Nya guldkorn och gamla hjältar

Jag säger Hej! och Heja! till musik och konst som bryter normer. Och knyter därmed på ett hej-svejsigt vis an till 60-talets anda då avantgarde var en väg framåt. Bort med det gamla, skaffa er nya öron och ögon på det att hela du må bli ny.

Det var länge sedan, men jag slogs av de tankarna invid en stor hög så kallad friform i CD-format. De senaste veckornas skörd. Klingande resultat av en lång kamp utanför institutioner och mallar.
Jag tar på måfå en platta. Det blir Derek Baileys möte år 2000 med saxofonisten John Butcher och slagverksspelaren Gino Robair (Scrutables på Weight of Wax). En påminnelse om det förflutna, för i strömmen av nya skivor med så kallad fri form eller kort och gott impro är utgivningar av de gamla heroerna nästan i majoritet, vare sig det nu gäller tidigare outgivet eller återutgivningar. Martin Davidsons etikett Emanem är nog ledande, eftersom han varit med i branschens innersta kretsar sedan tidigt 70-tal och har ett imponerande bandarkiv.

Men på Scrutables är det en av musikerna, John Butcher, som ligger bakom publiceringen. Det är naturligtvis en imponerande skiva. Att Bailey är maestro råder det inget tvivel om. Hans gitarr gnistrar på det där puzzleartade viset, där de andra bjuds in att försöka passa in, vilket alltid misslyckas. I stället uppstår ett högspänningsområde, där Butchers saxofon är rätt timid men välformulerad. Ibland rör han sig in i Baileys kärnområde och föreslår glimtar ur jazzens historia. Robair är mer förundrad, då han litet à la John Stevens strör korta rytmer och strypta ljud kring sig. Klassisk impro med andra ord.

Det påminner mig också om hur inställningen var förr då musiken var ett påstående i en omvärld. Den var en process och inte en produkt. De inspelningar som gjordes blev ett slags dokument, en reflex av något pågående, en rörelse, en hållning; ungefär som foton och böcker från de konceptuella konstnärerna.
Naturligtvis skulle bolagen vara musikerägda. Produktionsmedlen i händerna på dem som skapar värdet! Det är ett värdefullt arv, som jag alltid påminns om, då jag får en skiva i handen. Evan Parker och John Butcher driver några av de etiketter som är aktuella i denna krönika. Andra sköts av kunniga entusiaster, som står musikerna nära. Några exempel är ju Jon Abbey, Simon Reynell och Joel Grip eller Gert-Olle Göransson i Sverige; Martin Davidsson har jag redan nämnt.

Just Emanem presenterar ännu ett kompromisslöst album. Trion Butcher-Bailey-Robair framstår som riktigt yster i förhållande till John Russells och Pascal Marzans gitarrduo. Här är två liebhaber, två hängivna älskare av sina instrument. Men deras kärleksliv började i det dekonstruktiva 70-talet. Men tro mig det här har innerlighet, som hör till de sexigaste på scenen (Translations på Emanem).

Experimentellt skulle jag väl kunna kalla det. Men det betyder ju i dag vadsomhelst. Stilbrott och uppbrott har inte längre samma utopiska betydelse som förr i musik och konst. Den konst och den musik, som självkritiskt undersöker uttryck och verkan, är i dag inte lika aktuell. Ingen tror riktigt på den. Det är bara att spela på! I viss lättja, höll jag på att tillägga. I stället har begreppet experimentell kommit att vara något att polera varumärket med. Något fint fast det låter som vanligt. Eller till och med riktigt konventionellt, bara att de inblandade inte sysslat med det förut riktigt. Senaste exemplet är den osannolika hajpen av popduon Serenedes de senaste veckorna. Stämsång med stråktillägg och vackra melodier. Jo, jag tackar! Experimentellt? Men det sägs så.
De påminner mig mindre om ”experiment” än de hierarkier som råder i dag. En obönhörlig kommersiell rangordning, där fri jazz och impro, om den nämns alls, beskrivs som en ynka liten sektor i musiken. Det sätter spår i dagspressens musikbevakning.

Samtidigt kommer en strid ström av impro. Det finns alltid i denna musik en strävan efter nya ljud, ovana instrument och inte minst oväntade sätt att hantera dem. Därför blir det som en ljuv avkoppling, då den fragmenterade, punktvisa diktionen i den klassiska engelska impron spelas rakt av som om det vore modern 1900-talsmusik. Slagverksspelaren Tony Marsh och flöjtisten Neil Metcalfe, kända från den innersta brittiska avantgardescenen, har slagit sig ihop med violinisten Alison Blunt och cellisten Hannah Marshall. Njutbar kvartettmusik som bygger en bro mellan det underbara och dekonstruktionen (Quartet improvisations på Psi Records). Jag upplever det vilsamt, en paus, där det improviserade draget närmast känns som lätta vingslag.

Desto häftigare är duon mellan Ute Wassermann och Aleks Kolkowski. Allt är originellt: Hon är en skarp röstimprovisatör, som samlar på fågelpipor. Han samlar på gamla novelty-instrument som trattfioler, fonografer, musiksågar etc. Ljuden blir som en fyndlådan man hittat på vinden. Och kul verkar de ha. Musiken är turbulent, liksom glatt trallande, med alla egendomliga ljud och artificiella fåglar. Obetalbart och med en humor som lyfter musiken i ett glatt allvar. Det här är musik som inte ägnar sig åt självkritik. De bara lirar och som de lirar (Squall Line på Psi Records).

Ibland går det inte lika bra då gamla hjältar vill förnya sig. Då kan det mer likna de experiment inom popvärlden jag nämnde tidigare. Veryan Weston har alltid varit en litet flott, flyhänt, men ganska spännande pianist på den brittiska scenen. Han har slagit påsarna ihop med den unge pianisten Leo Svirsky och The Vociferous Choir. Resultatet är märkligt. Först hör vi galanta toner av Svirsky i fyra stycken ”skalor”. Sedan följer körstyckena. Här finns allt – och inget. Stämsång, javisst, svår stämsång, sannerligen. Sköna arr och toner som påminner mig om Swingle Singers. En musik utan motstånd. Kanske något att upptäcka för de som fallit för Serenades, men jag säger nej, tack. Eftersom jag ju säger hej och hejsan till att normer bryts. Därför har jag svårt för återupprättade sådana. (Different Tesselations på Emanem).

Ändå räcker det inte som motivering. För vad gör många av de lyft- och slitstarka musiker, som snart kan fira aktningsvärda jubileer på scenen, om inte upprepar sig?! Då är det väl så, att det förkättrade personliga faktiskt finns, trots postmodernism och dödförklarad romantik. Att det är den personliga rösten som bär. Och jag tänker på Evan Parker. För fem år sedan spelade han för vilken gång i ordningen med holländske pianisten Misha Mengelberg. Jag gillar Parkers loja, hesa tenorsax. De stötvisa tonerna, litet fluffiga löpningarna. Ibland kostar duon till och med på sig att ge några korta blixtrande referenser till deras gemensamma bakgrund i bebop. Fast inte mycket. Tillbakalutade ägnar de sig bara åt – att spela. Och som de spelar! (It won´t be called broken chair på Psi).

Nu tänker läsaren, att intet nytt finns, att impron är finito. Inte en sekund. De som hävdar att det mest finns efterklang har fel. Den schweiziska violaspelaren Charlotte Hug har gjort ett makalöst skrapande glimrande album där hennes röst och förhållandevis konventionellt spelade instrument – alltså inga främmandegöringar à la Berlin – fyller luften och rummet på ett vis som är – bara hon (Slipway to Galaxies på Emanem).

Och den som vill ha en kommentar till Evan Parkers musik rekommenderas DJ Sniffs förvandlingar av Parkers skivor till klingande materia som svävar, gnistrar och faktiskt ibland stannar upp, som om DJ Sniff hajat till av överraskning (ep på Psi). Och det tyder på en avspänd attityd hos Evan Parker själv, att han publicerat denna bitvis knastrande och tuggande och respektlösa behandling av hans gamla vinyler.

Mitt bläddrande i skivbunten slutar med det goa vinylknastret, som DJ Sniff noga tagit vara på. Och jag känner mig ett okontrollerbart ögonblick sentimental. Av impro? Ingen skulle tro det, om de fick höra.