när rytmsektionen vänder och går i spinn.

Det har sagts många gånger förut att Paal Nilsen-Loves trumspel är i världsklass, och det tål att upprepas. Hans vänsterhand på virveltrumman är ren konst, börjar man närskåda tekniken blir man förhäxad. Ingebrigt Håker Flaten växlar mellan elbas och kontrabas. Han spelar ruffigt och gnagigt, det är stenhårt och expansivt, han trycker upp elbasen mot förstärkaren som för att pressa fram några ytterligare frekvenser. Trummor och bas är långt mer än bara den musikaliska grunden, snarare är de ett explosivt band i egen rätt.

Mats Gustafsson må ursäkta, men det är Otomo Yoshihide som denna kväll är i mitt blickfång. Tidigare har The Thing samarbetat med Joe McPhee, en fantastisk förstärkning men där gästen, tycker jag, placerats aningen upphöjd. Otomo Yoshihide inte bara sitter ned med sin elgitarr, han spelar också rakt in i The Thing-kroppen. Att jämföra McPhee med Yoshihide är förstås korkat, de är virtuoser och oerhört breda bägge två, men det är intressant vilken slags energi som uppstår i olika samspel. Jag har tidigare bara sett Otomo Yoshihide spela gitarr en gång, det var på Perspectivesfestivalen i Västerås i en bucklig sättning med lite för många individualister. Då höll han huvudet kallt och lade sig i ytterkant.

Med The Thing visar Yoshihide enorm musikalitet på många sätt, han växlar mellan stilfrän swing, elektronisk harmageddon till järnet på en överväxel där knappt ens en Thurston Moore skulle hänga med. För en ärrad multiinstrumentalist – konserten för några år sedan på samma scen med turntablist-trion med Philip Jeck och Martin Tetrault ingår numera i den göteborgska musikmytologin – är gitarren förstås mer än band och strängar. Han halar kvickt fram stråke och e-bow och elektroniska små apparater man knappt hinner förstå vad de gör innan något annat plötsligt händer, en utökad spelteknik med uttrycket i första rum. Stortartade stunder uppstår när bandet riktigt sammanstrålar och Yoshihide liksom överlämnar en ljudfrekvens till Mats Gustafsson, som förutom saxarna dukat upp en smakfullt bord med elektronik som han raffinerat håller i schack.

Överlag är det, trots stark volym, en rätt återhållsam konsert. Att döma av Paal Nilsen-Loves emellanåt plågade ansiksuttryck när han håller trummorna som i strypkoppel, ett The Thing som kämpar emot kraften, som försökte de samtidigt tämja och befria vilddjuret.

Extranumret presenterar Mats Gustafsson som en ”klassisk klassiker”, en formulering som möjligen riskerar att bli klassisk. Det tar ett par minuter innan jag fattar att de spelar Yeah Yeah Yeahs ”Art Star”, en låt de gjort tidigare på skiva men som här är så sönderhackad och reducerad att arrangörerna kunde ha hetat Don van Vliet eller Russell Haswell. En respektlös och kärleksfull tolkning, utan det ena inte det andra. Typiskt The Thing, som det står i min bok.