Peter Brötzmann - igen

Vad skulle jag spela för Peter Brötzmann, om han satt mitt emot mig över en fika? Spontant väljer jag något av Clifton Chenier, kanske ”Sa m'appelle fou” eller varför inte ”I'm a hog for you baby”.

En del av förklaringen varför tror jag att det går att läsa ut ur det följande. De senaste två numren av The Wire har innehållit en lång intervju med Peter Brötzmann. "Brötzmann, Last Man Standing". Jo, det låter sig faktiskt sägas. Trots Evan Parker och Barry Guy eller Günter Christmann. Den tyske saxofonisten har alltid haft något av barrikadiskt över sig, en man som stormar och försvarar. Bredbent, stark, pålitlig. Årtionde efter årtionde. Det är ganska få som har förmått förnya sig som han. Alltid med ett angeläget budskap. Det låter sig också lätt sägas, även om jag själv både har mina favoriter och samtidigt en del jag inte lyssnat på sedan länge; kanske kommer jag aldrig mer göra det. Men trots det sitter det kvar i minnet, som upplöjda spår.

Det var den där bilden av Brötzmann som barrikadkämpe jag först blev av med. När jag första gången mötte honom dånade inspelningen av ”Einheitsfrontslied” på studentkaféerna i Berlin. En reflex av den rörelse som ägde rum i samhället och som snart skulle kvävas. Jag hade varit i England och pratat med de radikala improvisationsmusikerna, som jobbade med arbetarkörer och tyckte att impron skulle skuras ren och börja från scratch, där vem som helst kunde vara med. Musik var allas angelägenhet, det var deras omedelbara vision av det kommunistiska samhället. Ett slags instant socialism i musiken. Musiken som modell.

Detta talade jag med Brötzmann om den där diffusa kvällen någon gång i min ungdom. Han var ju inte direkt talför, men tog en djup klunk av ölet och sågade alla mina föreställningar. Nej, han höll inte på med politisk musik, nej, han hade inga kommentarer till att just ”Einheitsfrontslied” spelats in och att den var en jukeboxhit. Det var en bra låt, sade han, och liksom hans östtyska kolleger var han just då i färd med att utforska och upptäcka den tyska historia, som ju började klarna som ett avlägset landskap i gryningen. En historia som var en annan än nazitiden. Och att låten användes, ja, det gör väl de som de vill, sade han och ryckte på axlarna.

Hela mitt musikrörelsemedvetande ruskade till, även om jag ju till skillnad från väldigt många inom den rörelsen både lyssnade på och skrev om impro och fri jazz. Vid samma tillfälle träffade jag Sven-Åke Johansson, som ansåg att musiken var viktig därför att den var omöjlig att slå mynt av, den var en process. Dåförtiden ansågs skivorna mer som dokument över något som hänt. Mindre som objekt att samla. Konsten var viktig, därför var den musikerkontrollerade produkten väl genomförd i minsta detalj. De utsökta fodralen var ju faktiskt motsatsen till de samlarobjekt de blivit i dag.

I intervjuerna i The Wire upprepar Brötzmann sin misstro mot den brittiska politiseringen av improvisationsmusiken, eller rättare sagt drömmarna om en politisk musik. Han avfärdar akademisk eller romantisk radikalism. Hans koncept är musiken. En uppfattning om en musik där inte han eller frijazzen kommit på något eget eller unikt. Det är musik parallell med en massa annan musik. Ostyrd musik. Ideologier som vill hålla musik i ledband, använda den som propaganda eller vad som helst sådant, det avskyr han. Det framgår också av intervjuerna. Allt slags tillgjordhet och fjäsk är honom fjärran.

Det finns en mäktig paradox hos Brötzmann. Hans grupper var oändligt viktiga. Samtidigt har han varit solitär. ”If you're not born solitary, then this business will turn you that way soon.” Och han fortsätter i intervjun med David Keenan (uppenbarligen gjord på engelska, dessa britter med sin tro på sitt språks universalitet, det vore värt en annan och mycket kritisk krönika!): ”I think you decide to play the music and to agree to this kind of life and everything that comes with it, then it takes over/.../ At first in a particular way, and then in a kind of philosphical way, too. I'm not such a good philosopher, but what I mean is, you hand over yourself to this, to the music, to all the difficulties which come with it: with not earning, money, sometimes having money, the travelling, all the difficulties. But there's always more to discover.”

Har Brötzmann trätt fram som romantiker? Kanske, men i så fall inte mer romantisk än vad poeten Charles Bernstein är. För av en slump hade jag återvänt till hans fantastiska bok ”De svåra dikterna anfaller” samtidigt som jag läste intervjuerna och maxade med att skruva upp några gamla skivor. Jag frågade Mats Gustafsson vad han snabbt och oreflekterat skulle välja om han genast skulle spela en Brötzmann-skiva. ”Balls!” Jag lydde rådet och då placerade Bernsteins text den gode Brötzmann mer i samtiden än han kanske själv anar. ”Jag tror inte på gruppbildning, jag gillar inte gruppbildning, men jag finner mig ständigt brottas med det, leva med det, genomskåda det. 'Ok, nu lägger vi ner grabbar.'” Skriver Bernstein. Och fortsätter: ”Men för oss nu är gruppen (familjen, det estetiska, sociala, nationella) bara ytterligare en del av våra varufierade liv – för vi konsumerar dessa formationer, liksom de flesta andra saker, som varor & konsumeras själva i samma process.”

Med ”Balls” dånande i öronen och Bernstein glimrande i ögonen slungades jag tillbaka till den där ölbaren för så många år sedan, när Brötzmann tog avstånd från alla grupperingar, och förvisso kommenterade hur han av vänstern själv blev konsumerad.

Brötzmann har alltid tagit risker, visst, men en risk har han undgått bättre än de flesta andra. Bernstein får därmed nästan sista ordet: ”Risken är att våra anspråk på varandra kommer att undertrycka vad vi egentligen känner. Risken är att vi kommer att gömma oss i virrvarret av påståenden om vilka vi är.”

Och jag minns ett halvkvävt tvivlande skratt, innan Peter Brötzmann sköljde ner med en djup klunk öl. Han behövde ingen grupp som sköld eller skydd. Varumärke?! Glöm det!

Och hur var det nu med Clifton Chenier? Någon jävla rottråd måste det finnas mellan Wuppertal och Louisiana. Varifrån kommer annars de inre våldsamma vibrationerna. Och just en sån icke arty, en så oartig musik borde Peter gilla!