Whiskey och ballonger på SoS

Jag ställer mig i ledet bland dem som tycker Sound of Stockholm är ett fantastiskt initiativ. Vem kan tycka något annat? Nyss hemkommen från en bedrövlig festival i ett annat nordiskt land, bävade jag en aning inför tortyrkammarmusiken – alltså den som ingen, inte ens tonsättarna, vet varför den finns. Musik man ”sitter av”. I grupp dessutom. Ungefär som att ta in en snickare som snickrar något ohyggligt fint, men som ingen vet vad man ska ha det till, eller som man så fort någon vänder ryggen till slänger på den redan enorma högen av andra snickrade ting. Och sedan detta med experimentell musik et finesse…

Receptet på en lyckad festival är ”keep it small”, fast med ett stort hjärta och öron stora som tefat. Jag inbillar mig att Sound of Stockholm, som är ett slags kollektiv komposition mellan olika föreningar, följer ett sådant. Valet av Kulturhuset som scen känns dock inte så litet tänkt. Men jag misstänker att det är av praktiska skäl samt förhoppningar om att det kanske skall dyka upp någon oinvigd som till äventyrs vill ta reda på vad som sker i musikvärlden utanför Spotify eller liknande totalitära system.

En av de internationella hedersgästerna var Annie Gosfield, New York kompositören, som kvällen till ära fick bjuda på ett stort program. Georges Kentros på violin, den fantastiska Frances-Marie Uitti på cello. ”Lost Signals and Drifting Satellites” för violin och tape är ett stycke som inte är någon estetisk höjdpunkt, men som har en melankolisk, vacker idé i sitt avstånd mellan instrumentet och den inspelade satelliten. Jag förstod det som dels en kommunikation mellan två komplexa mänskliga uppfinningar: stränginstrumentet och rymdteknologin. Och visst kan de mötas. Kentros duo med ljudet av elektromagnetiska pulser visade prov på den inneboende affiniteten men också precis detta (vackra?) att vi kan kommunicera med något som alls inte är verbalt begripligt: knatter, sprak, brus, harts, sträng och stråke.

Gosfields stycke ”Four Roses”, med henne själv på sampler och Uitti på cello, förhåller sig till en billig avskyvärd amerikansk Whiskey som hennes föräldrar drack när de träffades. Jag skall inte säga att det var av samma kvalitet som drycken, men man blev aningen bortdomnad och oklar i tanken. Pianoljuden och cellon var omstämda, aningen skevt och helt dött. Bitvis glimmade det till, men i ärlighetens namn gick det mig helt förbi. Samma sak gäller Annie Gosfield Trio, som jag hoppats mycket på. De spelade ”EWA7” som Gosfield skrev i residens vid Siemensfabriken i Nürnberg. Jag hade hört inspelningen som är utgiven på John Zorns skivbolag Tzadik tidigare och som jag gillade. Denna kväll fungerade det hur som helst inte. Hon jobbar i gränslandet mellan improvisation och komposition, vilket är spännande. Men i mina öron lät det aningen kitschigt med en massa idéer som inte riktigt levererade det som de såg ut att kunna göra. Kanske har det att göra med själva samplern, som jag faktiskt inte hört mycket av sedan slutet av 80-talet. Vi är litet bortskämda med cross fading idag. Samplern dödar ljudet i samma millisekund du släpper tangenten, vilket ger ett aningen knotigt och stapplande intryck. Om ni sedan tänker in flanger gitarr med lite hawaii-slide och tribala rytmer levererade av Cutler så kanske ni får en bild av förloppet. Flera lämnade lokalen, men det tycker jag var aningen drastiskt.

Trion Faint Noise – Karin Hellqvist (violin), Anna Petrini (blockflöjt) och Malin Bång (objekt) – fick nu bollen. Och de vände stämningen, mycket tack vare ett fenomenalt framförande av Berios Sequenza VIII av Hellqvist. Men repertoaren handlade till stor del om nyskriven musik. Inledande stycket ”Nattarbete” av Esaias Järnegård fick mig genast på gott humör i sin lika lekfulla som gravallvarliga sammansättning av knarrande ballonger, hyschanden och markeringar. Stycket har en processuell utveckling som just gav intrycket av arbete. Fast nattetid. Utan buller och bång. Bångs stycke ”Split Rudder” för Petrinis Paetzoldflöjt och elektronik var också mycket bra. Kämpande, ett slags koreografi för basfrekvenser med ett par små bjällror till räddning. Jag hörde det för ett par veckor sedan i en helt annan akustik och det är först nu som jag hörde tyngden i verket. Men samtidigt blev jag mer avig till det elektroniska inslaget. Flöjten bär det hela. Och Faint Noise bar kvällen.