Att lyssna på noise är en intensiv syssla. Det är som att sätta en kontaktmikrofon under huden – du hör ljud, fragment och rörelser men vet inte riktigt var det kommer ifrån. När klassiska låtstrukturer saknas, blir det svårare att haka upp känslor, minnen, samtidigt som det är befriande genom att fokus istället flyttas mot känslan musiken framkallar. Mattias Gustafsson (Altar of Flies) och Peter Henning (Mirrors are Black) är två hårt arbetande noisemusiker från landets södra delar. Det bubblar på den svenska noisescenen och Gustafsson och Henning är två tongivande röster på scenen. De är också duktiga på att framkalla starka känslor med sin musik.
På denna splitskiva fyller de varsin sida med sprakande musik. Altar of Flies bidrag börjar beskedligt. Likt rör som skrapas och elektronik som pumpar lågfrekvent sjuder musiken i en kittel av svart järn. Fältinspelningar skjuts in, och rasslande ljud river ned skiljeväggen mot naturen. I ljudskisserna hör jag plötsligt syrsor, undulater, ormar. Här skymtar också en och annan mänsklig gestalt förbi. Ljud manipuleras, en helikopter dånar och elektronik brinner genom min hjärna. Mellan de organiska skeendena finns också industriella klanger, där monstruösa och trasiga landskap hamras fram, tills söndertrasade röster och ljudfragment slutligen kollapsar i en härdsmälta utan dess like. Ur det intensiva mullret blottas Mattias Gustafssons skickliga och konkreta ljudskulpterande som för tankarna till INA-GRM-skolan.
Det blir än mörkare när jag vänder sida och hör Mirrors are Blacks bidrag. Här hörs inga undulater. Industrikänslan är omedelbar och Tesco Day kliniska maskineri viner och frustar, det smäller likt åskviggar av plåt. Det är påträngande skisser som för tankarna till Throbbing Gristle och SPK. Det skaver och spökar, samtidigt som stämningen är absorberande. På At Betina befinner jag mig plötsligt inuti en stor turbin. De dronande tonerna slukar mig hel och jag rullat ut, manglad, vingbruten och nedsvärtad.
Det är fascinerande musik, bitvis svårtillgänglig och vass. Både Gustafsson och Henning arbetar med musikaliska former som lodar från ett svart djup. När jag stirrar ned i den bottenlösa virvel som musiken genererar är det som att stirra djup in i mig själv. Spegeln är inte längre svart. Jag är inuti den. Från insidan ser jag naturen skifta framför mina ögon. Här inifrån hör jag hur förändringen låter. Det sätter känslor i stormning och det är noise som sätter marken under fötterna i gungning.
Nygammalt 2015
