Roza Eskenazi

Det är några scener som har en extra dimension i Roy Shers dokumentärfilm My Sweet Canary: A Journey Through the Life and Music of Roza Eskenazi. Klipp hämtade från grekisk tv i mitten av 70-talet när en yngre generation återupptäckte rebetiko, musik som under lång tid varit marginaliserad. I en show centrerad kring sångerskan Haris Alexiou – som just då har en hit med en av Roza Eskenazis gamla sånger, "Dimitroula" – är Roza Eskenazi gäst, hon har aldrig tidigare varit med i ett tv-program, de lyssnar på den gamla inspelningen, Eskenazi kommenterar texten, korrigerar en fras som den unga stjärnan sjunger annorlunda, fixar till håret, hon hyllar den nya generationen musiker, samtidigt som det finns något i blicken, i gesterna, som säger någonting annat. En arketypisk scen, den under lång tid negligerade pionjären, som gör ett sista framträdande, den åldrade divan. Haris Alexiou berättar att Roza Eskenazi i slutet av inslaget ville sjunga, dansa, men hon såg ingen publik, inget folk. Var är alla? Det är ju jag som borde vara i centrum. Ingen annan. Hon får sjunga, "Hariklaki", en av sångerna Roza Eskenazi spelade in under storhetstiden på 30-talet.

I en annan scen, också från grekisk tv, något år senare, dansar hon, långsamt, framför en orkester av gamla musiker, enbart män, i en annan scen, troligen filmat i Roza Eskenazis hus, sitter hon vid ett bord och sjunger en gammal sång, mitt under låten frågor någon henne vad hon tänker på, hon svarar, gamla tider, ungdomen. Roza Eskenazi gjorde sitt sista liveframträdande hösten 1977. De sista åren var hon drabbad av alzeimers. Även om Roza Eskenazi var den kanske allra mest dominerande sångerskan inom rebetiko fick hon först en märkt gravsten 2008 efter att pengar samlats ihop vid en minneskonsert. Märkligt. Varför dröjde det så länge? Var det på grund av hon konverterade till den grekisk-ortodoxa kristendomen 1976? Nu är jag ingen expert på vilken musik som har hög status i Grekland i dag, men alltsedan 70-talet har det svämmats över med återutgivningar av rebetiko, främst i Grekland, men även i Europa och USA. En teori är att musiken fortfarande – i sin ursprungliga kontext – är kontroversiell. Men troligen var det eftersom hon begravdes i Stomyo, Korinth, där hon själv aldrig levde, men där hennes livskamrat de sista decennierna, Christos, hade sina rötter.

Det är lätt att fastna i en mytologiserande bild när man skriver om rebetiko. Det vanligaste är att kalla musiken för grekisk blues. Jag tänker, till exempel, att Roza Eskenazi är en grekisk motsvarighet till Billie Holiday. Eller Edith Piaf. Vanligt är också att ta upp hur musiken växte fram i Pireus hamnkvarter, och betona de låtar som handlar om det hårda livet, i fängelser, på barer, ouzhak, tavernor, och – inte minst - texterna som handlar om droger, framförallt hasch. Jag läser Gail Holst bok Road to Rembetika: music of a Greek sub-culture, songs of love, sorrow and hashish (Denise Harvey, från 1975, den senaste upplagan kom 2006) som i ganska hög utsträckning beskriver musikens sociala, kulturella framväxt, och där hon även tar upp att det finns många olika åsikter om rebetiko. Bara namnet är en sak. Vad betyder det? Rebetis och rebetissa är namn på personer, som levde enligt ett särskilt sätt, i grekiska och ottomanska hamnstäder. Men ordens ursprung känner man inte till. Holst, som kommer från Australien, litteraturvetare, bland annat, skriver att när hon kom till Grekland i mitten av 60-talet fick hon mängder med olika svar, det var en hemlig värld, befolkad av män. Parallellen till blues är i sig inte konstig. Många av de tongivande namnen tillhörde marginaliserade grupper, många av musikerna hade växt upp inom det ottomanska imperiet, eller tillhörde familjer med grekisk-turkiska rötter, immigranter som hade svårt att ta en plats i det grekiska samhället både innan och efter det grek-turkiska kriget 1922. Men det är, på många sätt, en helt annan erfarenhet än afroamerikanernas situation i USA under samma tid.

Rebetiko var i början starkt präglad av turkisk musik. Särskilt det som vanligtvis kallas smyrneiko, där Roza Eskenazi var det mest tongivande namnet. Musik som hade rötter på kaféer i Smyrna och Istanbul och andra städer på den turkiska västkusten, vanliga instrument var oud och fiol. Musiken som utvecklades i Pireus, med Markos Vamvakaris, som portalfigur, hade ofta bouzoki som dominerande instrument. Under Ioannis Metaxas diktatur 1936-1941 och senare efter andra världskriget försvann många av de ottomanska elementen från musiken. Italiensk musik sögs in i rebetiko, till exempel, som utvecklades till laiko, grekisk urban populärmusik. Det var inte en strikt uppdelning mellan de olika ”skolorna”, musikerna anpassade sig till tiden, och sjöng/spelade olika typer av låtar.

My Sweet Canary är inte en traditionell porträttfilm. Roy Sher samlar tre musiker som följer Roza Eskenazi från Istanbul till Thessaloniki och Aten. Tomer Katz (oud) kommer precis som Roy Sher från Israel. Martha D.Lewis är en grek-cypriotisk sångerska som växt upp i England. Mehtap Demir (Turkiet) sjunger och spelar kemence, fiol, som man har stående på knät. De möter musiker i de olika städerna – som ladinosångerskan Yasmin Levy – sjunger och spelar låtar som Roza Eskenazy spelade in och levandegör musiken på ett fint sätt. Jag fastnar mest för Mehtap Demir som står för den anatoliska traditionen. Filmens regissör Roy Sher hade aldrig hört rebetiko innan han hamnade på en konsert på en klubb i Jerusalem där Tomer Katz hade översatt rebetikotexterna till hebreiska. I en artikel i Haaretz läser jag att Sher på samma konsert hörde en uppläsning av en text om Roza Eskenazis liv, och sedan fanns ingen återvändo, han var tvungen att berätta historien om henne men han betonar även i samma artikel att det inte är en detaljerad biografisk dokumentär utan att miljöerna som skapade henne är det viktigaste och att det är en film om judisk och turkisk kamratskap.

Det är en fascinerande story. Roza Eskenazi växte upp i Konstantinopel/Istanbul, i en sefardisk familj, födelseårtal är oklart, mitten av 1890-talet, familjen flyttade till Thessaloniki som i århundraden hade en stor befolkning av sefardiska judar. När de levde en tid i den mindre staden Komotini väcktes drömmen om att bli en danserska och sångerska. Senare flyttade hon vidare till Pireus och Aten. Mycket om Roza Eskenazis tidiga liv är okänt, troligen arbetade hon som danserska och sångerska med ett kabaretsällskap som drevs av armenier, i slutet av 20-talet sjöng hon på en taverna, upptäcktes, och fick som första sångerska ett exklusivt skivkontrakt. Under 30-talet spelade hon in hundratals låtar, dels smyrneiko och rebetiko, men även improviserad ottomansk musik – amanedhes - och folksånger. Under nazisternas ockupation hade hon en relation med en tysk officer, men samarbetade med motståndsrörelsen och klarade sig undan koncentrationsläger. När musikscenen förändrades spelade hon inte in lika mycket skivor, men turnerade i Egypten, Turkiet, Serbien och Albanien och var i perioder i USA där även gifte sig, men enbart för att få uppehållstillstånd. Senare i livet levde hon utanför rampljuset, uppträdde då och då på festivaler på landsbygden, och spelade in några singlar.

Roza Eskenazi måste ha varit en ganska enastående människa. Självständig. Fri i själen. Hon var långt ifrån ensam som kvinna i rebetikovärlden, den stora konkurrenterna var Rita Abatzi, andra framstående sångerskor: Marika Politissa, Marika Papagika, Stella Haskil och Sotiria Bellou. Eskenazis grekiska biograf Kostas Hatzidoulis – som medverkar i filmen – pratar om att hon hade en ovanlig aura, att hon på scen flirtade med männen i publiken som ingen annan. Och rösten, självklart, rösten, ljus och stark, jag önskar att det gick att höra längre inspelningar än upptagningarna från de gamla 78rpm-skivorna, där improvisationerna är korta. Skivorna förändrade musiken som på alla andra håll.

Istanbul-Thessaloniki-Aten. Man skulle kunna lägga till Smyrna (Izmir) och Pireus. Samt en lång rad öar, som Syros, där Markos Vamvakaris växte upp. Gail Holst skriver i sin bok att det idag finns en levande rebetikoscen i Turkiet. Musiken har färdats tillbaka. Mehtap Demir, i filmen, är ett tydligt exempel på det. Och vi glömmer det där med blues. Liknelserna är självklart större med arabisk maqam. Och med flamenco, fado och tango. Dansen är viktig i rebetiko. Män, som dansar, ensamma, med halvslutna ögon. Och jag ser återigen Roza Eskenazi framför mig, i klippet från 70-talet, dansen är lika självklar som sången.

Fotnot: Det finns många superba rebetikosamlingar. Skivorna som Folklyric/Arhoolie och Rounder gav ut kan vara luriga att få tag på idag, i fysisk form, men det brittiska skivbolaget JSP har släppt en lång rad boxar som rekommenderas. Mycket finns digitalt, på Emusic, till exempel, och på Spotify, bland annat många grekiska samlingar och skivor med enskilda artister, som Roza Eskenazy. My Sweet Canary (2011) är släppt på Dvd. Jag tror inte att filmen har visats på någon svensk biograf. Ett annat filmtips: Costas Ferris film Rembetiko (1983), flera paralleller med Roza Eskenazis liv, men huvudkaraktären är baserad på en annan sångerska, Marika Ninou.

Spotifylista, 30 låtar, med Roza Eskenazi, andra sångerskor, Vamvakaris, Dalgas m.m.