Another timbre firar, att det är sextio år sedan John Cages inflytelserika skrift ”Silence” publicerades. ”Four 4” skrevs 1991, ett år innan John Cage avled. Avsedd för fyra slagverkare, men på det för tonsättaren typiska viset valde han att låta musikerna själva bestämma instrument! Genom att markera instrumentering, men ändå låta spelarna välja fritt, visade han egentligen inte ointresse för hur musiken skulle låta, han avstod endast från själva valet. Hans ego drog sig tillbaka, men det betyder ju, motsägelsefullt nog, inte att han tillät att det lät hur som helst. Cage var inte någon uttalad vän av improvisation, eller rättare sagt, han såg det bara som en av många metoder.
Detta har ju uppmärksammats en del i våra dagar, där manér och upprepningar kan kallas improvisation, medan de som så förbehållslöst det går skapar musik inte alls tänker på sina klangvävar som improvisationer. I det ligger tankar som påminner om Cage. I detta stycke har han på samma gång dragit sig undan som han skapat en knapp ekonomi av musikaliska medel för spelarna. Han har använt så kallade ”time brackets” i partituret, en bestämning av hur länge ett stycke skall vara.
I ”Four 4” låter han den förste spelaren börja sin ”time bracket” valfritt någonstans emellan 0´00 och 1´00, men den måste upphöra någonstans mellan 0´40 och 1´40. När dessa olika ”time brackets” används för flera spelare kommer resultatet att skifta mycket från gång till gång och det lämnar inom den givna ramen oerhört mycket av konstnärliga nyanser och känslighet för varandras spel till aktörerna. Metoden ger en snäv begränsning på ett plan men öppnar rummet på vid gavel i ett annat plan.
Som en konsekvens öppnar framförandet med 30 sekunders och avslutas med 90 sekunders tystnad, eller rättare sagt inaktivitet av musikerna. Öppenheten parad med en struktur gör denna musik bunden i förhållande till så kallad fri improvisation. Den klangvärld som hörs blir ändå påtagligt sammanvävd med vad vi lyssnare till olika slags lågdynamisk och gestikfri improviserad musik är vana vid. Så snart stycket börjat är karaktären på musiken fastslagen, en energisk rytmisk upprepning, som rör sig mellan de olika instrumenten. Den mycket speciella klangfärgen kommer från Chris Burns piano.
Stycket är transparent som improvisationsmusik sällan brukar vara. Det är också gott att höra hur styckets nedskrivna anvisningar sparar på ljudsjoken och låter pauserna vibrera med.
Det är paradoxalt nog denna inspelning av Cage som i Another timbres hyllning till ”Silence” tydligast vittnar om hur levande Cage är i dagens musik.
Improvisationsvana musiker med utvecklad känsla för nyans och samspel tar här med sig John Cage till helt andra rytmiska och klangliga rymder än vanligt. Sedan må Cage tycka vad han vill om impro, men han lyfter sina bundna ”improvisatörer” milt och bestämt i håret.
Nygammalt 2015
