Albert Ayler hyllas rejält av ett drygt tjog musiker, de flesta från frijazzens första generation och strax efter. Det är ett generöst urval ur en konsert.
Albumet öppnar med uppläsning av en text av Jacqueline Caux, konvolutet innehåller flera litterära texter, som hyllar Ayler. Ofta känns det för mig väldigt känslosamt. Mycket myt om ensamhet och att vara oförstådd, översvämmande av känslor och ett språk som jag tycker mer fjärmar än närmar läsaren till den store saxofonisten. Men det är underhållande.
Bland de tretton små stycken finns verkliga rariteter. Flera solon av Joe McPhee hör definitivt dit, inte minst det avslutande lamentot. Samma med Evan Parkers solo. Och när Joëlle Léandre spelar i olika triosättningar då flyger taket av. Det är starkt att höra hennes elastiska bas, och det är fantastiskt att höra henne lekfullt improvisera en shouting blues. Andra bidrag icke att förglömma: Barre Philps basspel, John Tchicais skärande saxton.
Kanske ett ojämnt album, men här finns många minnesvärda spår med stora musiker, som faktiskt lägger något till deras vanliga välkända diskografier.
Nygammalt 2015
