Modularmusikens oföränderliga spänning

I många långlivade musikgenrer hör man direkt tidens gång. Jämför 60-talets luftigt producerade pop med det hårt kompirmerade studioljudet från 80-talet, eller medvetet kassa lo-fi-inspelningar från 90-talet. Det låter olika. Och under själva inspelningstekniken finns de förändrade instrumenten, andra sätt att spela och komponera, nya estetiska mål och riktningar. Musik vill vidare, vill utvecklas. Fast det gäller förstås inte alltid.

Pauline Oliveros fyller 80 i år och som jubileumspresent har skivbolaget Important Records gett ut hennes 12-cd-box Reverberations: Tape & Electronic Music 1961-1970. Lättare att ta sig igenom än Merzbows Merzbox (50 cd), men ändå rätt mastigt även för en som är torsk på de rattvinglande elektronmusikpionjärer som höll till i legendariska studios i Köln, San Francisco, Paris och New York (Läs gärna Magnus Nygrens Introduktion till tidig elektronisk musik).

Pauline gjorde sitt första elektroniska stycke 1961, samma år som Ray Charles fick en hit med ”Hit The Road, Jack” (okej, jag googlade). ”Time Perspectives” är härligt primitiv bandslöjd utförd direkt i hemmet med köksredskap, elektroniska ljudkällor och badkaret som ekokammare. Bandspelaren var hennes nålsöga och med själva rullbanden sömmade hon ihop ett lapptäcke som är magnetiskt än i dag. Frikopplar man öronen kan man under bruset nästan höra modern improvisationsmusik, som en förlöpare till den berlinska echtzeitmusiken.

Tidigt i sin karriär kom Pauline i kontakt San Francisco Tape Music Center, studion som en ung Don Buchla hjälpte till att bygga upp och där Cage, Tudor, Subotnick, Riley och de andra höll till. Dit kom Buchla med ljudmoduler och projekt, han experimenterade, laborerade. Legendarisk är historien om hur han en kväll 1965 kom förbi med ännu en ny apparat. Den här var speciell för den upprepade sekvenser med toner: en sequencer. Terry Riley blev förtjust och lär, enligt Buchla, ha sagt: ”I’ll think I’ll do some music on that”. Vilket han som bekant gjorde (och sedan fick vi house, techno och hela rasket).

Samma feeling för sequencern fick inte Pauline. Hennes kompositioner från 60-talet, som får den här boxen att bågna av kantig, vacker, ruffig och komplex musik, sökte istället för repetition snarare ständig förändring. Lyssnandet var hennes fokus, lyssnandet som den elektroniska musikens djupaste källa.

Snabbspola rullbandet till 20 juni 2012. På Soundcloud lade Keith Fullerton Whitman i somras ut en ”låt” som heter just ”120620”. Den är också rätt mastig i omfång, närmare bestämt 5 timmar, 43 minuter och 38 sekunder. Den musik som KFW i växande men tämligen små cirklar blivit en aning känd för är direkt barnbarn till vad Pauline Oliveros och de andra gjorde, nämligen att med sladdar koppla ihop elektroniska ljudmoduler till komplexa system som skickar signaler och styrspänning hullerombuller.

Just hullerombuller är faktiskt ingen dålig beskrivning av KFW:s galet långa låt, som alltså tar en stund att lyssna igenom. I det här fallet består kompositionen inte av något grafiskt partitur utan utgörs bokstavligen av hela det ormbo som förenar hans många moduler. Patchen, själva sladdhärvan, är vad som på egen hand skapar och formar musiken. Den är sitt eget partitur och sin polyrytmiska orkester, igångsparkad av ett genialt skägg med många sladdar och ljudmoduler men sedan i stort sett självgående.

Keith Fullerton Whitmans modulära maskinpark är modern och långt effektivare (och billigare) än Pauline Oliveros tidiga instrument, men fortfarande är det i stort sett samma ljudvågor och styrspänning det görs musik av. Samma stoff, och det gäller stora delar av denna musikscen med blicken stadigt spänd i backspegeln. För vad är väl den heliga graalen för riktiga modulärfantaster? Jo, nollpunkten, Don Buchlas apparater. Erövrade helst med stamtavla och medföljande labbrock, men de går väl an också som repliker. Som en folkmusik, traderad över några generationer, föränderlig men med djupt älskade rötter.

Musikens moden pendlar fram och tillbaka.Men lyssnandet, det börjar alltid nu.