Förra albumet Persistent Repetition of Phrases (2008) knockade mig fullständigt med sitt drömska och spöklika stenkakeknaster. Den skivan, en modern klassiker skulle jag vilja säga, var fokuserad och helgjuten jämfört med trippel-cd:n Sadly, The Future Is No Longer What It Was (släppt 2009 under namnet Leyland Kirby) – en mastig, ojämn historia som jag inte alls fastnade för. Med detta nya album är The Caretaker tillbaka i koncentrerad form. Samma patenterade samplingar från svunna tiders salongstradjazz av det sentimentala slaget. Samma accentuerade skivknaster. Samma uttalade tematik kring hjärnans och minnets funktioner.
Mannen bakom The Caretaker, James Kirby, har nu ägnat mer än tolv år till att finslipa metoderna för att uppnå dessa ”haunted ballroom”-stämningar. Min första reaktion är ändå ett uns av besvikelse - inte för att det är något fel på musiken, snarare för att det inte är något fel på musiken. Första låten är fantastisk, både flyhänt och virvlande elegant. Men sedan följer ett antal spår som faktiskt låter helt omanipulerade, som om man i princip spelat in hela låtarna rakt av.
En av förtjänsterna med Persistent Repetition var att den skivan hade förmågan att vrida till verkligheten, lägga ut dimridåer och dammsjok, skapa helt egna vägar i såväl musiken som lyssnaren. Här hör jag nu allting väldigt tydligt, inget är dolt mellan raderna, nej, mellan raderna finns istället ganska klar luft. Utan att lägga någon större värdering i det så skulle man kunna säga att det är bättre producerat än tidigare. Och därmed har kanske en del av den så fascinerande mystiken försvunnit.
Kirby kan inte hålla sig från att retas lite. Som en vervremdungseffekt klipper han tvärt av låtarna precis när de hunnit vagga en till ro. Inga mjuka fadeövergångar eller så, det låter snarare som när man trycker stopp på en gammal kassettbandspelare. Teman återkommer under skivans gång och man kommer inte riktigt ihåg om man hört dem förut eller inte (kanske är det här skivans Alzheimer-tema får sin gestaltning).
Lägger man de tidigare nämnda invändningarna åt sidan så håller jag ändå en väldigt fin skiva i min hand. Lustigast av allt är ju att man sitter där med denna oskuldsfulla musik i fullständig fokus. Man håller takten genom att stillsamt föra fingertopparna mot varandra. Inramningen må vara avantgarde, lite cutting edge sådär, men i själva verket skulle det gå alldeles utmärkt att spisa detta med gammelmormor och hennes väninnor – inga snörpta munnar eller höjda ögonbryn, bara te och skorpor så det räcker till alla.
Nygammalt 2015
