Norske trumslagaren Ståle Liavik Solberg är en av de klarast lysande stjärnorna på dagens improhimmel. Fortfarande ung men med ett enormt sinne för ljud, deras form och placering har han redan hunnit med att spela med många stora namn inom den fria improvisationen. En styrka ligger i hans sound. Hans korta, torra slag är knivskarpa och gör hela ljudbilden tydlig och levande. Detta krispiga sound återfinns hos några av mina favorittrummisar: Paul Lovens, Tony Oxley, John Stevens och Raymond Strid har eller hade alla ett för oemotståndligt sound och Liavik Solberg för traditionen vidare på ett utmärkt sätt.
I duon Party Knüllers (?) har Liavik Solberg sällskap av cellofantomen Fred Lonberg-Holm och dessa två skapar en underlig musik. På Gold hör vi duon krama musten ur varandra, och på Four Images of Wank har de bjudit in Jim Baker på analog synt och där händer det en massa konstiga saker. Genomgående låter Lonberg-Holms cello ofta gitarrisk med dist och effekter men Liavik Solberg låter sig inte lockas in i buffliga rockkomp utan låter isället sina puttrande småslag skapa kontraster. I duoformatet är det en kokande, ryckig impro som skapas. Ofta flyter sounden ihop och resulterar i en ovanlig ljudvärld där syret håller på att ta slut. Det korta andraspåret "Ich Liebe Gefunden Auf In Zwei Richtungen" är en vacker folkmusikaliskt inspirerad historia som gärna hade fått hålla på lite längre. Party Knüllers skapar en personlig och händelserik musik som inte låter sig jämföras.
I trion med Baker är det mer action, det är händer saker hela tiden och det är mängder av ljud. Det är kompakt, ganska mastig elektroakustisk impro men med glimten i ögat. Det är humor i musiken, vilket titeln Four Images of Wank kan vittna om. Analog synt förknippar jag med Thomas Lehn eller Jason Kahn, två herrar som tålmodigt och kontrollerat pressar fram ljuden ur kretsarna. Baker däremot, han fläskar på utan att verka bry sig om rätt och fel. Hans fulsnygga synt genererar oändligt med ljud, mycket otåligt, med få pauser. Detta eggar även Lonberg-Holm som är ovanligt elektronisk (snudd på noisig) och aktiv. Det känns som att de två de pratar högljutt i 40 minuter. Konstant. Salivstänk på glasögonen. Men det är något väldigt intressant de pratar om så jag lyssnar uppmärksamt. Och jag gillar det. Trots det odynamiska och ibland till synes planlösa spelet tycker jag att det är kul att lyssna på. Baker skiter högaktningsfullt i regler och konventioner och lirar så att stumparna yr, Lonberg-Holm härjar i sällan skådad anda. Liavik Solberg, som behåller kylan och lugnet, verkar nästan lite tagen och detta gör musiken mycket intressant; det kommer in en tredje person som vänder upp och ner på duons trygga grund och resultatet är en musik som är förbryllande, spännande och mycket märklig.
Om Four Images of Wank visade på ett lyckat tillskott i en beprövad enhet, så får vi motsatsen på skivan Will it Float? (mixad av Lonberg-Holm!) där vi hör den fenomenala duon Liavik-Solberg/John Russell, utökad till en kvartett med Steve Beresford på objekt och elektronik och John Edwards på kontrabas. Nu handlar det (oundvikligt med tanke på medlemmarna?) om ganska ordinär brittisk impro med knäpp och skrap, lite tokigheter och en hel del vändningar. Kvartetten rör sig ryckigt och stämningarna byter ständigt av varandra. Russell knäpper på i sedvanlig ordning och Edwards är alltid bra, Beresford fingrar lite avslappnat på sina prylar och Liavik Solberg försöker skapa mening. Tyvärr blir det fragmenterat och de fyra musikerna hittar inte alls varandra. Idéerna växer inte till sig och infallen blir som parenteser i en lång räcka av vilsna ljud.
Duon Liavik Solberg/Russell är riktigt bra (läs recension här), så det är nästan lite synd att de beslutade att utöka. Varför ändra på ett fungerande koncept? Det blir tydligt här att det inte hjälper att alla musiker är skickliga instrumentalister eller legender inom stilen. Spelar man inte ihop och skapar mening i musiken kvittar det vilka namn som står på omslaget, det blir inte intressant att lyssna på. Nej, ju fler kockar desto sämre soppa.
Nygammalt 2015
